Bakben och bakdel, vad är det?

Sylvia-kursen avlöpte inte utan frustration i lördags heller. Jaa, jag blir en aning frustrerad eller kanske rättare sagt, jag har lyckats göra så att min häst får mig frustrerad, när det är kurs.


Eftersom jag har hand om hela kursen och sätter ut tider osv valde jag denna gång att inte sätta mig och Birra samtidigt. Detta innebar att Dísa och Tindur inte var i ridhuset tillsammans och gav oss själva möjlighet till att se varandra rida.

Dísa och Tindur tyckte detta var fruktansvärt. De sista gångerna vi har kursat har jag satt ihop mig och Birra så vi ridit samtidigt. När detta inte skedde, ja då var det ett himla oväsen på framför allt Dísa. Tindur, lite grann men Dísa var värts. Det var som om hon var den mest ensamma hästen i världen. Gnäääääggggg, gnnnääääägggg = hjäääälp, hjäääälp!!!!
Behöver jag skriva att hon hördes?!

Birger och Tindur var duktiga. Men när Sylvia gav Birra en lektion som för honom är helt "över-kurs" blev det inge bra. Birger skulle rida lätt i traven (det kan han, inga problem) men i ena varvet blev det fel sittben. Här kom problemet! Det blev kaos hos Birra som nu gjorde allt för att hitta rätt. Vadå sittben?????? lyste det om hela Birger (stackar´n).
När Sylvia försökte hjälpa min sambo med att tala om hur han skulle göra blev resultatet rätt bra men efter lektionen hade Birra ont i nacken (!).

Som en del vet, har Birra problem med sin nacke. Ont lite nu och då. Lördag morgon var inget undantag. Trodde först inte att han skulle klara av att rida något pass, men kände sig ändå rätt ok inför det första. Men när Birger sedan (förmodligen) satt och spände sig under lektionen gjorde det att smärtan kom tillbaka. Därför red Tindur och Birra bara ett pass denna gång.

Tindur, där han och Dísa framför allt vill vara, i närheten av varandra!


Jag hade väl i och för sig kunnat rida Tindur det andra passat som var avsatt för honom och Birger men det blev inte så. Kände att jag ville orka med Dísa som nu har kommit på ett annat sätt att komma undan arbete.

Dísa vet att hon är min prinsessa. Hon vet precis hur hon ska göra för att få mig och bli osäker. Och den osäkerheten gäller hennes ork, styrka och vilja....

Min lilla häst har nu kommit på att, istället för att stegra eller springa iväg som protest, lägger hon helt enkelt av. Dísa bara "dör" i ridhuset och bjuder ingenting framåt. Jag i min tur försöker kämpa men när jag inte får något svar, ja då "orkar väl inte mattes lilla snutta". Hmm, visst har jag lyckats bra???

Sylvia försökte få mig att inse att Dísa inte alls är så trött som jag tror/trodde. Men självklart är det så att när Dísa känner min tveksamhet, slutar hon jobba.... "för då tror matte att jag är fruktansvärt slut!"
Och så jag då..... "lilla gumman, jag ska kanske inte kräva så mycket!"

Ja, jag vet.. jag "daltar" för mycket med min häst. Men jag har faktiskt blivit bättre, joo det är sant. Fråga Birra, han vet *ler*.

Till nästa kurs med Sylvia, som är den 25 maj har jag en massa bakben att träna. För det var det vi höll på med under lördagen (mestadels).
Behöver få fart på de där bakbenen och jobba ordentligt med hela bakdelen för att få upp styrka. Och när jag har en häst som knappt vet vad bakben och bakdel är för något, ja då vill det till att träna. Samt inte tro att "Lill-Fia" är så slut *ler*.


Tvifari och Dísa gnagar träd!

Tvifari:"Oj, hörru sluta gnaga! Hon fotar ju!!"
Dísa: "Äh, det gör inget! Hon älskar mig för det!"

Tvifari:"Jaha, men då så! Bara att äta vidare då!"

"Kli-stund har guld (hår) i mun!"

Nu är det fantastiska perioden här! Solen skiner, fåglarna kvittrar och pälsen rasar! Låter ju trevligt men inte det där med pälsen.

Man ser ut som en häst själv innan man är hemma från stallet. För att inte tala om hur skitigt allt blir! Hästar, hundar, bilar....ja allt!

Safir, Dísa och Tindur tog sig en trevlig kli-stund härom dagen. "Morgon-stund har guld i mun", heter det ju men att "kli-stund ska ha guld i mun"....nja det lutar nog mer åt.... hår i mun! *ler*

Dísa, kliar Safir! Hon når knappt upp!

Hrm, som sagt.... hår i mun! Safir bär på bevis! Han hant dock släppa den största tussen innan jag fick upp kameran.

Tindur funderar! Tycker det ser rätt mysigt ut så han går dit.....

.... medans Dísa tyckte det blev trångt (en för mycket för hennes smak) så hon vifftade på svansen, la bak öronen och gick sin väg!

Så fick Tindur "sin" Safir för sig själv! Och så kliade de varandra (och fick precis lika mycket hår i mun). *ler*

Efter bomber och granater kom solsken och lyckorus!

Söndagens ridning innebar inte alls samma Dísa som på onsdag. Visserligen var hon aningen laddad men långt ifrån som på förra "turen".

Jag räknade kallt med att få en ny upplevelse när vi började rida. Vi fick en plogbil förbi passerandes efter stora vägen och då kom en "flaschbak" från bussens förbifart.
Men till min stora förvåning höll sig Dísa lugn när denna stora plogbil passerade.

Birger promenerade med Tindur eftersom vi även hade Zorro med oss. Efter stora vägen är det inte så lyckat att ha vovven lös. Så Birra brukar gå till Fångstvägen med Zorro och Tindur, därefter släppa lös Z och sitta upp på "Lille-man".

Jag vet inte vad det var som gjorde att min lilla häst nu plötsligt inte dansade omkring. Kanske var det att hon såg Tindur framför sig, lugnt gåendes med husse och hund brevid (?).
För enligt mig är en plogbil betydligt mer skrämmande utseende mässigt än en buss. Men Dísa stannade liksom bara upp och tittade på den utan att på något sätt verka brydd. Konfunderad matte satt på ryggen! *ler*

Som sagt (skrivet) fanns det fart under hovarna på Dísa under själva ridningen efter Fångstvägen men hon var betydligt mer lyhörd på mig. Tindur gick fint han också och hade framåtanda. Solen sken och det var riktigt mysigt där i skogen. Zorro for omkring, upp i snödrivorna och ner igen, även han såg ut att njuta av alltihop.

Fast det är klart, ett litet "ryck" skulle ju Dísa ha innan vi hade ridit klart. Det var på väg tillbaka efter skogsvägen som Birra smackade på Tindur. Jag och Dísa red framför, varpå "Lill-Fia" så klart lyssnade till sin husse.
Wrrrooooomm, så försvann rumpan på Dísa. Och så iväg! Men... bara några steg. Hon lyssnade som sagt bättre denna kväll än förra. Så det blev en fin tölt till slut istället för tok-race.


Igår måndag blev det samma väg vi red. Dock blev det längre sträcka och Oj! så bra det gick. Nu var det ännu större skillnad på Dísas beteende. Och Tindur.... ja han töltade som värsta tölt-maskinen.
Birger och Tindur red förbi mig och Dísa. Utan att Dísa drog!
Birger och Tindur red upp bakom mig och Dísa. Utan att Dísa drog!
Birger och Tindur red iväg från mig och Dísa. Utan att Dísa drog!
Birger och Tindur red brevid mig och Dísa. Utan att Dísa drog!

Om möjligt var jag ännu mer konfunderad över min häst (än då vi blev passerad av plogbilen). Men hon var så himla duktig. Mjuk och fin kändes hon. Hon till och med sökte sig något neråt i tölten. Ett lyckorus spred sig inom mig.

Lyckorus spred sig även hos Birra. Och det vill jag lova var befogat. För så bra och framför allt länge (långa sträckor) som Tindur töltade, klockrent, har han aldrig upplevt förr!

Tror att Zorro också hade ett litet lyckorus. För han fick följa med och springa även denna kväll. Och att få följa med när vi rider.... det är bland det bästa han vet! *ler*

Bomben sprängdes efter skogsvägen!

Den svenska bomben av modell island, sprängdes under onsdags kvällen efter Pietterasjäärvivägen!

En väldigt söt bomb som även kan beskrivas med följande: har fyra ben, äter hö och........



heter Dísa!

(fotot taget innan hon blev rakad)

I onsdags eftermiddag skulle då jag och Birra ut med Dísa och Tindur. Kanske skulle jag ha insett redan efter ett par hundra meter att detta inte var dagen då jag borde ha ridit. Men sådana tankar brukar inte uppenbara sig för mig (förrän efteråt *ler*). Så heller inte i onsdags.

Det började med att jag efter en liten stunds ridning upptäckte att jag lagt tyglarna i kors(!!). Det har aldrig hänt förr. Visst, jag kan ha lagt tyglarna i kors och sedan över huvudet på en häst. Inte många gånger men det har hänt. Dock alltid sett detta innan jag börjat rida.

Nu var tyglarna i kors framför bogen på Dísa (eller bakom/under hakan, om ni förstår hur jag menar), så jag såg det helt enkelt inte. En enkel sak att rätta till när jag väl upptäckte det hela. Slängde över tyglarna över huvudet på henne och sedan tillbaka den rätta vägen.

Vi befann oss efter den stora vägen och fortsatte nu framåt. För att efter ett par meter längre fram höra hur något stort kom åkandes bakom oss. Bussen!!! Åjj-så-skåjj!!!
Jag hörde hur den snälla busschaffören släppte på gasen och när jag slängde en blick över axeln såg jag även hur hon (jodå, det var en kvinnlig chafför) höll ut åt andra sidan för att köra förbi oss.

Jag hojjtade till Birra och frågade om det gick bra och där var det inga som helst problem. Sedan fick jag själv hålla fullt focus på Dísa. Allt gick bra men när Dísa upptäckte att det inte bara var en bil som passerade utan en låååååång buss, ja då började hon "dansa" lite.

Behöver jag skriva att jag var glad över tyglarnas "rätta läge"?

Jaha, så svängde vi då av till Pietterasjäärvivägen. Här lutar vägen lite svagt uppåt från början och vi såg vår möjlighet till att trava. Dísa hade inga sådana planer. Tindur och Birger travade på så fint men Dísa....nähädå.

Min lilla häst fick jobba i tölt istället. Ställde henne lite i både höger och vänster sida men så fort jag rätade upp henne kände jag hur hon "laddade".

Vi saktade av till skritt och Birger red upp brevid mig. Jag hant nämna åt Birra hur jag upplevde Dísa innan "bomben sprängdes".

Dísa hade ju nu gått rakt fram ett par steg och såg sin chans till att göra precis som hon själv ville. Jag hade suttit och samlat henne under tölten, inte mycket men ändå samt hållit ihop henne något när bussen passerade så nu j*klar skulle här springas!

Dísa flög rakt upp! Landade, tog ny satts och hoppade rakt upp igen! Jag tappade ena stigbygeln som så klart stötte in i sidan på henne. Hon satte av i en sådan fart att jag trodde hon skulle slå knut på sig själv. Jösses!

Jodå, jag var kvar i sadeln men s*t*n vad hon sprang! Jag pratade med henne och "plockade" i tyglarna men samtidigt försökte jag hitta den tappade stigbygeln med foten. "Åh, matte vill springa mera!" trodde hon säkert. För Dísa gjorde inte en antydan till att bromsa upp.

Dísa gjorde ett hopp igen varpå den andra stigbygeln också for. Nu hade jag ingenting att sätta imot. Jag kände hur jag for omkring i sadeln mer liknande en tvål på blött golv än en ryttare men koll på läget. Samtidigt hoppades jag innerligt att inte Birger och Tindur skulle komma ångades. Hade de gjort det, hade jag garanterat inte suttit kvar.

Jag tittade på snödrivan jag hade till höger om mig men tyckte den såg fruktansvärt hård ut. Jag ville verkligen inte landa i den. Slängde en blick på vägen till vänster och tänkte att där ligger jag snart.

Men plötsligt kommer en hund ut ur skogen. Hundens ägare sprang på samma väg som vi red, bara en bit längre fram. När Dísa får syn på vovven stannar hon upp och gör en riktig urblåsning, F-R-U-S-T!!!! Tror det ekade i hela skogen.

Snabbt som ögat fick jag in fötterna i stigbyglarna och nu fick det vara slut på dumheterna. Dísa tittade länge efter hunden och jag vände på mig för att kolla vart Birra och Tindur tog vägen. De kom så fint skrittandes efter vägen.
"-Vilken fin galopp ni hade!" säger min sambo och ler. Jag kan ju till hans försvar skriva att han inte sett mina tappade stigbyglar samt Dísas senare skutt.

Jaha, så var vi då uppvärmda. *ler*

Dísa gick inte många meter rakriktad under den restrerande ridturen. Hon lugnade sig något efter en stund men var väldigt ofocuserad på vad jag ville. Hon såg "spöken" i skogen, spanade högt med huvudet osv, osv. Skrittade frenetiskt och tyckte att allt gick långsamt.

Sylvia, som under lördagen ville ha en mer framåt Dísa när det gällde att flytta i sidled, hade förmodligen varit ganska nöjd om hon sett oss denna kväll. För till och med när jag "tvärade" min häst, gjorde hon det med fart. Ja alltså inte nu i trav eller tölt, nejdå, men en mycket, mycket snabb skritt och med klipp i stegen.

Tindur var som vanligt helt obrydd över Dísas påhitt. Det är såååå himla skönt att han inte bryr sig. Skulle han varit likadan som hon..... ja då hade jag och Birra fått ha GPS-sändare på oss. Någon hade väl hittat oss, någon gång. *ler*

Längre fram efter vägen och även på väg tillbaka, fick hästarna sträcka ut i härliga galopper. Men även efter det var Dísa "pigg". Tindur blev det han också. Inte nu lika "tossig" som Dísa men ändå.

Trotts den knepiga start vi hade på turen blev det ändå ett bra avslut. Fast det är ju klart att vi (jag och Birra) hellre har glada och framåtgående häster än tvärt om. Att sedan Dísa gör som hon gör... tja, det är liksom hennes personlighet! *ler*

I måndags, kurs-repetering!

Då Birra i måndags kände sig lite stel i kroppen (kan han ha varit på Sylvia-kurs???*ler*) valde jag att rida båda hästarna. Repeterade lite från lördagen med både Dísa och Tindur men givetvis med olika krav.

Jag började med Dísa som kändes mycket mjukare än under själva kursen. Hon gjorde inga försök att komma undan det jag bad om utan flyttade sig snällt dit jag ville. Liiite hård i munnen men inte alls som under lördagen.
Dísa med en fokuserad matte!

Här har vi jobbat en liten stund och "Lill-Fia" känns mycket mjukare!

Anne och Runes gård är ganska bra att hålla till på när voltarbete utförs. Eller ja, när det ska flyttas och böjas, vändas och bändas *ler*. Så därför var det mycket enkelt att "bara" byta häst och sedan fortsätta med Tindur.
Birger gjorde i ordning "Lille-man" när jag nästan var klar med Dísa. Jag satte min egen sadel på Tindur och så började vi.

Det är ett tag sedan jag red Tindur och det var riktigt roligt att känna hur mjuk och fin han var/är. Jobbade med honom på volten och han svarade så snabbt med att släppa i munnen att jag blev lite förvånad. Nu var det ju super bra att han gjorde detta, det var ju det jag ville men efter att ha suttit på Dísa som ska fundera, si-så-där-en-kvart innan hon släpper, var det en fröjd att uppleva hur "lätt" Tindur var.


Vänster varv, börjar lite ställd och här har han inte riktigt släppt i munnen.

Tindur mjuknar efter en liten stunds arbete och se hur lös innertygeln är. Han går "där jag ställt honom".

Jag upptäckte en lite rolig sak där jag satt och red. När jag tagit i inner tygeln och ställt Tindur, vred han huvudet, släppte i munnen men höll kvar huvudet i samma läge. Alltså han försökte inte att ta tillbaka huvudet rakt fram när han kände att han inte längre hade något "stöd i handen". Tindur gick "där jag ställt honom".

Jag blev mycket imponerad över detta. Kanske mest för att Dísa inte alls gör så. Henne får jag påminna varannan sekund att hon ska släppa i munnen och hålla böjningen. Tindur....

.....ingenting "i handen"! Han är ställd och har en helt lös innertygel!

Sedan bytte vi varv. Då blev det lite svårt. Som så många andra hästar har även Tindur ett bra och ett mindra bra håll/varv. Även fast vi hela tiden har hållit på med honom lika mycket från/åt båda hållen har det utvecklat sig så. Ingenting som är besvärligt på något sätt, oj nejdå men som här..... Han får lite svårt först, kan tycka det är aningen jobbigt/besvärligt, "bökar" lite och sedan vipps! Så går allt jätte bra.

Höger varv! Här spjärnar han imot något och vill inte ställa sig.

Försök till att få slippa alltihop, pågår!

Även Tindur kan ha "humör" ibland (ingen vacker syn dock). Men med lugn hand, trotts utbrott löser sig allt till....

.....att sluta "böka" och prova jobba istället.

Sedan bli mjuk i munnen och sidan, även i höger varv.

För att bli precis lika "trevlig i handen" som i det vänstra varvet.

Allt är enkelt när man kan! *ler* Tindur är så himla duktig.

Mycket jobb återstår, så klart. Men det är på väg att bli riktigt, riktigt bra.

Jag höll inte på så länge med varken Dísa eller Tindur. Men tillräckligt för att få igenom det jag ville. Härlig känsla att känna när det händer något.

Två mycket nöjda hästar stod sedan i stallet, medans en även mycket nöjd ryttarinna, fick hjälp att brodda-om (de två nöjda hästarna) av sin älskade sambo. *ler*