I onsdags var det en sådan där härlig dag, enligt mig själv. +10'C, vind och mulet. Helt perfekt väder att rida i. Det hade regnat under dagen men på kvällen när vi kom ut till hästarna var det "bara" mulet.
Vi bestämde oss för att rida in till Kaalas-by och det var riktigt roligt. Dísa var pigg, jätte pigg! Jag satt under hela ridturen med vaderna pekandes utåt från sadeln sett. Så fort jag kom åt henne med underskänkeln, ja då var det bye,bye! Jag red henne endast med låren och hon var helt underbar att jobba med.
Det är så det ska vara! Finns ingenting värre än att sitta och kräva/jobba för att få henne och gå frammåt. För att sedan samla och få henne att gå i form. Bläh, nä så här ska det vara. En häst med fart och vilja. Då är det ju även mycket lättare att forma och samla.
Birger och Tindur hade lite problem till en början. Birra insåg ganska snart att han hade sadlat för långt fram. Det bidrog till att Tindur inte gick bra. Ja, alltså han gick ju inte omkring och haltade, oj nejdå absolut inte, men Birger hade svårt för att få sin häst att både hitta tölten och traven ordentligt. Så när vi hade tagit en galopp och Birger höll på att krossa hela "familje-paketet" valde han att sadla om.
Genast blev hela ridningen för de helt annan. Nu fungerade allt! Tindur såg ut som en helt annan häst och blev nu även han mer frammåt. Kul! Zorro, som också var med och sprang, hade roligt han med.
Det är så det ska va´!
Kompisar!
"Vad händer där!??"
Nyfikna små hästar!
Tindur visar vad han tycker om all fotografering! *ler*
Tindur, som den snygga kille han är!
"Hej, hej!"
Igår lördag red vi åt motsatta hållet, dvs mot Fjällnäs! Nu var vädret lite annrolunda än under onsdagen. Nu sken solen, nästan vindstilla och vi hade ca +23'C. Det var mörka hotfulla moln på himlen men eftersom det inte regnade så red vi.
Tindur har en tendens till att gå för högt med mulen när Birger rider. Dvs han går inte i form och jobbar därmed inte heller korrekt. Birra i sin tur är alldeles för snäll och jobbar inte Tindur ordentligt. Så det blir liksom en grejj de imellan som inte riktigt blir bra. Nu pratar vi inte om några hemskheter här, självklart inte utan mer om finslipning som inte blir helt perfekt.
Tindur har kommit i den nivån nu då det är dax att ställa krav. Han är inte så liten längre utan får lov till att sättas lite press på. Han har utvecklats lite sent, det har han men nu har han vuxit till sig och det både syns och märks. *ler*
Birger i sin tur är så lugn och snäll framför allt i sina händer och det är ju helt toppen! Men ibland kan man behöva ha en hand som hästen känner. Hjälp hur fel det där lät!! Här menar jag nu inte att man ska ta tag i hästens mun och göra illa den. Men det hoppas jag inte att någon tror heller. Självklart ska man rida med en mjuk och snäll hand, levande och följsam! Inget snack om saken! Utan det jag menar är att ibland behöver man krama lite på tyglen och då så att hästen känner detta. Birra har en förmåga att rida med lite långa tyglar och då blir det heller ingenting som Tindur känner.
Jag vill att Birra ska ha lite mer kontakt med sin häst, när Tindur svarar så blir tygeln "lös" osv. Men när Birger rider konstant med lite för lång tygel blir resultatet att Tindur hela tiden går för högt/långt fram med sin mule, alltså ingen form. Men igår, när de fick använda sig av ett annat bett hände det plötsligt saker.
Jag är inte någon fantast av att ta till "hjälpmedel" för att hitta rätt med en häst. Men ibland kan det faktiskt behövas. Mer eller mindre kan ett "hjälpmedel" vara precis det som behövs. Så klart i lagom dos och så klart som just en "hjälp" för att visa hästen den rätta vägen.
Därför fick Birger och Tindur igår rida med ett tredelat islandsstångbett. Det har de inte gjort förr men jag kände mig lugn inför hur det skulle gå. Och s*t*n vad bra det blev!!! Med Birgers sätt att rida och med Tindurs sätt att gå blev resultatet så mycket bättre än vad jag någonsin vågat hoppas.
Nu finns det säkert någon som tror att Tindur bara "knäckte av" i nacken och såg tjusig ut men se nähä så var det inte alls. Efter att ha förklart för Birger hur viktigt det är med drivningen och att Tindur inte bara skulle böja sig i halsen (detta innan vi red iväg) blev det aldrig någon "knäck-effekt" på hästen. Utan istället en häst som gick i jätte fin form, jobbade med ryggen och förstod vad det var Birger ville ha utav honom. Jag blev faktiskt lite avundsjuk på hur fint Tindur gick.
Tindur, ja han började ridturen med att testa. I skritten gick det fint men när Birra sedan skulle driva på honom frammåt för att börja trava, ja då hamnade de ute på myren. Tindur vägrade att gå fram. Han backade och ryggade för nu kunde han ju plötsligt inte gå som han brukade. När Tindur kände att Birger krävde en mer låg form blev "Lille-man" inte så glad. "Vad är nu detta!!??"
Birger gav Tindur en ärlig chans till att förstå vad det hela handlade om. Efter att ha stått där ute på myren en stund kom Tindur på att det inte var någon idé att bråka. De höll inte på så länge men det är så typiskt Tindur, att testa när det är något nytt på gång. Vilket denna gång var ganska befogat. Men med Birras lugn och envishet var de strax uppe på vägen.
När vi sedan travade och jag med Dísa red upp jämsides med B&T kunde jag se hur bra allt såg ut. Till en början var det lite "gamla takter" men när Birger hittade rätt med tyglarna och hur han skulle göra släppte allt. Och när Tindur förstod vad det var han skulle göra ja då blev det så där jätte bra!
Nu tog det ju en liten stund för de att hitta rätt i alla gångarter men på vägen tillbaka kom den där lite avundsjuka känslan från mig. Hmm, men Dísa var duktig hon också. Efter att ha varit lite slö på vägen bortåt hittade hon nu gasen när vi vänt tillbaka. Och....
....det är så det ska va´!
