Hon bara springer & En vecka kvar i Jukkas!

Nu är det kallt igen. Men några dagar har faktiskt hållit sig riktigt fina och överkommliga att rida. Tyvärr blev min mage inte överrens med mig under söndagen så då var jag faktiskt hemma från stallet helt och hållet. Birger var ner till hästarna tillsammans med Annes medryttare Johanna och de två var ut och red.

Jag och Birra var ut och red i fredags och i måndags kväll. Och Dísa var pigg. Jätte pigg! Så klart, vilken häst skulle inte vara det när det äntligen är dax att få gå ut och röra på sig? *ler*

Måndags kvällen gick något lugnare än i fredags. Och då pratar vi ändå Dísa-fart. I fredags kväll var jag än en gång glad över att jag hade islandsstång bettet på henne. Jag har faktiskt bara ridit henne med det nu sedan hon drog i väg i sken. Givetvis ska jag inte ha det bettet på henne i all framtid men så länge jag själv känner mig osäker på henne får det lov att bli så.

Och i fredags kväll var det en kväll då Dísa bara sprang. Dock inte okontrollerat, nejdå jag hade henne under kontroll, men hela vägen från det jag satt upp till det att jag satt av gick det max två minuter i skritt. Resten avklarades i tölt, trav eller något därimellan.
Tindur var också pigg och frammåt. En del av det bidrog också till att Dísa hela tiden ville springa. Det räckte med att hon hörde Tindur öka steget så var vi iväg.

Jag lät Dísa jobba. Ville hon nu springa så skulle hon då också få jobba. Och hon gjorde det också, jobbade alltså...bara för att sedan fortsätta springa. Vi red efter Fångstvägen och när vi valde att vända, ja då gjorde Dísa samma försök till att dra med mig som då vi for i fullt sken.
Precis samma senarium skedde. Vi vände, Birger och Tindur hamnade framför oss och Zorro kom farandes i full-sula förbi mig och D vilket fick henne att "axa".

Nu var jag dock beredd. Och så hade jag ju ett annat bett. Dísa drog upp skallen och hade nosen i vädret men insåg lika fort att "den gubben gick inte". Så rolig hon blev! När hon upptäckte att jag hade en broms på henne och att hon inte kunde ta bettet och sticka, ja då ruskade hon på huvudet, frustade, trippade, frustade igen men slutade sedan och lugnade ner sig.
Efter det försökte hon inte göra så fler gånger utan töltade jätte fint i mitt valda tempo. Tindur och Birger töltade på även de och visade att de också kan hålla tempo. *ler*

Måndags kvällen gick alltså något lugnare. Nu sprang Dísa inte lika konstant utan ökade bara tempot om Birger och Tindur kom brevid. Men på tillbakavägen kunde hon faktiskt acceptera att de gick före oss. Eller ja, så länge vi skrittade gick det bra. Ökade Birger tempot på Tindur, ja då förstår väl alla hur Dísa tog det... Fast hon rusade inte, nää "bara" höll det tempot som gjorde att vi passerade B&T och höll de lite bakom oss.


Om precis en vecka kommer vi flytta Dísa och Tindur till stallet i Karhuniemi. Stallet som ser ut som en kåta, där vi var en dag och hade Sylvia kurs.
Anledningen till detta är att Anne kommer stänga sitt stall.

Detta kan ses från flera håll men det kommer bli bra. Vi kommer få hästarna närmare oss, (det tar inte ens 5 minuter med bil) så vi slipper sitta och köra den långa vägen ner till Jukkasjärvi. Att promenera till Karhuniemi kanske tar 20 minuter och det är helt underbart. Det är ju nästan som om vi har hästarna hemma! *ler*

Och ända sedan vi krockade med älgen (för snart ett år sedan) har jag inte kört bil själv längre sträckor när det är mörkt. Inne i stan är inga problem men ut efter lansväg....tycker jag är riktigt obehagligt. Det är inte kul!

Nu är den här flytten inte något som uppkommit idag. Nejdå, jag har bara inte skrivit om det tidigare. Men så är det, "Spring-Fia" och "Lille-man" har bara... en vecka kvar i Jukkas!

Kallt och vackert!

Det är kallt igen! Fast jag kanske inte ska klaga, lite mysigt är det ju. *ler* Det blir vackert när det är kallt!

Under helgen var det runt -16*C när vi var i stallet. Vi har haft stallmorgon helgen som gick. Birra började jobba kl:12 så någon ridning hant vi inte med. Under kvällarna kan jag tänka mig att det varit bra mycket kallare än -16. I går kväll var det -24*C och idag på fm låg temperaturen på -22*C.

En vacker vy!

När kylan kommer lägger folk ut mat till rådjuren. Varningsskylt har kommit upp!


Kyla bekymrar inte Tindur! Men ett täcke är skönt att ha på sig!

Vacker Dísa!

Zorro är heller inte brydd över att det är kallt! Så länge han får ha på sig sina "sockor"!

En hackspett höll sig varm genom att "jobba" i ett träd!

En del använder inte sina bilar när det är vinter!

Så tyckte Zorro att det var dax att gå hem!

Fler bilder från idag finns under följande länk:

www.pixbox.se/alb1209341

Fredag blev ingen måndags-repris!

I fredags kväll när jag och Birra var ut och red blev det ingen repris från måndagens sken-tur. Det hade kunnat bli det men jag hade tränsat Dísa med islandsstången och jösses vad bra det gick.

Vi hade med oss Zorro och red upp till Pietterasjärvivägen. Red förbi Kärstins stall och genom skogen. Stigen var jätte fin, så där lagom mjuk för hästarna att plumsa men inte för djup så det blev jobbigt för de. Tyvärr mötte vi en skoter och den i sin tur gjorde att den mjuka "fluffiga" snön packades ihop. Zorro fick lätt att springa på skoterspåret men för hästarna blev det mer "genomslag".

Väl framme på Pietterasvägen blev det lätt för hästarna att röra sig igen. Vägen var plogad men med lite nysnö så den var inte hal. Nu har ju både Dísa och Tindur fyra broddar i skorna, plus snösulor men i allafall. Jätte fin vinterväg.
Nu hade Dísa inte en chans att dra iväg med mig. Jag kunde sitta med lätt hand och bara lirka i tyglarna för att få en reaktion av henne. Helt underbart! Hon var pigg och framåt och ville gasa men lyssnade. Det är så här det ska vara!

Vi började med en liten trav och det är ju Tindurs "parad-gren". Birger och Tindur travade på och kom förbi mig och Dísa. Dísa hittade inte traven så där på en gång utan jag fick jobba ner henne lång och låg vilket påminde henne om vad jag ville. Sedan hittade hon både takt och gångart. Jag kunde korta tyglarna och ändå behålla henne i trav, detta utan att hon tröck upp nacken och blev tråkig. Duktig tjej!

Samlade sedan ihop henne och bad om en tölt. Gick fint! Birger och Tindur töltade också men nu gick det aningen långsammare för de. Jag och D red förbi och närmade oss den uppförs backen där vi brukar galoppera. Jag hojjtade till Birra att vi skulle ta en galopp och det var helt ok.
En alldeles underbar galopp blev det. Dísa bjöd frammåt, mycket frammåt och här kan jag ju säga att det hade kunnat gå undan om jag inte haft stångbettet. Men nu blev det en rund, fin och mjuk galopp som ändå hade fart.

Birger och Tindur galopperade även de och Birra var så nöjd efteråt. Zorro, ja han la så klart "på en rem" även han. Undrar vad en ryttare på honom hade kallat det? Kanske greyhound-fart? *ler*

Efter backen, travade och töltade vi om vart annat. Vi red inte så långt efter vägen utan vände tillbaka innan den långa utförsbacken.
På väg tillbaka töltade jag med Dísa och gick in för att skifta tempo. Långsamt, långsamt, för att sedan gasa men behålla formen på henne. Gick riktigt bra. Det var så roligt att kunna sitta och bara krama med lillfingrarna för att få henne och bromsa upp. Och hon gjorde det också! När jag sedan lättade i handen och la dit skänkeln (endast låren) ja då ökade hon. Behöver jag säga att jag satt och log?

När vi red ner för den backe vi galopperat uppför valde jag att rida så samlat jag kunde. Dísa var så duktig. Jag försökte även ställa henne i sidorna men med stångbettet blir det inte så jätte bra. Men det gick trotts allt någorlunda.
Birger och Tindur tog sedan en tölt och jag med D hakade på. Jag red bakom B&T och det gick hur fint som helst. Fanns ingen tendens till att Dísa skulle rusa iväg.
Tindur töltade jätte fint, duktiga, duktiga Tindur. Birger red honom konon bra och var så nöjd innan vi svängde ner på stigen i skogen mot Kärstin igen.

När vi passerat Kärstins stall och tagit oss förbi villorna satt Birger av och kopplade Zorro. Jag fortsatte att rida Dísa efter stora vägen till stallet och passade på att träna lite mer samling. Jag red bakom Tindur och drev ihop Dísa. Bromsade upp, lättade i handen och drev igen. Det gick jätte bra.
Vid ett tillfälle tog hon till stegring men det var bara en gång. Jag gjorde övningen fem gånger och jag kunde riktigt känna hur hon växte och blev högre. Samma känsla som jag fick när jag red för Sylvia och vi började med detta på Dísa. Då reste sig Dísa alla gånger jag försökte samla henne (jag behövde bara tänka samling så var hon uppe på bakbenen) men nu gjorde hon alltså bara ett försök.
Fredagens ridning blev riktigt lyckad och vi gjorde ingen måndags-repris! *ler*

Löste problemet men blev lite arg!

Igår kväll blev det ridning. Och äntligen med fyra broddar i skorna, plus snösulor! Helt underbart! Eller tja, jag fick nöja mig med att rida omkring med endast tre snösulor på min häst och jaa, hon har fyra ben.

I lördags var vi upp till Puoltsa och fick hästarna skodda. Matti fick ta sig ann både Dísa och Tindur denna gång. Det blev sent innan vi var tillbaka i stallet i Jukkas och då var det bara att natta hästarna. När jag sedan på söndag kväll ska kratsa hovarna på Dísa upptäcker jag att hon inte har någon snösula på en bakhoven. Suck!

Jag ringde till Matti och meddelade detta och han skrattade åt det hela och tyckte det var lite roligt. Det gjorde inte jag. Hur som helst var Dísas snösula kvar i Puoltsa och den behövdes på hennes hov. Matti själv hade ingen möjlighet att komma och slå på sulan åt Dísa förrän till kommande helg. Varken jag eller Birger kände att det var aktuellt att börja lasta Dísa och dra upp henne till Puoltsa igen. Jag kände mig ganska irriterad.

Idag kom "Fidde" och skodde Oli. Snälla, snälla, jätte snälla "Fidde" hjälpte mig med mitt problem. Efter att jag idag fått ner snösulan från Puoltsa, med hjälp av Maj-Britt (tack!) som har häst i Mattis stall och min mamma som jobbar med Maj-Britt, fixade "Fidde" så att Dísa nu är vinterbonad runt om på alla fyra fötterna.

Tack snälla "Fidde"!!!


Jag och Birger red iallafall igår kväll. Broddade om, vilket är ett krav när det gäller fyra broddar i skorna. Dísa och Tindur får inte ha annat än så kallade "blind-brodd" i tårna när de går i hagen. Vilket är helt ok med tanke på skaderisken. Och för att sedan få fäste när vi ska rida, ja då är det bara att brodda om till "riktig" brodd.

Zorro fick följa med och springa. Han tycker verkligen det är jätte roligt. Lite kall om tassarna blev han när vi nästan var tillbaka på gården men innan dess var det inga som helst problem, han gillar snö!

Dísa märkte ganska snart att hon hade super fäste under fötterna. Hon var pigg och glad vilket gjorde henne rolig att rida. Tindur var med på noterna även han och det märktes så tydligt att det inte fastnade någon snö under hovarna.

Vi red efter Fångstvägen en bit. Vägen var jätte fin och vi travade samt töltade bitvis på vägen bortåt. Dísa var pigg och föll i galopp när jag ville att hon skulle trava. Bad henne tölta i stället så jag kunde konsentrera mig på att ställa henne i sidan och jobba henne ordenligt för att söka sig neråt. När Dísa såg att Zorro började "galoppera" framför henne, ja då ville hon också springa fortare. Men hon lyssnade och jobbade riktigt fint i tölten.
Birger och Tindur jobbade på i trav och det såg så fint ut. Birger har inte ridit Tindur på islandsstången sedan i sommras men det ser nästan ut som om Tindur har den i munnen. Så fint går han och det på ett vanligt tredelat bett. *ler*

På vägen tillbaka var det helt klart jag som skulle behövt islandsstång-bettet på Dísa. Eller tja, ett ankare kanske hade varit det bästa.
När vi vänt tillbaka började vi tölta, Birger och Tindur låg snett brevid oss och eftersom Tindur kan gasa på i tölten kände Dísa att det för henne behövdes en annan gångart för att fortsätta ligga först.
Dísa lyssnade inte på mina förhållningar utan sket i tölten och for iväg i galopp istället. Nu är ju Dísa sådan, hon kan ha lite "bråttom i benen" och tycker det är super roligt att få springa. Och det, gärna fort...

Men igår kväll blev det inte Dísas "vanliga" fart. Nää igår blev det en riktig sken-tur. Dísa har skenat med mig en gång tidigare men det är så länge sedan att jag knappt kommer ihåg det, eller vad det då var som fick henne att dra.
Igår, var det inte så mycket som skrämde henne utan mer att hon hade så mycket spring i benen att hon "föll i trans". Dock bidrog väl Zorros tävlings instingt en del...han tycket det var fantastiskt roligt att Dísa sprang. Och att hon sprang så där jääääätttteeee fort. Dock hant han aldrig ikapp, så fort sprang hon, men han låg bakom och det hörde hon!

Det är som sagt länge sedan jag skenat med en häst. Den som gjort det vet att en häst som skenar inte är kontakt bar. Så var Dísa igår. "Lyset var tänt, men det var ingen hemma!"
Jag kunde inte plocka i tyglarna, hon var som sten i munnen, det gick inte att få någon kontakt över huvud taget.
Jag hade inget spö med mig, hade jag haft det hade jag slagit det lätt i huvudet på henne, för att få henne och "vakna".
S*t*n vad fort det gick!!!

Jag satt väldigt bra i sadeln men kom på mig själv med att knipa med benen. Men vad skulle jag göra? Ville inte gärna åka av i den fart vi hade. Släppte på trycket jag skapade med benen men det var ingenting som Dísa brydde sig om. Så klart, hon var ju i fullt sken.

Nu började jag bli lite arg. Dels på mig själv, för att jag inte visste vad jag skulle göra, dels på Zorro som låg och pushade snett bakom och dels på Dísa som betedde sig som hon gjorde.

Jag börjde gorma på Zorro och ropade åt honom att sluta springa, vet inte om han förstod att jag hade problem men någonting gjorde att han slutade jaga efter oss. Sedan började jag ryta åt Dísa, samtidigt som jag tog i ena tygeln och gjorde korta snabba ryck i sidled. Jag var inte stolt över de rycken men jag behövde få henne att komma ur den "trans" hon befann sig i.
Då var det plötsligt som om hon kom på att jag faktiskt satt på ryggen!

Dísas fart övergick i en galopp, precis, galopp och från den farten hon hade haft var det en skön känsla. Från den galoppen fick jag ner henne till skritt ganska snabbt och vände då runt henne för att hamna åt andra hållet på vägen. Vi stod nu still och Dísa skakade!

Red tillbaka efter vägen och mötte upp Birger och Tindur. De i sin tur hade haft den goda smaken att inte följa efter i galopp. De kom töltandes och Birra funderade vad vi hållit på med. På rätt köl igen, alltså på väg hemmåt fick Dísa gå på tre och fyra spår, dvs inte i rak rikting. Hon var spänd men började så sakta slappna av. Jag och Birra pratade och lät hästarna skritta. Även Zorro såg ut att tycka om det mer lugna tempot.

När Dísa var helt avslappnad fick hon halvlång tygel och vad hon frustade. Kanske insåg hon själv hur fort hon igentligen sprungit?

Sista biten på vägen, innan Birger satt av och kopplade Zorro, töltade vi igen. Jag samlade ihop tyglarna och bad Dísa om tölt. Jag ville inte avsluta ridningen med känslan av att inte kunna reglera hennes tempo och fart. Birger och Tindur töltade de också, brevid mig och Dísa. Det gick riktigt bra. Det fanns fortfarande fart i "Lilla-D" men hon lyssnade på mig och jag var nöjd.

Jag kunde konstatera att jag löste problemet men blev lite arg! Och arg brukar jag inte bli på djur men jag tror jag blivit förlåten, av både Dísa och Zorro. *ler*

Efter 5 år blev sadeln tyst!

Min sadel har knarrat! Jösses, vad den har knarrat!
Tänk att rida i skogen...tyst och fridfullt...fåglarna kvittrar.....och så kommer jag ridandes...knarr-knarr, knarr-knarr! För att inte tala om hur det låtit när jag travat! *ler*

Under förra veckan, då vi var ute och red, slog det mig att jag måste prova något annat. Sadeln har varit rellativt tyst när den är nysmord. Men sedan har det gått någon dag och så är knarret tillbaka. Suck!
Jag har haft sadeln i ca 5 år nu och liksom vant mig vid detta ljud. Men det är fruktasvärt irriterande.
Tur att det spelas musik när man tävlat, jag har faktiskt funderat ifall dommarna (eller publiken) kunnat höra min sadel.

När jag köpte min sadel, köpte jag även ett par nya stigläder. Sådana där enkla, med spännet nere vid foten, tror de även kallas webbers. Riktigt fina, inga tjocka läder under sadelkåpan som kan ligga och skava.
Sadeln är en dressyr-sadel, KenTaur Athen II heter den och jag ääääälskar verkligen den. Har länge funderat om den måste skickas till sadelmakare och tittas på eftersom den låtit så illa.

Jag ju säga att det kanske är bra att jag inte gjort det, skickat iväg den alltså. Den sadelmakaren hade nog funderat hur det stått till med mig...

Innan jag och Birra stack och red i fredags gjorde jag en förrändring. Jag bytte stigläder! Tog bort de sköna/fina enkla läderna och satte dit ett par andra istället. De jag satte dit är inte av läder. De är gjorda av någon form av tyrelene-förstärkt mjukt "band". Materialet är ungefär som en grimma. Inte snygga för fem-öre men vad gör det när....

...Det blev TYST! Alldeles jätte TYST!!! När jag red kom det inte ett ljud från sadeln!!!!!

Efter 5 år blev sadeln tyst!! Jamen, jösses det här hade jag väl kunnat tänka ut för länge sedan...men se nähädå, det tar ett tag för somliga!

Hur som helst rider jag numera omkring med ett par stigläder som gör att, till och med när jag travar..... är det tyst! *ler stort*

Vackra vita vintervärld!

Så här fint är det ute nu! Bild från i söndags fm när vi åkte ner till hästarna.

Dísa hälsade oss välkommen vid grinden!

Tindur stod mer i mitten utav hagen och höll koll på läget!

Söta lilla Tindur!

"Jo, men jag HAR borstat tänderna idag också!! Kolla då!!!"

Tindur myser i solen!


På tisdag kväll blev det en riktigt rolig ridning tillsammans med trevligt sällskap. Jag med Dísa, Birger på Tindur, Johanna med Fari och Lina på Oli.

Vi red förbi Kärstins (med ä *ler*) stall och upp genom skogen. Tog oss där fram till Pietterasjärvivägen. Nu var det riktigt fint att rida på just den vägen. Innan snön kom var den inte så rolig. Stora, jätte stora stenar som inte var kul för hästarna att gå på. Men nu...helt perfekt vinterväg.

Dísa hade bråttom. Vääällldigt bråttom! Jag såg inte så mycket utav de andra mer än när vi alla stannade för att kolla av läget. Så fort Dísa hörde någon "tassa" bakom henne, ja då var det rumpan in och iväg! Själv tycker jag det är ganska kul när det är fart i henne. Jag kan jobba på ett annat sätt med att få henne samlad. Jo jag vet, det kanske är lite "lathet" över att jag inte behöver driva själv, men jag vill ju verkligen ha en häst som bjuder framåt av sig själv. *ler*

Tindur hade också fart i benen. Birger sken som en sol när han berättade hur fint "Lille-man" ökat i tölten. Tvifari och Oli hade travat och Birger hade samlat ihop Tindur och fått en super tölt som svar. Riktigt roligt! Och ännu roligare är det att Tindur själv gillar att tölta, dessutom i ett högre tempo.

Vi red inte allt för långt efter Pietterasjävivägen. När vi vänt hamnade jag med Dísa bakom Tindur och Birger som i sin tur började trava. Morsning! Godbye! Och Dísa var iväg! Jag samlade ihop henne ganska mycket efter en stund, och hon kändes riktigt, riktigt fin. Började sakta in för att skritta, fick henne att skritta, gav lite längre tygel och hon frustade nöjt.

Där satt jag med halvlång tygel varpå de andra hant ikapp oss. Dísa tvekade inte en sekund utan slängde sig iväg i någon form av gångart.

Nu är jag ju ganska van vid min "räcer-räka" så jag var beredd men det tog ändå en liten stund innan jag fått tillbaka tyglarna och kontroll på vilken gångart vi skulle ha.

Det var inte många steg Dísa tog i skritt på hela vägen tillbaka efter P-vägen. Hon skulle absolut ligga först och även om det går att rida två i bredd, ja det går t o m att rida tre i bredd, så vill hon inte ha någon brevid sig.

Efter att ha töltat på en bra bit, hörde jag att Birra bakom mig saktade av. Jag fick Dísa att ta det lite lugnt men oj va hon protesterade. En raksträcka med svagt uppåt-lut låg framför oss och jag hojjtade till Birger att: "Jag låter henne galoppera en bit!"

Birger hade inga problem med det. Johanna och Lina såg jag inte men hörde att de var någonstans bakom Birra och Tindur. Eftersom både Johanna och Lina är så pass duktiga på att rida kände jag inga problem med att de skulle klara av sina hästar ifall jag lät Dísa sträcka ut.

En helt underbar galopp fick jag med "Lilla-D"! Hon var super duktig och jobbade riktigt fint. Men precis när jag ska till att sakta av hör jag hur någon kommer i full-sula bakom oss. Och vad gör Dísa då???...... precis, springer ÄNNU FORTARE!

Vid det här laget borde min lilla häst vara ganska trött. Men se så fel jag hade. Efter ett par sekunder ropar någon bakom mig att jag måste stanna. STANNA!!!!! Jaha, ja...nu ska jag fösöka få stopp på Dísa och detta helst inom denna kommun.

Det var Johanna som tappat kontrollen över Tvifari bakom mig. Hon hade tappat ena stigbygeln och när han då drog med henne var det inte så lätt att få honom att stanna. Plus att han så klart såg Dísa galoppera. Skit kul, ju!

Jag fick stopp på Dísa efter ett x-antal meter och vände runt henne för att få henne helt still. Vid det laget hade Johanna återfått kontrollen på Fari och allt blev lugnt. Vi skrattade alla åt situationen men det är inte roligt att uppleva det Johanna just gjort. Dock löste sig allt till det bästa och när vi skrittade tillbaka genom skogen kunde vi alla konstatera att det nu skulle sitta fint med kaffet som väntade i stallet.

Det blir inte alltid som man tänkt sig!

Att ha mulen full med snö tycker Dísa är helt ok!


Att bli fotat mycket kan bli trist även för den sötaste hästen!

Tindur spanar på vad Dísa gör!

Fortsätter att gräva efter rötter!

Dísa ville att jag skulle ta upp handen från jackfickan, det kunde ju finnas godis där!

Tindur fortsatte att gräva i jorden!

Även Zorro njuter av det fina vädret!


Jodå vi lever, allihop *ler* trotts att jag inte skrivit här på länge. Det har inte känts så roligt eller rättare sagt jag har inte riktigt vetat hur jag ska skriva.
Det har varit en del som inte känts bra.

Dísa och Tindur fick ju var sin box när vi kom tillbaka till stallet efter betet men det blev inte bra. Dísa rymdes inte att rulla i den box hon fick och jag upptäckte flera gånger att hon inte ens hade spån i svansen. Vilket i sin tur indikerade att hon inte legat ner över huvudtaget. Det gjorde mig ont att se.

Efter att ha pratat med Lena (som äger Oli) kom vi överrens om att Dísa och Tindur skulle få flytta tillbaka till dubbelboxen igen. Oli stod ju där men fick nu ta den box Tindur haft. Detta var helt ok med Lena. Oli tror jag tyckte det var ganska skönt att få stå helt ifred. Närmaste boxen brevid honom stod ju tom, det var den Dísa haft men inte längre. Ingen kunde nu hänga in i Olis box och störa honom på något sätt.

Jag fick sedan höra att det funnits tankar runt omkring hur vi placerat Oli, bortanför de andra hästarna som om han skulle bli mobbad. Att han skulle uppleva en utanförskap och inte tillhöra flocken. Varför skulle vi ha en sådan avsikt? Varför skulle Oli känna så?

Jag har också känt mig krävande då jag velat ha min häst i en egen box... men har det varit för mycket begärt, igentligen? Det finns ju plats men ändå inte. Den plats Dísa fick var inte avsedd att vara så liten från början. Det är en dubbelbox som tidgare delades för att lösa uppstallning av hästar som inte kunde stå tillsammans (inte Dísa och Tindur). Men den boxen behövde inte längre vara delad....

Det ska alltså vara två dubbel boxar och två enkel boxar. Men efter den delningen som gjordes är det en dubbelbox, två enkel boxar och sedan två mindre enkel boxar.

Visst vi har haft/har spånet ståendes i den ena delen av den delade dubbelboxen men det (spånet) hade lika gärna kunnat förvaras i fikarummet. Där förvarades ju spånet när vi först kom till stallet med Dísa och Tindur. Då stod det sex hästar i stallet.

Sedan blev det besvärligt när jag uttryckte min (och Birgers) fundersamhet över stallschemat. Om jag inte kunde ifråga sätta det till Anne, vem skulle jag då göra det till? Hon har ju sagt att vi kan prata om allt.

När nu Safir flyttat så är det klart att det blir mer jobb på oss som är kvar men på det schema som vi fick såg det jätte mycket ut. Men varför kan jag inte bara få fråga om det då??

Fick även höra härom dagen att det skulle vara lugnast om det endast varit Oli och Tvifari i stallet! Hur tänker man, om man inte tror att det påverkar oss med de andra hästarna??? Och vad har vi gjort för att förtjäna att få höra detta????

Jag kan inte tolka alla människors sätt att tänka. Jag kan inte tolka någons sätt att tänka! Jag kan bara uttrycka mig själv och mitt sätt att se på saker och ting. En person säger att h*n är så rak på sak, ja men ta då det jag säger lika rakt på sak. Bli inte arg och frustrerad om inte jag också kan få bli arg och frustrerad.

Det blir inte alltid som man tänkt sig... och det är jätte tråkigt! Framför allt när det en gång var så bra.
Att saker och ting förändras är givet, men att ta ut den besvikelsen, som det ibland kan skapa, på mig.... det är att såra mig och få mig att vilja skrika: "Jag kommer aldrig vara din vän igen!"