Kan ju avslöja att jag åkt upp på stan tillsammans med Birger när han farit på jobbet. Vi har inte haft tillgång till någon dator nere i "byn". Och nää, jag klara mig inte utan. *ler*
Ambitionen om att rida två gånger per dag har gått i stöpet totalt. Ridit har jag och så även Birger men två gånger per dag har det dock inte blivit.
Igår red vi efter Fångstvägen och där var det vatten. Ingen har väl undgått att vi nu har super varmt ute?! Värmen kom på lördag kväll/eftermiddag och sedan har den hållt i sig. På bara några dagar har den snö som funnits praktiskt taget försvunnit. Visst det finns någon liiiiten hög men annars har det mesta smält bort.
Eller ja, det mesta har ju blivit vatten. Och inte lite vatten heller. Efter Fångstvägen igår blev det intressant ridning när vi på flera ställen blev tvungen att rida igenom "pölar" som täckte hela vägen.
Tindur har tidigare hatat vatten. Då pratar vi verkligen om "hat". Han har inte satt sin hov i vattenpölar och att gå ner i älven... glöm det! Med åren har han blivit bättre, mycket bättre. Det går nästan inte att jämföra *ler*. Igår.... travade han jätte fint rakt igenom pölarna. Han var jätte duktig.
Eftersom det var så mycket vatten och pölarna kom med som längst 20 meters avstånd, blev det bra travträning. Dísa som har lite svårt för det här med trav gjorde mycket bra ifrån sig. Hon travade på riktigt fint och när vi kom i vattnet, ja då blev stegen ännu bättre.
På tillbakavägen hörde jag Birger gorma på Tindur vid ett tillfälle. Jag bromsade upp Dísa och frågade vad de höll på med. Det var så pass mycket vatten just där vi gått att Tindur tyckte det var hur kul som helst att börja "bocka och dansa". Birger delade inte denna förtjusning. Det är klart, min kära sambo såg väl sig själv simmandes i vattnet *ler*. Tindur lugnade sig snabbt men tyckte det var lite "halv-kul" när vattnet stänkte överallt.
Vi har börjat använda boots på Tindur. Det har vi testat en gång tidigare men då var han inte mogen för det. Tror det är två år sedan.
Nu... jäklar vad fint han går.
Provade först att sätta G-bootsen på honom men de satt inte ordentligt. De lossnade. Har ett par "klockor" sedan min första häst och de kan Dísa inte ha. De ger henne skav i karlederna. De satt perfekt på Tindur. De väger 230g och det fanns inte en antydan till att de skulle skava eller ge honom annat obehag.
Så nu tränar Birra och Tindur med boots. Inte alltid (så klart) men ibland. Och som jag skrev.... j*klar vad fin han blir. Tindur då, inte Birra (fast det är klart, Birra blir ju rätt fin med boots han också *ler stort*).
Tränade båda hästarna på gården för ett tag sedan. Då var Tindur INTE med på noterna. Det är en häst som kan bli ooooootroligt envis. Dísa är sto och kan vara tjurig men hon försöker i allafall oftast även om hon "lackar till". Tindur.... vill han inte, så krävs det enromt tålamod att fortsätta jobba fram det man begär.
Dísa, mjuk och fin!
Dísa, trevlig i handen och lätt att flytta!
Dísa, mjuk i munnen!Tindur ville inte släppa bettet. Han var som ett järnspett i handen och så har jag inte upplevt honom förut. Det var inte alls roligt att rida.
Tindur, började med att försöka böja honom och flytta för skänkeln. Ingen effekt!Efter att ha hållit på och flyttat undan honom för skänkeln i båda varven, ridit "8-volter", volt med utflyttad bakdel, insåg jag att det inte var lönt.
Jag gjorde istället halt och bad honom om att sänka nosen och släppa bettet. Jomen tjena! Om jag visste vad jag gav mig in på hade nog fortsatt med mina "8-volter", volt med utflyttat bakdel osv, osv.
Med en mjukt lirkande tygeln bad jag "Lille-man" om att släppa i munnen. Han vägrade!
Så här satt jag i 10 minuter!!! Ingen vacker syn!
Jag pratade med Tindur.... lirkade lite höger-vänster (ala Sylvia).... pratade med honom igen.... Nähädå, inte en reaktion. Suck! Mina armar mådde inte så bra. Jag vägrade släppa, det var han som skulle göra det, inte jag. Hade jag gjort det.... oj vad "odräglig" han hade blivit.
Efter 10 minuter, japp, 10 minuter(!!!) släppte han något och sänkte sin mule. Då hade Birger för länge sedan stoppat undan mobil-kameran (så tyvärr blev det ingen bild på "nos-sänkningen"). Birra satt "upp-flugen" på Annes rissla och tyckte det var vääääldigt intressant det jag och Tindur höll på med.
Men så, plötsligt, kom Tindur på andra tankar. Han släppte bettet och sänkte sin mule. Tjoohooo! Jag belönade honom så klart jätte mycket och gav enorm eftergift. Tindur stoppade hela mulen i marken och jag klappade honom på halsen.
Nu tror väl de flesta att vi slutade där, men inte riktigt.
Jag samlade ihop honom igen, han började streta imot men nu tog det honom bara en minut att bli mjuk och släppa bettet. Mycket berömm!
En gång till och nu hant jag bara samla ihop honom så gjorde han det jag bad om. Duktiga lilla häst! Nu slutade vi och jag satt av.
Till Tindurs försvar kan jag tillägga att bettet han hade inte var det vanliga. Birger hade ridit med det på honom och sa att han inte tyckte det var bra. Att Tindur kändes något hårdare i munnen än tidigare.
Jag som har ett precis likadant bett till Dísa (dock en storlek större till henne) trodde inte riktigt på honom. Dísa går super fint med detta bett men se det gör inte Tindur. Bettet är ett tredelat rostfritt bett med parerstänger (se bilderna). Behöver jag skriva att "Lille-man" inte längre har detta bett på sig?
Ska tillägga att Birger endast red Tindur två dagar med detta bett innan jag fick "uppleva" skillnaden på hästen. Och att i skrivande stund går Tindur jätte fint, är mjuk och trevlig i munnen och behöver inte använda det "dumma bettet" fler gånger.
Med en mjukt lirkande tygeln bad jag "Lille-man" om att släppa i munnen. Han vägrade!
Så här satt jag i 10 minuter!!! Ingen vacker syn!Jag pratade med Tindur.... lirkade lite höger-vänster (ala Sylvia).... pratade med honom igen.... Nähädå, inte en reaktion. Suck! Mina armar mådde inte så bra. Jag vägrade släppa, det var han som skulle göra det, inte jag. Hade jag gjort det.... oj vad "odräglig" han hade blivit.
Efter 10 minuter, japp, 10 minuter(!!!) släppte han något och sänkte sin mule. Då hade Birger för länge sedan stoppat undan mobil-kameran (så tyvärr blev det ingen bild på "nos-sänkningen"). Birra satt "upp-flugen" på Annes rissla och tyckte det var vääääldigt intressant det jag och Tindur höll på med.
Men så, plötsligt, kom Tindur på andra tankar. Han släppte bettet och sänkte sin mule. Tjoohooo! Jag belönade honom så klart jätte mycket och gav enorm eftergift. Tindur stoppade hela mulen i marken och jag klappade honom på halsen.
Nu tror väl de flesta att vi slutade där, men inte riktigt.
Jag samlade ihop honom igen, han började streta imot men nu tog det honom bara en minut att bli mjuk och släppa bettet. Mycket berömm!
En gång till och nu hant jag bara samla ihop honom så gjorde han det jag bad om. Duktiga lilla häst! Nu slutade vi och jag satt av.
Till Tindurs försvar kan jag tillägga att bettet han hade inte var det vanliga. Birger hade ridit med det på honom och sa att han inte tyckte det var bra. Att Tindur kändes något hårdare i munnen än tidigare.
Jag som har ett precis likadant bett till Dísa (dock en storlek större till henne) trodde inte riktigt på honom. Dísa går super fint med detta bett men se det gör inte Tindur. Bettet är ett tredelat rostfritt bett med parerstänger (se bilderna). Behöver jag skriva att "Lille-man" inte längre har detta bett på sig?
Ska tillägga att Birger endast red Tindur två dagar med detta bett innan jag fick "uppleva" skillnaden på hästen. Och att i skrivande stund går Tindur jätte fint, är mjuk och trevlig i munnen och behöver inte använda det "dumma bettet" fler gånger.
