onsdag 3 november 2010

Vackra vita vintervärld!

Så här fint är det ute nu! Bild från i söndags fm när vi åkte ner till hästarna.

Dísa hälsade oss välkommen vid grinden!

Tindur stod mer i mitten utav hagen och höll koll på läget!

Söta lilla Tindur!

"Jo, men jag HAR borstat tänderna idag också!! Kolla då!!!"

Tindur myser i solen!


På tisdag kväll blev det en riktigt rolig ridning tillsammans med trevligt sällskap. Jag med Dísa, Birger på Tindur, Johanna med Fari och Lina på Oli.

Vi red förbi Kärstins (med ä *ler*) stall och upp genom skogen. Tog oss där fram till Pietterasjärvivägen. Nu var det riktigt fint att rida på just den vägen. Innan snön kom var den inte så rolig. Stora, jätte stora stenar som inte var kul för hästarna att gå på. Men nu...helt perfekt vinterväg.

Dísa hade bråttom. Vääällldigt bråttom! Jag såg inte så mycket utav de andra mer än när vi alla stannade för att kolla av läget. Så fort Dísa hörde någon "tassa" bakom henne, ja då var det rumpan in och iväg! Själv tycker jag det är ganska kul när det är fart i henne. Jag kan jobba på ett annat sätt med att få henne samlad. Jo jag vet, det kanske är lite "lathet" över att jag inte behöver driva själv, men jag vill ju verkligen ha en häst som bjuder framåt av sig själv. *ler*

Tindur hade också fart i benen. Birger sken som en sol när han berättade hur fint "Lille-man" ökat i tölten. Tvifari och Oli hade travat och Birger hade samlat ihop Tindur och fått en super tölt som svar. Riktigt roligt! Och ännu roligare är det att Tindur själv gillar att tölta, dessutom i ett högre tempo.

Vi red inte allt för långt efter Pietterasjävivägen. När vi vänt hamnade jag med Dísa bakom Tindur och Birger som i sin tur började trava. Morsning! Godbye! Och Dísa var iväg! Jag samlade ihop henne ganska mycket efter en stund, och hon kändes riktigt, riktigt fin. Började sakta in för att skritta, fick henne att skritta, gav lite längre tygel och hon frustade nöjt.

Där satt jag med halvlång tygel varpå de andra hant ikapp oss. Dísa tvekade inte en sekund utan slängde sig iväg i någon form av gångart.

Nu är jag ju ganska van vid min "räcer-räka" så jag var beredd men det tog ändå en liten stund innan jag fått tillbaka tyglarna och kontroll på vilken gångart vi skulle ha.

Det var inte många steg Dísa tog i skritt på hela vägen tillbaka efter P-vägen. Hon skulle absolut ligga först och även om det går att rida två i bredd, ja det går t o m att rida tre i bredd, så vill hon inte ha någon brevid sig.

Efter att ha töltat på en bra bit, hörde jag att Birra bakom mig saktade av. Jag fick Dísa att ta det lite lugnt men oj va hon protesterade. En raksträcka med svagt uppåt-lut låg framför oss och jag hojjtade till Birger att: "Jag låter henne galoppera en bit!"

Birger hade inga problem med det. Johanna och Lina såg jag inte men hörde att de var någonstans bakom Birra och Tindur. Eftersom både Johanna och Lina är så pass duktiga på att rida kände jag inga problem med att de skulle klara av sina hästar ifall jag lät Dísa sträcka ut.

En helt underbar galopp fick jag med "Lilla-D"! Hon var super duktig och jobbade riktigt fint. Men precis när jag ska till att sakta av hör jag hur någon kommer i full-sula bakom oss. Och vad gör Dísa då???...... precis, springer ÄNNU FORTARE!

Vid det här laget borde min lilla häst vara ganska trött. Men se så fel jag hade. Efter ett par sekunder ropar någon bakom mig att jag måste stanna. STANNA!!!!! Jaha, ja...nu ska jag fösöka få stopp på Dísa och detta helst inom denna kommun.

Det var Johanna som tappat kontrollen över Tvifari bakom mig. Hon hade tappat ena stigbygeln och när han då drog med henne var det inte så lätt att få honom att stanna. Plus att han så klart såg Dísa galoppera. Skit kul, ju!

Jag fick stopp på Dísa efter ett x-antal meter och vände runt henne för att få henne helt still. Vid det laget hade Johanna återfått kontrollen på Fari och allt blev lugnt. Vi skrattade alla åt situationen men det är inte roligt att uppleva det Johanna just gjort. Dock löste sig allt till det bästa och när vi skrittade tillbaka genom skogen kunde vi alla konstatera att det nu skulle sitta fint med kaffet som väntade i stallet.