Hö-bärning, inställd Sylvia-kurs & fortsatt kallt!

I tisdags "roade" vi oss med att bära hö. Har man häst hör det ju liksom till, det där med att bära hö, skotta spån, mocka osv.

Denna gång, när det gällde höet, var det lite lyxigt.

Jag och Birger är vana vid att få åka och hämta samt lyfta på/lasta det hö som inhandlas. Denna gång kom höet transporterat till gården, färdigt. Dvs det enda vi behövde göra var att bära in det i höladan.

Eller ja, enda och enda.... det var 3 ton som skulle flyttas från marken och in i höladan. Redan innan vi började hade jag ont i ryggen, Anne hade ont i hela kroppen och de andra hästägarna hade inte möjlighet att hjälpa till. Birger var den som höll "ångan uppe" och han gjorde ett enormt jobb med att stapla balar.

Jag och Anne körde balar med skottkärror vilket var riktigt praktiskt. Innan jag tog den ena kärran hade jag burit några balar för hand och min rygg tyckte inte det var så kul. Varför tog jag inte "skottis" direkt? Nåväl, man lär sig. *ler*

Efter mer än en timmes jobb tog vi en väl förtjänt paus. Sedan kom Amanda, som äger Safir, tillsammans med sin pappa Thomas. Och de sista balarna hjälptes vi alla till med att få in.


En lastbil kommer lastad.....

.....med vadå?......


.....hö!!!!

Fint med möjlighet att tippa skåpet.

Ut kom balarna!

Och vi hade lite att göra!


Igentligen skulle Sylvia komma och hålla kurs med "oss tio" på lördag nästa vecka. Men fem av oss har inte haft igång våra hästar. Frågor kom till mig ifall vi inte kunde starta i mars i stället. Jag pratade med Sylvia om detta och vi kom överrens om att göra så. Dvs hon/vi sätter igång i mars.

Trist, jag vet, men samtidigt, hur kul är det för Sylvia som instruktör? Att komma och försöka hålla kurs med hästar (och ryttare) som inte är "igång". Eller vi som rider, känslan av att inte få ut något? För att inte tala om hästarna!!?

Det blir nog bra. Men jag förstår de som sett fram imot att hon skulle komma.

Inte blir det direkt bättre av att kylan håller i sig. I morse har det varit -33'C i Jukkas. Kvällarna är kalla, nätterna och mornarna likaså. Mitt på dagen värmer solen lite men inte desto mer. I Puoltsa hade termometern krypit ner till -38'C idag och med dessa gradantal blir det INTE någon ridning.

På onsdag kommer Stina för att sko Dísa. Sedan får vi (jag och Birra) helt enkelt flytta på våran köldgräns. Eller kanske ska man kalla det för smärtgräns i stället. Vi får väl se hur det blir. Men i några -25/-30 grader tänker jag inte rida! Varmare än -25'C kan väl gå, kanske (huga, jag fryser redan när jag tänker på det).

Förhoppningsvis släpper denna stränga kyla snart. Det kunde väl hålla sig runt -10/-15'C!?! Det hade varit optimalt.
Vi har i allafall myggfritt!

Skadad Dísa gav Tindur ny sov-kompis!

På torsdag förra veckan (ja jag vet, jag är dålig på att skriva här) var Dísa inte helt ok i sitt ena framben.
Det var ingen vacker syn. Hon gick med tre ben och liksom drog det högra frambenet under sig. Hjälp!!!
När jag bad henne backa/rygga i boxen "lämnade" hon det högra frambenet låååångt framför sig och det såg ut ungefär som om hon neg!!!!!!

Jag hittade ingen svullnad, ingen värme och inte heller något sår på min lilla häst. Dísa visade ingen som helst reaktion när jag klämde och kände på henne. Hmm!??!

"Söt-höna"!

Jag gick in till Anne för att fråga om Dísa kunde få låna Safirs box över natten. Ville inte ha henne tillsammans med Tindur eftersom det kanske inte gav henne den vila hon behövde. (D&T delar box).

Världens bästa stallägare, Anne, hade inga som helst bekymmer med att lösa sovplatserna för hästarna. Igentligen finns det sex boxplatser men i den ena boxen har spån "flyttat in". Jodå, jag suktar efter den, så Dísa och Tindur kan få var sin egen box. Och det vet Anne. Men vad ska vi göra med spånet? Det är samtidigt rätt praktiskt att ha det inne i stallet.
Nåväl, kanske en dag..... *ler*

Hur som helst så fick nu Safir flytta in till Tindur och Dísa ta Safirs box. Safir och Tindur kommer jätte bra överrens och vi såg inga problem med detta. Det gjorde inte Tindur och Safir heller. *ler stort*
Lite förvånad såg väl Tindur ut när plötsligt Safir kliver in i "hans box" istället för Dísa. Men allt gick lugnt och fint. Safir ställde sig och åt av höet och Tindur gjorde likadant. De stod ganska nära varandra efter en liten stund och det såg ut som om de alltid stått tillsammans.

Tindur i solskenet på lördag morgon.

Tindur!

Ursäkta oborstad hästrygg, morgon utsläpp och hade inte hunnit med det än. *ler*

Safir med en grankvist i pannluggen!

Observera Tindur! Det är INTE Safir han stryker öronen åt, utan det är till Zorro som också befann sig i hagen.

Kompisar! Safir kommer för att titta vad jag gör, efter kommer Tindur!

Fyra nätter fick Dísa i Safirs box. Redan på fredag morgon var hon betydligt mycket bättre i sitt ben. Men för att inte äventyra alltihop var det toppen bra att hon kunde få stå själv under några fler nätter.

Jag pratade med Peter Zaff (bästa vet någonsin) och han trodde det kunde vara en sträckning, fläkning eller en närv i kläm. Han bad mig hålla koll på henne (så klart, mina "hök-ögon" har varit framme extra mycket) och ta ut vet om det inte visade sig bli bättre ganska fort.

På fredag kväll stod jag och masserade Dísa på bogen. Tog lite värmande liniment och det tyckte hon var super skönt. Hon tog en steg närmare mig för att jag skulle komma åt ordentligt och det var väl ett bevis om något att hon gillade det hela (?). Det var säkert en sträckning eller en muskel i bogen som spökat.

Tindur... ja han måste ha haft det hur bra som helst med Safir i boxen. För både på lördag och söndag morgon (vi hade utsläpp) var Tindur jätte spånig i pälsen. Det syntes att han legat ner och sovit. Visst, det gör han när han delar box med Dísa också men jag tror Safir lät Tindur ha mer plats/utrymme. För han, Safir, verkar inte vara den som ligger ner och sover så ofta. Dísa därimot... sover varje natt liggandes. Så det är klart att det blir mindre plats med två som ligger ner.

Hoppas nu inte att någon tror att D&T står trångt. Oj, nejdå absolut inte! Vet inte exakt hur många kvadrat boxen är på men den är lika stor som båda boxarna i förra stallet tillsammans. På ett ungefär, tror till och med att denna de har nu är större än det. *ler*

Testade strömmen & Äntligen ridning!

Jag och Birger har haft stall-morgon helgen som gick. Har sina för och nackdelar. Fördelarna är bla att man kommer ut och rida när det är ljust och inte sover bort "hela" förmiddagen. Nackdelarna är väl, just det.... inte sova! Zzzzzzz! *ler* Men det är ändå rätt skönt att komma upp på morgonen, framför allt nu när det börjar ljusna ganska tidigt ute.

Vet inte om det var trötthet som gjorde att jag inte tänkte på hur jag "behandlade" el-staketet igår.
Jag skulle stänga grinden till hagen efter att hästarna kommit ut. Det finns två el-trådar/band med handtag som ska stängast och jag tänkte inte så mycket på vad jag gjorde.
Tyckte det var rätt praktiskt att haka det övre grindhandtaget runt pekfingret medans jag plockade upp det undre handtaget från snön (utan handskar)......
Visste ju att varken jag eller Birra satt igång strömmen till hagen.

Strömmen var INTE avslagen!!!!
Det kändes!

Lärde jag mig något? Jodå, kolla alltid att strömmen inte är på, även på morgonen, FÖRE jag stoppar händera i närheten av elbanden/handtagskroken.
Det finns ju faktiskt fler som är på gården än bara jag och Birra. Dessutom är det nu renar som går omkring utanför hagen, kanske går att fortsätta hålla de utanför även under natten om strömmen får vara på-slagen även då (?).
Kan ju säga att jag vaknade iallafall.*ler*

Lördagen var fortsatt kall. Under tiden vi var nere i stallet ville inte termometern visa tecken på att ge lite värme. Så lördag blev endast pyssel och mockning.
Söndag, ja då var det plötsligt inte ens -10'C! Givetvis blev det en tur med Dísa och Tindur.

Zorro fick också följa med och såg ut att tycka det var hel kul. Eftersom hästarna nu inte har någon direkt kondis att prata om var tanken att ta det lugnt.
Vi red efter Fångstvägen en bit och kollade av hur det såg ut med snömängden vid den "snittslade-stigen".
Det var jätte mycket snö där så vi höll oss efter själva Fångstvägen i stället. Dísa har så korta ben att det blir jätte jobbigt för henne att gå i sådana mängder snö. Jag ville ju inte överanstränga henne.

Nu visade sig att Dísa..... inte alls var så lätt att överanstränga. Hon tyckte att ridturen var hur rolig och lätt som helst. När vi vände, ja då laddade hon järnet! Dísa visade inte några som helst tecken på att vara ivrig när vi red bortåt. Men nu jäklar skulle här springas! Tyckte hon ja!

Jag hade bestämt mig för att inte gasa i någon högre fart och då fick hon faktiskt lov att rätta sig efter det. Som så många vet har inte Dísa alltid samma tanke vad gäller att gå "långsamt".
Hon trampade på rätt fint under sig. För när jag bromsade upp henne fram, hamnade farten liksom under henne med hjälp av bakbenen. Varför kan hon inte göra så när vi går på kurs eller tävlar???? *ler*
Jodå, kattaplulten kändes nära. Men hon hant aldrig så långt. Eftersom Dísa just nu inte är så super stark i kroppen blir inte snabbheten att "skjuta-rygg" den samma.

Jag ställde henne åt höger, hon fick jobba på i sidoförande "gångart". Jag ställde henne åt vänster, hon fick jobba på i sidoförande "gångart". Jag ställe henne åt höger, osv osv. Vilken "gångart" det var tror jag inte Dísa själv visste. Fort skulle det gå och hon frustade högljudt. Klart det var jobbigt att gå så. Men allternativet, att låta henne gå rakt fram, fanns inte. Då hade Birra fått hämta mig i en annan kommun. *ler stort*

På vägen tillbaka träffade vi Malin på Gnýr och Anette på Rubin. Stannade och pratade lite snabbt. Till min stora förvåning stod Dísa ändå rätt still medans vi surrade. Fast det är klart, hon hade ju pojkar att titta på.

Tindur, lunkade på i sin egna lilla värld. Han tyckte nog det mest såg jobbigt ut med det Dísa höll på med. Det är inte mycket som kan stressa Tindur. Men han var ändå vaken och pigg.
Zorro for in och ut i skogen till att börja med men blev sedan lite trött och höll sig efter vägen. Han därimot tyckte det var hel kul när Dísa ville springa, då fick han ju någon att tävla mot.

Väl tillbaka i stallet var Dísa svettig. Min tanke att inte rida henne svettig hade gått i stöpet ganska ordentligt. Nåväl, det var bara att sätta täcke på henne innan de fick gå ut och äta lunch. Jag hoppas kunna raka/klippa henne innan Sylvia kommer. Hade varit att föredra eftersom hon blir så varm.
Tindur blir inte alls lika svettig, men så far han ju inte omkring som hans tjej-kompis gör heller.

S*t*n vad ont det gjorde!

Det brukar vara en av det första sakerna man lär ut till de som håller på med hästar, att om man ger hästen något från handen ska man hålla fram handflatan så att inte hästen biter dig i fingrarna.
Så bra det är när man lever som man lär (ironi).

Det var helt och hållet mitt eget fel. Jag skulle ge Tindur en godis men ville inte ge den från handen. Han har blivit "tiggig" och fräck nu (även det, helt och hållet mitt fel) så jag tänkte att det är bättre att sätta godisen i kraftfoderhinken.
Felet var bara det att Tindur förstod inte vart godisen tog vägen. Så när jag stoppar handen i bunken för att försöka leda han mule rätt.... ja då biter han tag i min hand!

Ja men s*t*n vad ont det gjorde!!!!! Han bet tag på överdelen av handen, den vänstra och så var han ju gluppsk så det var inte ett litet tag han fick heller. Så klart, han såg ju inte vad han hade framför mulen.

Jag skrek rakt ut och Tindur tittade förvånat på mig och undrade varför jag lät så konstigt. Inte släppte han direkt heller.... han trodde ju att han hade en godis i munnen.

Till slut fick jag tillbaka min hand och Birger tyckte att det där var ju dumt. Av mig alltså! Det kan jag ju hålla med om.
Det var inte Tindurs fel. Kunde inte gorma på honom även om jag kan erkänna att jag hade en ful tanke (eller två) när det gjorde som mest ont.

Nu ska inte "Lille-man" få godis från handen mer. Vill jag (eller någon annan) ge honom något får det bli från en glassbunke. Eller i foderhinken och då UTAN att stoppa ner handen för att visa honom vart godisen är.
I allafall ett tag framöver, jag har verkligen lyckats få honom "fräck" och det är bara mitt fel!

Tänk om man kunde leva som man lär!


Mjuk utanpå men hård innanför!


En "ful tankte" hade säkert även Tvifari när han för någon vecka sedan blev halvt skallperad! Stacka´rn hade fått luggen uppriven. Och det såg inte så kul ut.

Vem hittade honom i hagen om inte jag!? Jodå, jag var ute hos hästarna en söndag, på dagen, så det var ljust ute. Tittade igenom alla hästar och när jag kommer fram till "Fari" ser jag att han har blod i ansiktet. Inte mycket men ändå (det har sina fördelar med kyla).

Jag sökte igenom hans mule och gick uppåt mot pannan. Letar vidare och lyfter på pannluggen.... varpå jag får ett lock av skinn, lugg och klet upp i handen!!!

Jag ropade åt Birra att hämta en grimma samt säga till Anne att hon behövde komma ut. Numera bor ju Anne och Rune på gården vilket är helt underbart i flera avseenden. Tex nu fanns hon nära till hands när hennes "ögonsten" hade råkat illa ut och det var jag glad för (att hon fanns nära alltså, inte att "Fari" var skadad).

Där jag stod, trodde jag först att Tvifari fått en hov eller liknande i pannan/luggen och blivit träffad så illa att det tagit in i skallbenet. Min första reaktion var att hjärnan kommit fram (!!!) det såg nästan ut så *blä*.
Men med närmare titt kunde jag lugna mig själv något.

Det var inte så illa som jag först trott men nog så eländigt ändå. Förmodligen har hästarna lekt och "någon" (ja, precis, "någon" för vi vet inte vem) har tagit tag i Tvifaris pannlugg och dragit. Varpå hårsäckarna hållit men inte huden!
Så stackars Tvifari har alltså blivit skallperad. Schyssta polare! Typ inte!

Anne har gjort allt hon kunnat för att hålla rent och fint under/brevid/på "locket". Sedan får vi se hur det går. En liten flik har hon klippt bort och frågan är nu om "Fari" kommer få en kal fläck mellan öronen?
Men jag tror inte det.

Min och Birgers första islandshäst, Náttfari, fick kallbrand i svansen och allt tagel/gammal hud blev vi tvungen att ta bort. Náttfari hade bara en "kött-slamsa" till svans ett tag. Men han fick tillbaka håret/taglet. Och dagen då vi tog bort honom (vila i frid älskade lilla häst), pga spatt, hade han över en halv meter lång svans (hår).

Tvifari, med sin tjocka pannlugg som höll men inte huden under.

Kan inte tro att det är sant!

Ja alltså inte att jag nu äntligen sitter här och skriver, nog för att det också är "kan inte tro att det är sant" men det är snarare bilen jag tänker på.

Vi har fått tillbaka den!!!! Jodå, det ÄR sant *ler*. Efter sju och en halv (mycket noga med den där halva) vecka blev bilen repad och vi fick den tillbaka. Helt fantastiskt! Tänk att man kan bli så glad över en bil.

Hur som helst är det väldigt stress-befriande att ha "egen bil" igen. Det är nog mycket det som gjort att jag inte känt för att skriva. En vecka såg ut att kunna bli helt hopplös med att inte ha någon bil alls. Det i sin tur skulle ha inneburit att vi inte kommit ner till hästarna över huvudtaget. På en HEL vecka!!!! Jag kände mig en aning nere. Det blev inte så! Tack mamma och pappa för hjälpen!

Nu, nya tag och blicka framåt mot kurser och tävlingar. Hoppas kunna åka till Boden i juni för att tävla och sedan även sikta på Bifrosts höst i september. Sylvia kommer upp nu i vår och fortsätter "drilla" oss vilket jag känner kommer behövas *ler*.

Dísa och Tindur mår bara bra. Tindur har dock kommit in i en "bita-svanslapp-på-täcket" fas. När det nu varit så kallt har alla hästar haft täcke på sig. Tindur hade för något år sedan en period där han gick och drog i Dísas svanslapp på täcket. Nu slutade han med det ganska snart eftersom Dísa "talade om" för honom vad hon tyckte om det.
Nu har Tindur hittat ett nytt "offer". Oli!

"Lille-man" går och drar i "Gammel-man (Oli)s" täcke och tycker det är suuuuuuper roligt. Oli är dock inte alltid lika förtjust. Men han (Oli) är så himla snäll att han låter Tindur hålla på. För att inte tala om vad vi på två ben tycker om Tindurs upptåg. Täckena går ju sönder, suck!
Anne har provat kleta på "anti-bit" men det verkar inte hjälpa. Få se om det kanske kan fungera nu när "Olle" har fått ett nytt täcke. Jag håller ju så klart tummarna för det är inte roligt när saker går sönder.

Annars tror jag ändå att Oli tycker ganska bra om Tindur. Jag har sett de stå och äta brevid varandra. Att sedan Tindur leker "släpkärra" det är ju en helt annan sak. *ler lite*

Dísa mår också fint och ser ut att trivas med de andra hästarna. Efter snart ett år i stallet är det endast Tvifari hon har lite "svårt" med. Han är väl kanske inte så förtjust i henne heller men det tar sig. Det är lite till och från mellan de, ena dagen kan jag se de ståendes nära varandra och spana i hagen. Medans nästa dag är de super sura mot varandra och bakhovarna flyger (på avstånd men ändå). Hmm, det är de två som inte riktigt gjort klart med vart de har varandra. Annars är det riktigt skönt att se hur bra de har det allihop tillsammans.

Den stränga kylan har gjort att aktivering totalt uteblivit. Finns inte en chans att jag rider när termomtern kryper under 25 minus, inte under 22 heller. Dock fungerar det ju ganska bra att vara ute och promenera med hästarna men under -25'C blir det ganska "grinigt".

Så nu är vi alla lite så där lagom "rund-och-go". Inte ens Zorro har fått springa ordentligt. Eller ja, visst har han fått springa om han velat men nää inte ens han tycker det varit så kul i kylan. Och som den sanna Kiruna-bon jag är passar jag så klart på att "klaga" lite när det är kallt. Även om jag föredrar -25'C framför +25'C *ler stort*.