En väldigt söt bomb som även kan beskrivas med följande: har fyra ben, äter hö och........
heter Dísa!
(fotot taget innan hon blev rakad)I onsdags eftermiddag skulle då jag och Birra ut med Dísa och Tindur. Kanske skulle jag ha insett redan efter ett par hundra meter att detta inte var dagen då jag borde ha ridit. Men sådana tankar brukar inte uppenbara sig för mig (förrän efteråt *ler*). Så heller inte i onsdags.
Det började med att jag efter en liten stunds ridning upptäckte att jag lagt tyglarna i kors(!!). Det har aldrig hänt förr. Visst, jag kan ha lagt tyglarna i kors och sedan över huvudet på en häst. Inte många gånger men det har hänt. Dock alltid sett detta innan jag börjat rida.
Nu var tyglarna i kors framför bogen på Dísa (eller bakom/under hakan, om ni förstår hur jag menar), så jag såg det helt enkelt inte. En enkel sak att rätta till när jag väl upptäckte det hela. Slängde över tyglarna över huvudet på henne och sedan tillbaka den rätta vägen.
Vi befann oss efter den stora vägen och fortsatte nu framåt. För att efter ett par meter längre fram höra hur något stort kom åkandes bakom oss. Bussen!!! Åjj-så-skåjj!!!
Jag hörde hur den snälla busschaffören släppte på gasen och när jag slängde en blick över axeln såg jag även hur hon (jodå, det var en kvinnlig chafför) höll ut åt andra sidan för att köra förbi oss.
Jag hojjtade till Birra och frågade om det gick bra och där var det inga som helst problem. Sedan fick jag själv hålla fullt focus på Dísa. Allt gick bra men när Dísa upptäckte att det inte bara var en bil som passerade utan en låååååång buss, ja då började hon "dansa" lite.
Behöver jag skriva att jag var glad över tyglarnas "rätta läge"?
Jaha, så svängde vi då av till Pietterasjäärvivägen. Här lutar vägen lite svagt uppåt från början och vi såg vår möjlighet till att trava. Dísa hade inga sådana planer. Tindur och Birger travade på så fint men Dísa....nähädå.
Min lilla häst fick jobba i tölt istället. Ställde henne lite i både höger och vänster sida men så fort jag rätade upp henne kände jag hur hon "laddade".
Vi saktade av till skritt och Birger red upp brevid mig. Jag hant nämna åt Birra hur jag upplevde Dísa innan "bomben sprängdes".
Dísa hade ju nu gått rakt fram ett par steg och såg sin chans till att göra precis som hon själv ville. Jag hade suttit och samlat henne under tölten, inte mycket men ändå samt hållit ihop henne något när bussen passerade så nu j*klar skulle här springas!
Dísa flög rakt upp! Landade, tog ny satts och hoppade rakt upp igen! Jag tappade ena stigbygeln som så klart stötte in i sidan på henne. Hon satte av i en sådan fart att jag trodde hon skulle slå knut på sig själv. Jösses!
Jodå, jag var kvar i sadeln men s*t*n vad hon sprang! Jag pratade med henne och "plockade" i tyglarna men samtidigt försökte jag hitta den tappade stigbygeln med foten. "Åh, matte vill springa mera!" trodde hon säkert. För Dísa gjorde inte en antydan till att bromsa upp.
Dísa gjorde ett hopp igen varpå den andra stigbygeln också for. Nu hade jag ingenting att sätta imot. Jag kände hur jag for omkring i sadeln mer liknande en tvål på blött golv än en ryttare men koll på läget. Samtidigt hoppades jag innerligt att inte Birger och Tindur skulle komma ångades. Hade de gjort det, hade jag garanterat inte suttit kvar.
Jag tittade på snödrivan jag hade till höger om mig men tyckte den såg fruktansvärt hård ut. Jag ville verkligen inte landa i den. Slängde en blick på vägen till vänster och tänkte att där ligger jag snart.
Men plötsligt kommer en hund ut ur skogen. Hundens ägare sprang på samma väg som vi red, bara en bit längre fram. När Dísa får syn på vovven stannar hon upp och gör en riktig urblåsning, F-R-U-S-T!!!! Tror det ekade i hela skogen.
Snabbt som ögat fick jag in fötterna i stigbyglarna och nu fick det vara slut på dumheterna. Dísa tittade länge efter hunden och jag vände på mig för att kolla vart Birra och Tindur tog vägen. De kom så fint skrittandes efter vägen.
"-Vilken fin galopp ni hade!" säger min sambo och ler. Jag kan ju till hans försvar skriva att han inte sett mina tappade stigbyglar samt Dísas senare skutt.
Jaha, så var vi då uppvärmda. *ler*
Dísa gick inte många meter rakriktad under den restrerande ridturen. Hon lugnade sig något efter en stund men var väldigt ofocuserad på vad jag ville. Hon såg "spöken" i skogen, spanade högt med huvudet osv, osv. Skrittade frenetiskt och tyckte att allt gick långsamt.
Sylvia, som under lördagen ville ha en mer framåt Dísa när det gällde att flytta i sidled, hade förmodligen varit ganska nöjd om hon sett oss denna kväll. För till och med när jag "tvärade" min häst, gjorde hon det med fart. Ja alltså inte nu i trav eller tölt, nejdå, men en mycket, mycket snabb skritt och med klipp i stegen.
Tindur var som vanligt helt obrydd över Dísas påhitt. Det är såååå himla skönt att han inte bryr sig. Skulle han varit likadan som hon..... ja då hade jag och Birra fått ha GPS-sändare på oss. Någon hade väl hittat oss, någon gång. *ler*
Längre fram efter vägen och även på väg tillbaka, fick hästarna sträcka ut i härliga galopper. Men även efter det var Dísa "pigg". Tindur blev det han också. Inte nu lika "tossig" som Dísa men ändå.
Trotts den knepiga start vi hade på turen blev det ändå ett bra avslut. Fast det är ju klart att vi (jag och Birra) hellre har glada och framåtgående häster än tvärt om. Att sedan Dísa gör som hon gör... tja, det är liksom hennes personlighet! *ler*
