Igår kväll blev det ridning. Och äntligen med fyra broddar i skorna, plus snösulor! Helt underbart! Eller tja, jag fick nöja mig med att rida omkring med endast tre snösulor på min häst och jaa, hon har fyra ben.
I lördags var vi upp till Puoltsa och fick hästarna skodda. Matti fick ta sig ann både Dísa och Tindur denna gång. Det blev sent innan vi var tillbaka i stallet i Jukkas och då var det bara att natta hästarna. När jag sedan på söndag kväll ska kratsa hovarna på Dísa upptäcker jag att hon inte har någon snösula på en bakhoven. Suck!
Jag ringde till Matti och meddelade detta och han skrattade åt det hela och tyckte det var lite roligt. Det gjorde inte jag. Hur som helst var Dísas snösula kvar i Puoltsa och den behövdes på hennes hov. Matti själv hade ingen möjlighet att komma och slå på sulan åt Dísa förrän till kommande helg. Varken jag eller Birger kände att det var aktuellt att börja lasta Dísa och dra upp henne till Puoltsa igen. Jag kände mig ganska irriterad.
Idag kom "Fidde" och skodde Oli. Snälla, snälla, jätte snälla "Fidde" hjälpte mig med mitt problem. Efter att jag idag fått ner snösulan från Puoltsa, med hjälp av Maj-Britt (tack!) som har häst i Mattis stall och min mamma som jobbar med Maj-Britt, fixade "Fidde" så att Dísa nu är vinterbonad runt om på alla fyra fötterna.
Tack snälla "Fidde"!!!
Jag och Birger red iallafall igår kväll. Broddade om, vilket är ett krav när det gäller fyra broddar i skorna. Dísa och Tindur får inte ha annat än så kallade "blind-brodd" i tårna när de går i hagen. Vilket är helt ok med tanke på skaderisken. Och för att sedan få fäste när vi ska rida, ja då är det bara att brodda om till "riktig" brodd.
Zorro fick följa med och springa. Han tycker verkligen det är jätte roligt. Lite kall om tassarna blev han när vi nästan var tillbaka på gården men innan dess var det inga som helst problem, han gillar snö!
Dísa märkte ganska snart att hon hade super fäste under fötterna. Hon var pigg och glad vilket gjorde henne rolig att rida. Tindur var med på noterna även han och det märktes så tydligt att det inte fastnade någon snö under hovarna.
Vi red efter Fångstvägen en bit. Vägen var jätte fin och vi travade samt töltade bitvis på vägen bortåt. Dísa var pigg och föll i galopp när jag ville att hon skulle trava. Bad henne tölta i stället så jag kunde konsentrera mig på att ställa henne i sidan och jobba henne ordenligt för att söka sig neråt. När Dísa såg att Zorro började "galoppera" framför henne, ja då ville hon också springa fortare. Men hon lyssnade och jobbade riktigt fint i tölten.
Birger och Tindur jobbade på i trav och det såg så fint ut. Birger har inte ridit Tindur på islandsstången sedan i sommras men det ser nästan ut som om Tindur har den i munnen. Så fint går han och det på ett vanligt tredelat bett. *ler*
På vägen tillbaka var det helt klart jag som skulle behövt islandsstång-bettet på Dísa. Eller tja, ett ankare kanske hade varit det bästa.
När vi vänt tillbaka började vi tölta, Birger och Tindur låg snett brevid oss och eftersom Tindur kan gasa på i tölten kände Dísa att det för henne behövdes en annan gångart för att fortsätta ligga först.
Dísa lyssnade inte på mina förhållningar utan sket i tölten och for iväg i galopp istället. Nu är ju Dísa sådan, hon kan ha lite "bråttom i benen" och tycker det är super roligt att få springa. Och det, gärna fort...
Men igår kväll blev det inte Dísas "vanliga" fart. Nää igår blev det en riktig sken-tur. Dísa har skenat med mig en gång tidigare men det är så länge sedan att jag knappt kommer ihåg det, eller vad det då var som fick henne att dra.
Igår, var det inte så mycket som skrämde henne utan mer att hon hade så mycket spring i benen att hon "föll i trans". Dock bidrog väl Zorros tävlings instingt en del...han tycket det var fantastiskt roligt att Dísa sprang. Och att hon sprang så där jääääätttteeee fort. Dock hant han aldrig ikapp, så fort sprang hon, men han låg bakom och det hörde hon!
Det är som sagt länge sedan jag skenat med en häst. Den som gjort det vet att en häst som skenar inte är kontakt bar. Så var Dísa igår. "Lyset var tänt, men det var ingen hemma!"
Jag kunde inte plocka i tyglarna, hon var som sten i munnen, det gick inte att få någon kontakt över huvud taget.
Jag hade inget spö med mig, hade jag haft det hade jag slagit det lätt i huvudet på henne, för att få henne och "vakna".
S*t*n vad fort det gick!!!
Jag satt väldigt bra i sadeln men kom på mig själv med att knipa med benen. Men vad skulle jag göra? Ville inte gärna åka av i den fart vi hade. Släppte på trycket jag skapade med benen men det var ingenting som Dísa brydde sig om. Så klart, hon var ju i fullt sken.
Nu började jag bli lite arg. Dels på mig själv, för att jag inte visste vad jag skulle göra, dels på Zorro som låg och pushade snett bakom och dels på Dísa som betedde sig som hon gjorde.
Jag börjde gorma på Zorro och ropade åt honom att sluta springa, vet inte om han förstod att jag hade problem men någonting gjorde att han slutade jaga efter oss. Sedan började jag ryta åt Dísa, samtidigt som jag tog i ena tygeln och gjorde korta snabba ryck i sidled. Jag var inte stolt över de rycken men jag behövde få henne att komma ur den "trans" hon befann sig i.
Då var det plötsligt som om hon kom på att jag faktiskt satt på ryggen!
Dísas fart övergick i en galopp, precis, galopp och från den farten hon hade haft var det en skön känsla. Från den galoppen fick jag ner henne till skritt ganska snabbt och vände då runt henne för att hamna åt andra hållet på vägen. Vi stod nu still och Dísa skakade!
Red tillbaka efter vägen och mötte upp Birger och Tindur. De i sin tur hade haft den goda smaken att inte följa efter i galopp. De kom töltandes och Birra funderade vad vi hållit på med. På rätt köl igen, alltså på väg hemmåt fick Dísa gå på tre och fyra spår, dvs inte i rak rikting. Hon var spänd men började så sakta slappna av. Jag och Birra pratade och lät hästarna skritta. Även Zorro såg ut att tycka om det mer lugna tempot.
När Dísa var helt avslappnad fick hon halvlång tygel och vad hon frustade. Kanske insåg hon själv hur fort hon igentligen sprungit?
Sista biten på vägen, innan Birger satt av och kopplade Zorro, töltade vi igen. Jag samlade ihop tyglarna och bad Dísa om tölt. Jag ville inte avsluta ridningen med känslan av att inte kunna reglera hennes tempo och fart. Birger och Tindur töltade de också, brevid mig och Dísa. Det gick riktigt bra. Det fanns fortfarande fart i "Lilla-D" men hon lyssnade på mig och jag var nöjd.
Jag kunde konstatera att jag löste problemet men blev lite arg! Och arg brukar jag inte bli på djur men jag tror jag blivit förlåten, av både Dísa och Zorro. *ler*
