Så bra det är när man lever som man lär (ironi).
Det var helt och hållet mitt eget fel. Jag skulle ge Tindur en godis men ville inte ge den från handen. Han har blivit "tiggig" och fräck nu (även det, helt och hållet mitt fel) så jag tänkte att det är bättre att sätta godisen i kraftfoderhinken.
Felet var bara det att Tindur förstod inte vart godisen tog vägen. Så när jag stoppar handen i bunken för att försöka leda han mule rätt.... ja då biter han tag i min hand!
Ja men s*t*n vad ont det gjorde!!!!! Han bet tag på överdelen av handen, den vänstra och så var han ju gluppsk så det var inte ett litet tag han fick heller. Så klart, han såg ju inte vad han hade framför mulen.
Jag skrek rakt ut och Tindur tittade förvånat på mig och undrade varför jag lät så konstigt. Inte släppte han direkt heller.... han trodde ju att han hade en godis i munnen.
Till slut fick jag tillbaka min hand och Birger tyckte att det där var ju dumt. Av mig alltså! Det kan jag ju hålla med om.
Det var inte Tindurs fel. Kunde inte gorma på honom även om jag kan erkänna att jag hade en ful tanke (eller två) när det gjorde som mest ont.
Nu ska inte "Lille-man" få godis från handen mer. Vill jag (eller någon annan) ge honom något får det bli från en glassbunke. Eller i foderhinken och då UTAN att stoppa ner handen för att visa honom vart godisen är.
I allafall ett tag framöver, jag har verkligen lyckats få honom "fräck" och det är bara mitt fel!
Tänk om man kunde leva som man lär!
Mjuk utanpå men hård innanför!
En "ful tankte" hade säkert även Tvifari när han för någon vecka sedan blev halvt skallperad! Stacka´rn hade fått luggen uppriven. Och det såg inte så kul ut.
Vem hittade honom i hagen om inte jag!? Jodå, jag var ute hos hästarna en söndag, på dagen, så det var ljust ute. Tittade igenom alla hästar och när jag kommer fram till "Fari" ser jag att han har blod i ansiktet. Inte mycket men ändå (det har sina fördelar med kyla).
Jag sökte igenom hans mule och gick uppåt mot pannan. Letar vidare och lyfter på pannluggen.... varpå jag får ett lock av skinn, lugg och klet upp i handen!!!
Jag ropade åt Birra att hämta en grimma samt säga till Anne att hon behövde komma ut. Numera bor ju Anne och Rune på gården vilket är helt underbart i flera avseenden. Tex nu fanns hon nära till hands när hennes "ögonsten" hade råkat illa ut och det var jag glad för (att hon fanns nära alltså, inte att "Fari" var skadad).
Där jag stod, trodde jag först att Tvifari fått en hov eller liknande i pannan/luggen och blivit träffad så illa att det tagit in i skallbenet. Min första reaktion var att hjärnan kommit fram (!!!) det såg nästan ut så *blä*.
Men med närmare titt kunde jag lugna mig själv något.
Det var inte så illa som jag först trott men nog så eländigt ändå. Förmodligen har hästarna lekt och "någon" (ja, precis, "någon" för vi vet inte vem) har tagit tag i Tvifaris pannlugg och dragit. Varpå hårsäckarna hållit men inte huden!
Så stackars Tvifari har alltså blivit skallperad. Schyssta polare! Typ inte!
Anne har gjort allt hon kunnat för att hålla rent och fint under/brevid/på "locket". Sedan får vi se hur det går. En liten flik har hon klippt bort och frågan är nu om "Fari" kommer få en kal fläck mellan öronen?
Men jag tror inte det.
Min och Birgers första islandshäst, Náttfari, fick kallbrand i svansen och allt tagel/gammal hud blev vi tvungen att ta bort. Náttfari hade bara en "kött-slamsa" till svans ett tag. Men han fick tillbaka håret/taglet. Och dagen då vi tog bort honom (vila i frid älskade lilla häst), pga spatt, hade han över en halv meter lång svans (hår).
Tvifari, med sin tjocka pannlugg som höll men inte huden under.
