Anne har skaffat en medryttare till sin Tvifari. Medryttaren heter Johanna och kommer ifrån Stockholm. Johanna har nyligen flyttat hit till Kiruna tillsammans med sin sambo, då han i sin tur fått jobb inom LKAB.
Igår kväll var Johanna i stallet tillsammans med sin kompis Inger-Sofie. Tillsammans med de, Oli, Tvifari, Birger och Tindur gav jag och Dísa oss ut på en tur. Trotts att mörkret kom krypande och vinden tog i, var det en riktigt fin ridstund vi hade.
Vi var väl ute kanske en timme och vi red i skogen runt el-ljusspåret. Ja alltså inte på själva el-ljusspåret (eller joo ett par meter) utan brevid på det sk motionsspåret, där även hundspannen brukar köra. Till min stora glädje var Dísa inte ett dugg snubblig. Hon brukar ju ha en förmåga att inte titta vart hon sätter fötterna. Och då menar jag att hon helt och hållet litar på att jag ska visa vart hon ska gå.
Inte igår! Dísa var riktigt duktig och så även Tindur. Tindur tyckte dock att det gick lite långsamt. Vi ville inte "gasa" eftersom det ändå var rätt mörkt och det kändes dumt i den terräng vi befann oss.
Motvilligt börjar jag inse att det är dax att plocka på sig pannlampan. Iallafall om man ska ut och rida som vi gjorde igår. Att rida inne i Jukkas-by, är toppen eftersom hela samhället är upplyst med gatulampor men innan snön lagt sig är dock underlaget inte så roligt. Gatorna är asfalterade så där gäller att rida brevid vägarna och det blir inte någon konkret träning. Perfekt om man bara vill ut och gå med hästen för hand men att rida.. det funkar, men...nja. Men när snön lagt sig och vägarna plogas, DÅ blir det kul. Och då behövs ingen pannlampa *ler*.
Hästarna verkar ha infunnit sig i boxarna. Dísa och Tvifari blänger lite surt på varandra ibland, stryker öronen och lossas vara jätte arg. Dock står de inte och tjaffsar hela tiden och det är bra. Men jag kan ändå inte känna mig helt nöjd. Jag vet, jag är svår men nu har en annan grejj dykt upp.
Dísa äääääälskar att rulla sig! Det är det bästa hon vet! Efter att vi ridit och hon klivit in i boxen ska hon rulla. Oavsett om hon är jätte svettig eller inte, så ska det rullas! Är hon bara lite varm kan det räcka med en sida men oftast "ombesörjer" hon båda sidorna.
Likadant när hon går ut från stallet på morgonen, då ska det rullas. Hon kan gå och ta en tugga hö men hellre går hon först och rullar sig för att sedan äta frukost.
Till problemet...Dísa vill inte rulla sig i sin nya box! I de 7 år jag ägt min älskade lilla häst har hon ALLTID, oavsett vart vi varit, lagt sig och rulla. Men inte nu! Snyfft!! Jag tror hon tycker det är för trångt.
Tindur därimot, han rullar mer sällan än aldrig. Han är ju lite små-bekväm av sig så jag tror han tycker det är mer jobbigt än skönt. *ler* Han ligger hemskt gärna ner och sover men att hålla på och rulla sig, nää det är inte hans stil.
Boxen Tindur står i är större än den Dísa har. Jag får väl helt enkelt låta Dísa stå en stund i Tindurs box efter att vi ridit. Så får hon chans att rulla och sedan gå "in till sig". Lite bökigt kanske men det få gå.
Jag vet inte varför Dísa tycker så mycket om att rulla. Det var t o m det första hon gjorde i Boden när vi köpt henne. Dísa kommer från Insjön nere i Dalarna och åkte med ett stort transportbolag upp till Boden. Det var då (för 7 år sedan) det längsta norrut de körde. Vi fick åka ner med bil och transport och hämta henne därifrån.
Vi var på plats redan när transport-bussen kom. Mannen som körde gav mig Dísa och jag tog in henne i en box som hon fick låna i ett stall (där hon fick vila en stund innan vi åkte vidare). Vad var det första Dísa gjorde???? Helt rätt, hon rullade sig! Jag minns det som igår *ler*.
Kanske borde jag börja kalla min "Lill-Fia" för "Rull-Fia" i stället.
