Gott slut & Gott Nytt År!

När nu termometern här hemma visar "endast" -15'C, ja då kan man ju börja fundera på shorts. *ler*

Det har varit kallt länge, i Jukkas hos hästarna har det legat mellan -25'C och -29'C (har fått rapport om grader under 30 men inte just där vi varit) i flera dagar. Vilket så klart gjort att vi inte aktiverat hästarna något.

Jul-helgen försvann i ett raskt tempo och det är nu redan nyårsafton. Vill önska er alla ett Gott slut på 2009 och ett Gott Nytt År, 2010!

Kvällen kommer spenderas hos hästarna. Blir dock spännande att se hur allting blir. Det är första nyårsafton i ett nytt stall. Tror starkt på att det kommer gå bra för Dísa. Det är mest hon som stressar upp sig när raketerna väsnas.

När hon nu delar box med Tindur har jag en känsla att det blir lättare för henne. Tindur i sin tur är totalt obrydd över raketer. Han hade kunnat stå och titta på alltihop hela natten. *ler stort*

Zorro bryr sig inte heller om raketer. Lite tittar han väl men är långt ifrån rädd eller orolig. Skönt! Våra tidigare hundar hatade nyårsafton mer än något annat. Tror de tyckte det var toppen att få åka ut till hästarna och komma undan staden ett tag.

Så blir det nu även för Zorro. För även om han inte ser ut att tycka illa om raketer måste det ju ändå vara rätt skönt att slippa det värsta oväsendet.

Det lär säkert skjutas en hel del i Jukkas men långt ifrån samma mängd som inne i stan.

Dísa och Tindur skickar en nyårshälsning, så även Zorro. Jag och Birger önskar en trevlig kväll.
Var rädd om djuren och strunta i smällarna/raketerna. Skicka iväg en "ljuslykte-ballong" i stället. De låter ingenting och lyser så mycket längre än en raket.

Trevlig helg!

Dísa och Tindur önskar er alla en riktigt God Jul!

Jag och Birger gör givetvis det samma och Zorro skickar ett "voff" till alla han känner och hoppas på att tomten kommer med många ben.

Sötare "renar" får man leta efter! *ler*

Frustrationen har varit och är fortfarande hög!

Den här veckan gick snabbt, redan fredag idag. Kanske kan bero på allt som inte riktigt varit som det brukar.

Efter krocken med älgen i söndags är det mycket som ska ordnas. För det första har vi ingen egen bil. Vi kör nu omkring i en hyrbil. Alla som någon gång hyrt en sådan vet vad det kostar. Inte billigt!
Vid tidigare tillfällen då våran egna bil varit inne på survise, rep eller liknande har vi kunnat låna en bil. Men då alltid vetat när den egna bilen kommer tillbaka.
Nu gör den inte det alls! Vi måste köpa en ny! Och det är inte bara att köpa! Även om en del verkar tro det.

För att inte tala om alla papper som ska fixas och försäkringbolaget ska säga/göra sitt. Det tar tid. Plus att det nu blir storhelger. Jag säger bara, suck!

Förvånad blir/är jag över de som säger att det inte "ser så farligt ut" när de sett bilderna på bilen från krocken (jag har nu stött på flera).
Ok, den kanske inte SER så himla hemsk ut. Och visst, jag vet också bilder där praktiskt taget hela bilen är total-kvaddad. Men där har heller inte alla klarat sig så pass bra som jag och Birger (och Zorro) gjorde.
(Dessutom ser man inte på mina bilder att motorpaketet är flyttad/tryckt en hel decimeter bakåt).

Och sedan det här med "kalv"! När folk hör eller läser ordet "kalv" ja då tror de att det är någon liten söt sak som föddes typ i sommras! Jag skulle aldrig ha skrivit "kalv".
Men när jägaren som sköt den sa "fjol-års kalv", ja då blev det så automatiskt. Älgen var alltså ett och ett halvt år gammal! Vet folk över huvudtaget hur pass stor en sådan älg igentligen är???? Verkar inte så.

Ni får ha lite överseende med mig ikväll för jag är lite lätt irriterad. Frustrationen är hög. Inte blir det bättre när jag själv till och från känner mig off.

Näpp, nu ska här gå och sovas. Vi har stall morgon denna helg och ska upp tidigt i morgon. Birra sover redan och Zorro ligger upp-och-ner i soffan.

Inte glömma Dísa och Tindur!!!.... De mår fint. Lyckligt ovetandes om deras matte och husses bil-bekymmer. Det var tur att vi inte hade de med när vi skulle till Puoltsa. För en transport bakom bilen hade inte varit kul.
Fast det är klart, det kanske inte "hade varit så farligt" *ler ironiskt*.

Vilken helg, vi krockade med en älg!

På lördagen ryckte Birger ut för att hjälpa en man som klämts fast under sin skoter. Tillsammans med Rune (Annes man) och Malin (Anne och Runes granne i Jukkas) hjälpte de mannen som missbedömt en väg upp från isen. Den mannen hade tur att Malin kom åkandes på skidor med sin hund. Hade inte hon åkt just där, kanske mannen i fråga legat där än.

Tur hade även vi på söndagen. Vi skulle åka upp till Puoltsa för att hälsa på hos Kerstin och Matti som hade "öppet hus". Vi kom inte så långt.

Efter Kalixfors skjutfält men före Kaalasjärvi, small det. Vi krockade med en älg!
Det var snö-rök och oplogat efter vägen så det gick inte så fort men vi låg väl runt 70-80 km/h.
Helt plötsligt springer en älg över vägen. Birger hinner se den och lyckas rädda den/oss genom att parera och köra över på vänster sida (älgen kom från vänster och sprang över till höger).
När vi då är på den vänstra sidan, kliver ytterliggare en älg upp på vägen. Fanns inte en chans att komma undan den. Allt gick väldigt fort.

Fy vilka stora djur det är! Hörde Birra ropa "Helvete!" och jag var helt säker på att den skulle komma in genom rutan.
Till våran räddning hade vi bilen. Eftersom den ändå var av något högre modell tog motorhuven hela smällen. Skulle det varit en lägre bil, typ den vi ägde innan (en Saab 9000 CSE) ja då hade det nog inte slutat så bra som det gjorde.

Plus att älgen inte var fullvuxen. Det räddade oss också.
Det var en 1 och 1/2 års kalv. Om man nu kan kalla den för kalv? Men det syntes att den inte var helt vuxen. Stackar´n jag tyckte faktiskt rätt synd om den. För den dog inte direkt av själva smällen. Den hamnade på vägen och kunde inte röra sig. Levde gjorde den men benen var av. En behörig jägare fick komma ut och skjuta den.

Vilken eftermiddag det blev. Zorro hade vi med oss i bilen men varken han eller vi skadade oss. Bilen därimot såg inte så rolig ut. Den gick inte att köra från platsen utan fick hämtas av bärgare.
Var och tittade på den lite närmare igår och känslorna svallade. Reparationen av bilen kommer gå lös på över 80-tusen så försäkringsbolaget vill inte låta repa den. Bilen kommer att skrotas och vi står nu utan något att köra med.

Stort TACK! till Age som kom ut och hämtade oss i "ödemarken". Stort TACK! även till Jonas som såg till att älgen kom bort från vägen.

http://www.kuriren.nu/lokala/kiruna_artikel.aspx?ArticleId=5187082&place=Kiruna

Vänster sidan såg ju ganska fin ut ändå.

Största smällen togs på den högra sidan av huven, då Birger gjorde vad han kunde för att "klippa" älgen på bakdelen.

Som sagt, en något lägre bil hade inte räddad oss på det sätt denna gjorde.

Tindur på drag-tur & En torped framför släden!

I onsdags kväll fick Tindur träna med att ha släden bakom sig. Birra gick brevid och jag gick snett bakom. Birra med grimskaft och jag med tömmar. Tindur brydde sig inte ett dugg om att släden gled bakom honom. Näpp, han rörde inte en min.

Dock blev han lite stressad första gången vi skulle vända. Nu gick det inte lika enkelt som tidigare. När han bara hade skacklarna kunde de ju glida undan lite av Tindurs egna vikt men nu när släden var där... ja då blev "Lille-man" så illa tvungen att trampa åt sidan för att komma runt.

Tindur fick lite bråttom men när Birger hjälpte honom runt gick det jätte bra. Vi promenerade omkring och gjorde stora volter åt båda hållen först på gården och sedan en gång ut på vägen till första busshållplatsen. Det gick som en dans!

Kanske ska tillägga att Tindur både på onsdag kväll och idag haft lokselen på sig. Inte heller det bekom honom. *ler*


Så idag tog vi båda våra "kör-hästar" och drog med. Vi har stall morgon denna helg och det gör att vi aktiverar hästarna på dagen. Toppen för att fotografera. Vilket vi inte kunde göra i onsdags kväll, för vem vill se svarta/mörka kort? *ler*

Turen idag gick till kyrkan. Vi bestämde att Tindur skulle få börja dra och sedan byta, så att Dísa skulle få ta hemvägen.
När Tindur får jobba så att tömmar används, sätter jag ihop bettet med grimman. Dvs jag kopplar en karbinhake mellan bettringen och grimmans sidoring, precis som vi gjorde med Dísa förra fredagen.
På det sättet har jag lättare "styrning" utan att bli för hård i handen på Tindur.

Innan avfärd vid stallet. Tindur redo mellan skacklarna och Dísa väntar på att få gå iväg.

Duktig liten Tindur! Dísa har helt hamnat i skymundan av mig. Men hon är där bakom *ler*.

Tindur drar rissla själv, utan Birger brevid!

Framme! Här stannade vi utanför kyrkan och bytte drag-häst!

När vi körde in Dísa använde vi oss av ett sk sidepull. Även vanlig grimma användes och jag har aldrig kört henne med bett i munnen. Förutom förra fredagen då vi hjälpte Stina att köra turister (av säkerhetsskäl för Stinas företag). Men som sagt, då med kopplingen som jag beskrev för Tindur.

Så Dísa hade sin sidepull färdigt på sig när hon gick bakom släden. Jag satte fast ett longerdelta från sidoring till sidoring för att ge ett fäste under hennes haka till grimskaftet. Som i sin tur satt fast i till släden (hänger ni med?).

Selade av Tindur, tog av honom tränset och satte fast honom där Dísa gått. Selade på Dísa, tog bort longerdeltat och satte fast tömmarna. Birger stod brevid henne, framme vid huvudet. Jag satte mig i släden och Birra frågade om jag var klar. Jodå, jag hade koll på tömmarna.

Nu tyckte Dísa att det gått aldeles för långsamt när Tindur dragit släden. Hennes matte hade ju suttit och smackat en del (för att få Tindur framåt) så nu fick det faktiskt lov att bli en ändring på den saken! Behöver jag säga mer????......

Hela Dísa laddade.... Birger hant med att få detta foto av henne. Han hade kameran framme efter att ha fotat oss s-t-å-e-n-d-e-s framför kyrkan. Upp i släden kom han aldrig. Det gick för fort för det.

Dísa, laddar för att dra järnet. Kolla tömmen... helt spänd och tittar man på det röda luddet över nosen syns det att jag försöker bromsa.

Jag fick runt henne på vändplanen och sedan även stopp. Smackade lite men nähädå hon skulle INTE gå lugnt. Laddade igen men nu insåg även jag att detta inte skulle bli så bra.

Såg framför mig hur vi skulle göra kaffe-ved av Stinas släde. Hur Dísa i panik skulle rusa förbi Konsum och dra med sig julgranen. Trassal in sig i tömmarna och sedan ligga i en hög framför Ice-hotel som en staty för turisterna att fota.

Riktigt så roligt skulle vi inte ha. Jag tog Tindurs träns och satt det på henne. Han har i och för sig en bettstorlek mindre än Dísa men det fick lov att gå. Vi skulle ju bara tillbaka till stallet.

Jag kopplade inte ihop bettet med sidepullen, inte heller bytte jag så att Dísa fick låna Tindurs grimma (att koppla samman med) nej, jag satte faktiskt tömmarna dirket i bettet.

Nu blev det skillnad. Visst, Dísa ville trava och det fick hon också göra. För så fort jag tog liiiiiite, liiiiite i tömmarna lyssnade hon. Perfekt! Hon var het och ville framåt men trotts det hade jag full koll på henne. Toppen! Gissa om hon fick jobba!?

Dísa lugnade sig ganska snart. Dock har hon blivit så mycket starkare i kroppen. Plus att hon vet att vi kan öka tempot. Hon behöver inte "bara" skritta framför risslan. Som de flesta vet är den gångarten (skritt) väldigt onödig enligt Dísa själv, när hon har den kondisen.
Att hon dessutom "tvingats" gå bakom släden en stund gjorde henne säkert ännu mer villig. *ler*

Så här i efterhand skulle vi nog ha tagit Dísa först och låtit Tindur få dra hemmåt. Men det är lätt att vara efterklok. Vi får helt enkelt göra det nästa gång.

På väg tillbaka fick Tindur gå sist!


Dísa har lugnat sig och skrittar nu i "fotograf"-tempo!

Duktig Dísa på väg hemmåt!
(Förstorar man denna bild syns det hur hon löddrar i munnen, lite svårt att se bettet men titta nooooga så syns vart tömmen är fastsatt)

Nu ska selen rengöras och smörjas. Den ska lämnas tillbaka i morgon. Släden kommer förmodligen Stina och hämtar snart. Det har varit super roligt att få låna både selen (Tack, Eva!) och risslan (Tack, Stina!).

Tomten!.....om du läser det här.....så vet du vad jag önskar mig!!!!! *ler*

Tindur kan också & Diskret julpynt!

När vi nu fått låna en släde/rissla samt en riktigt loksele ja då måste vi ju passa på att även träna Tindur med det hela. För två-tre år sedan började vi köra in "Lille-man" men han var då inte mogen för det. Han såg ut att tycka det var super tråkigt och förstod nog aldrig varför han skulle behöva dra omkring på saker *ler*.
Dessutom ville han inte alls gå ensam längst fram med någon som höll i tömmarna där bak. Lite tömkörning blev det men det tyckte han inte heller var så himla kul.

Nu är det annorlunda. Tindur har mognat på alla sätt och vis. Dessutom har han ju fått se hur Dísa "jobbar". Vilket kan ha bidragit till att han själv också vill/kan.

Så igår fick Tindur gå med bröstselen på sig bakom släden medans vi körde Dísa. Blev en halvtimmes tur på byn. Tillbaka på gården fick Dísa gå in i boxen (och rulla sig, givetvis *ler stort*) och Tindur fick allt focus.

Vi valde att börja låta honom ha bröstselen eftersom den är något lättare. Och efter att ha gått runt på byn med den på sig, ja då var han van vid den. Även om Tindur för länge sedan fick dra pinnar, som skulle likna skacklar, fick han ändå börja om lite igår. Vi spännde fast skacklarna på var sin sida om honom och sedan gick vi brevid för att "stötta/uppmuntra/hjälpa".

Tindur såg mest förvånad ut över att vi gick på var sin sida om honom. Precis som om han inte kunde gå själv *ler*. Duktig var han! Det blir ju en annorlunda upplevelse att vända och svänga för hästen. Som om Tindur brydde sig, nähädå! Nu gick vi ju brevid så han fick hjälp med hur han skulle göra men han vek inte ett öra fast skacklarna låg mot hans ben.

Satte sedan tömmarna på sin rätta plats och medans jag höll i de gick nu endast Birger brevid Tindur. Gick hur fint som helst. Jag stryde mer och mer medans Birra fick backa och ge Tindur mer eget utrymme.

Vi höll hela tiden en stor säkerhet runt omkring (det gör vi så klart annars också) även om Tindur ingav stort lugn. Skulle det hända något, att han blir rädd eller så, blir det mycket mera jobb med att försöka få honom att övervinna det sedan.

Så efter att ha gått runt med skacklarna en liten stund, ut på vägen och vände på busshållplatsen-tillbaka till stallet-sedan parkera vid huset, fick det räcka. Tindur tänkte framåt och såg nu lite mallig ut. Precis som om han visade att han faktiskt också kan. *ler*

Tindur och Birger med sin röda (fjärde pris) rosett som igår helt klart skulle ha varit blå/gul (första pris).


Att jul-pynta stall är hur kul som helst. Skulle kunna pynta väldigt mycket. Tänk bara, som nu i Annes stall, timmring och allt vad mysigt med....lite pynt här...och lite pynt där! Jag har en hel låda med jul grejjer som gärna sätts i stallet.

Det blir inte så. Anne vill inte att det ska finnas jul-pynt som hästarna kan få tag på. Och det kan hon ju så klart ha rätt i. Även om jag nu inte tänkte sätta sakerna i "nos-höjd" får jag lov att respektera det Anne sagt.

Jag fick dock tillstånd att ge Dísa och Tindur lite pynt av sin box. Jag hade suget att sätta dit mer men nöjer mig nog med det som gjorts. Har ingen bild men det är snöstjärnor i fönstret och lite glitter med klockor runt balken ovanför box-dörren.
Ett diskret julpynt men iallafall något.
Och jag.....ja, jag fick ju faktiskt pynta. *ler stort*

Bogserade Tindur, Duktig Dísa & Hämtat hö!

Jösses vad dagarna går fort. Jag hinner inte med. Börjar förstå vad folk menar som säger "ju äldre man blir, dessto fortare går åren". *ler*

Andra advent har redan passerat men samtidigt känner jag inte riktigt den där jul-känslan ännu. Kanske för att det inte är så kallt ute. I flera dagar nu har termometern inte visat kallare än -2'C.

I torsdags körde vi Dísa med Stinas släde inne i Jukkas. Körde runt hela byn, dvs bort till kyrkan och sedan tillbaka. Eva Vinsa har varit så himla snäll att hon lånat ut sin loksele till mig. Den ligger jätte bra på Dísa.

Efter att Stina var och provade en sele på Dísa som hon skulle använda på fredagen fick jag lite smått panik. Det var en gammal armesele och jätte tung. Riktigt klumpig såg den ut på min lilla häst. Jag såg på Dísa att det där inte kändes bra. Hon tittade på mig med bedjande ögon precis som om hon ville ha hjälp. Stackar´n.
Så jag chansade på kvällen och frågade Eva om hon kunde tänka sig att låna ut sin sele till mig och Dísa. Det kunde hon! Så jätte snällt!

Vilken skillnad det var. Denna sele, gämfört med den Dísa tidigare provade, var lätt. Ja alltså inte super lätt, som min egena bröst-sele men alldeles, alldels lagom. *ler*

Så i torsdags var vi då ut och drog med denna sele. Tindur fick följa med. Vi satte fast honom bak i släden och där gick han så snällt. Givetvis fick han först en chans att titta vad risslan var för något innan vi drog iväg. Men som den lugna, obrydda häst han är... tittade han bara på den och sedan var det bra.

Jag har så förvånad över hur lugn Dísa är när hon drar släde (och andra saker). De flesta vet väl hur hon är när jag rider, eller iallafall läst om hur hon kan vara *ler*. Men när det är "drag-arbete", ja då blir hon hur cool som helst.
Det knakade i risslan, det lät under medarna och bilar passerade ganska nära. Ingenting som störde Dísa på något sätt.
Tindur... ja han gick därbakom och såg söt ut. Jätte bra träning även för honom. Han fick möjlighet att se vad det hela gick ut på utan att själv behöva jobba. Så vi "bogserade" honom runt byn och båda hästarna verkade nöjda när vi kom tillbaka.

På fredag kväll bar det av till Poikkijärvi. Tillbaka till "gamla" byn. *ler* Vi valde att lämna Tindur i Jukkas tillsammans med de andra grabbarna. Anne skulle finnas på gården så hon hade lite koll (det visade sig ha gått bra för Tindur att vara utan Dísa en stund). Tindur var inte uppstressad eller på något annat sätt orolig när vi kom tillbaka.

Tillsammans med Stinas häst Rambo och Malins häst Lubbe fick Dísa ingå i "körsällskapet". Totalt var det 13 turister från Spanien som åkte med på turen. Vi var tre kuskar och hade var sin medhjälpare att tillgå. Här fick Birra hoppa in! Eftersom han känner Dísa, jag känner Birra och Dísa känner sin husse blev det en jätte bra kombination!

Jag hade fyra personer i släden, tillsammans med mig själv blev vi då fem. Det fanns plats även för Birger (så klart) men han, precis som en av de andra medhjälparna, valde att gå hela vägen. Vi körde runt vägen som går förbi Syvvijärvi (stavning ?). En alldeles lagom sträcka.

Släden Dísa nu drog var inte den samma som vi fått låna i Jukkas. Den här var större. Jag trodde så klart att den skulle bli tyngre men så fel jag hade. Stina förklarade för mig att det inte alls behöver vara så. En större/längre släde kan vara lättare beroende på vad den är gjord utav. Äldre slädar är oftast tyngre för de byggdes med mer "stadigt"/tungt virke.

Så var det. Släden gled lätt bakom Dísa som givetvis upptäckte detta. På vägen tillbaka tyckte hon att vi kunde öka tempot lite. Hon såg att Rambo gjorde det och ni vet ju.... Dísa vill INTE gå sist! *ler stort*
Jag höll in min häst varpå hon istället började tölta framför risslan. Så fin träning hon fick! Nu ville jag helst inte att hon skulle tölta utan i stället trava om vi ökade tempot. Men Dísa måste ha tyckt att det gick ganska lätt att dra för hon töltade på och man såg på henne att hon tyckte det var roligt.

En rolig kväll med en duktig Dísa. Birger var också duktig men sa själv att han hade alldeles för mycket kläder på sig. Så med en svettig häst (som fått mysigt täcke på sig samt lite hö) och sambo (som fått byta tröja samt lite kaffe i sig) åkte vi tillbaka till eget stall.
Tack till Stina och Malin för en bra planerad och genomförd eftermiddag! Vi gör gärna om det!

I lördags jobbade Birra. Han började kl 12 så vi for ner en snabb sväng till hästarna på morgonen. Jag ville pussa lite på min häst och kolla av hur hon mådde. Visste ju att hon var ganska varm i pälsen på kvällen när jag lämnat henne så jag ville även kolla av om hon hade torkat ordentligt.

Lena hade morgonen under både lördag och söndag. Hon var i full gång med mockningen när vi dök upp. Lite lätt snöfall var det i luften och jag gick för att känna på min hästs päls. Hon var fortfarande blöt. Rakt igenom på halsen, bogen, ljumskarna och baklåren. Så hon fick på sig ett täcke. I samma veva fick även Tindur det. *ler*
Pratade en snabb sväng med Lena som säkert funderade varför vi kom bara så där plötsligt. Gav Dísa en jätte kram och åkte sedan hem igen.

Söndagen gick i hö-hämtningens tecken. Tillsammans med Birra och min älskade pappa for vi för att hämta hem sista vändan hö från våran bonde. Allt löpte på så fint. Där fick vi hjälp med att lasta av bonden själv, tillbaka i Jukkas fick vi hjälp med att lossa av Anne och Rune.
Tänk så fort det går när många hjälper till. Vi är inte riktigt vana vid detta men det är helt underbart!

Så nu har hästarna mera mat, ett tag. *ler* Det känns bra. Det är inte så roligt att hämta hö när det blir jätte kallt. Om det nu blir kallt? Idag visar termometer endast -1,8'C och det.... det är inte kallt!