Nu är det kallt igen. Men några dagar har faktiskt hållit sig riktigt fina och överkommliga att rida. Tyvärr blev min mage inte överrens med mig under söndagen så då var jag faktiskt hemma från stallet helt och hållet. Birger var ner till hästarna tillsammans med Annes medryttare Johanna och de två var ut och red.
Jag och Birra var ut och red i fredags och i måndags kväll. Och Dísa var pigg. Jätte pigg! Så klart, vilken häst skulle inte vara det när det äntligen är dax att få gå ut och röra på sig? *ler*
Måndags kvällen gick något lugnare än i fredags. Och då pratar vi ändå Dísa-fart. I fredags kväll var jag än en gång glad över att jag hade islandsstång bettet på henne. Jag har faktiskt bara ridit henne med det nu sedan hon drog i väg i sken. Givetvis ska jag inte ha det bettet på henne i all framtid men så länge jag själv känner mig osäker på henne får det lov att bli så.
Och i fredags kväll var det en kväll då Dísa bara sprang. Dock inte okontrollerat, nejdå jag hade henne under kontroll, men hela vägen från det jag satt upp till det att jag satt av gick det max två minuter i skritt. Resten avklarades i tölt, trav eller något därimellan.
Tindur var också pigg och frammåt. En del av det bidrog också till att Dísa hela tiden ville springa. Det räckte med att hon hörde Tindur öka steget så var vi iväg.
Jag lät Dísa jobba. Ville hon nu springa så skulle hon då också få jobba. Och hon gjorde det också, jobbade alltså...bara för att sedan fortsätta springa. Vi red efter Fångstvägen och när vi valde att vända, ja då gjorde Dísa samma försök till att dra med mig som då vi for i fullt sken.
Precis samma senarium skedde. Vi vände, Birger och Tindur hamnade framför oss och Zorro kom farandes i full-sula förbi mig och D vilket fick henne att "axa".
Nu var jag dock beredd. Och så hade jag ju ett annat bett. Dísa drog upp skallen och hade nosen i vädret men insåg lika fort att "den gubben gick inte". Så rolig hon blev! När hon upptäckte att jag hade en broms på henne och att hon inte kunde ta bettet och sticka, ja då ruskade hon på huvudet, frustade, trippade, frustade igen men slutade sedan och lugnade ner sig.
Efter det försökte hon inte göra så fler gånger utan töltade jätte fint i mitt valda tempo. Tindur och Birger töltade på även de och visade att de också kan hålla tempo. *ler*
Måndags kvällen gick alltså något lugnare. Nu sprang Dísa inte lika konstant utan ökade bara tempot om Birger och Tindur kom brevid. Men på tillbakavägen kunde hon faktiskt acceptera att de gick före oss. Eller ja, så länge vi skrittade gick det bra. Ökade Birger tempot på Tindur, ja då förstår väl alla hur Dísa tog det... Fast hon rusade inte, nää "bara" höll det tempot som gjorde att vi passerade B&T och höll de lite bakom oss.
Om precis en vecka kommer vi flytta Dísa och Tindur till stallet i Karhuniemi. Stallet som ser ut som en kåta, där vi var en dag och hade Sylvia kurs.
Anledningen till detta är att Anne kommer stänga sitt stall.
Detta kan ses från flera håll men det kommer bli bra. Vi kommer få hästarna närmare oss, (det tar inte ens 5 minuter med bil) så vi slipper sitta och köra den långa vägen ner till Jukkasjärvi. Att promenera till Karhuniemi kanske tar 20 minuter och det är helt underbart. Det är ju nästan som om vi har hästarna hemma! *ler*
Och ända sedan vi krockade med älgen (för snart ett år sedan) har jag inte kört bil själv längre sträckor när det är mörkt. Inne i stan är inga problem men ut efter lansväg....tycker jag är riktigt obehagligt. Det är inte kul!
Nu är den här flytten inte något som uppkommit idag. Nejdå, jag har bara inte skrivit om det tidigare. Men så är det, "Spring-Fia" och "Lille-man" har bara... en vecka kvar i Jukkas!
