Hoppet det sista som överger en människa!???

Har ni hört uttrycker:"Hoppet är det sista som överger en människa!??"
Det har jag, hört uttrycket alltså...men nu börjar jag starkt att tvivla på detta. För hos mig har hoppet sakta men säkert börjat övergå till någon annan.

Som så många vet kan Dísa vara en riktig "arg-bigga". Hon är allt annat än snäll när det gäller mat. Och om någon häst kommer och bossar över henne krävs det en del för att hon ska ge sig. Och hon kan se ut så här:

Arg Dísa!

Men jag tycker det har gått så himla bra med alla hästar tillsammans. Och det med Dísa inräknat i flocken. Visst har det varit en del "gruff-å-puff" men ingenting allvarligt. Jag har sett att min lilla häst faktiskt även kan gå undan ifall en annan häst säger åt henne på skarpen.

Logi "hotar" Dísa som i detta ögonblick är påväg bort från honom! (jag gillar D´s fotparad *ler*)

Glad har jag även varit över att det fungerat så bra mellan Dísa och de andra stona. Det var ett stort orosmoment innan vi kom till Karhuniemi, hur Dísa skulle "tackla" de andra stona... Detta med tanke på hur det gick när lilla-D gick med ett sto de första åren vi hade henne.

Lite snabbt kan jag ju skriva att det gick inte alls. Vi fick dela hagen då Dísa, trotts en ålder av bara 3, inte gav med sig när det andra stoet skulle tala om vem som bestämde. Dísa fick då en skada som än idag syns på hennes ben.

Nåväl, allt har ju fungerat så bra nu. Och t o m Lipertá som i mina ögon varit/är ett starkt sto, tycker om och fungerar ihop med Dísa.

Lipertá och Dísa, fungerar fint tillsammans!

Men trotts all positiv utveckling har det de senaste veckorna inte alls gått bra för min Dísa. Hon har fått mer och mer sår. Dels brodd-såret på kronranden (som läkte), djupt skär-sår på läppen, ett typ av skär-sår under svansen, trampat upp såret på kronranden, höger bakben svälld (av någon annledning)....och så igår kväll....ett hål i pannan!!!

Jag var så nära till tårarna igår kväll. Mest som en uppgivenhet över allt som nu verkar drabba min häst.
Mellan Dísas öron, lite ner i pannan och mer i mitten, under pannluggen hade hon fått sig ett "hål". En ca 3 cm lång reva där hårsäckar, hud och pannlugg rivits upp hittade jag på henne. (!!!) Såret var ca 1 cm bred och jag kunde knappt tro att det var sant.

Vad gör man??? Det var ju liksom bara att ta tag i saken. Att ställa sig och gråta över alltihop skulle ju bara vara helt lönlöst, dessutom kände jag mig hel dum som över huvudtaget kände mig så ledsen.

Kavlade upp ärmarna, på med en pannlampa och fram med "sjuklådan". Jaa, vi har en "sjuklåda" som endast innehåller sådant man kan behöva när en skada är framme. Ganska smart tycker jag eftersom allt då är på samma ställe.

Jag klippte bort den skinnflik som gått upp. Spolade ur såret med koksaltlösning och tyckte det såg riktigt fint ut. Dísa tyckte jag var fruktansvärt jobbig och slängde med huvudet åt alla håll på en gång. Birger gjorde sitt bästa med att hålla i henne.
Jag sprayade sedan på såret med något som heter "Tar-plaster". Det är en form av sår plast som bildar en hinna över det man sprayar. Det innehåller lite kära och ska hålla sår rena från smuts. Det var INTE poppulärt att sätta det i pannan på min häst! Men med lite hjälp av flera vänliga händer och armar fick jag tillslut tillräckligt med "plaster" där det verkligen skulle göra nytta.

Men kan ju fundera på om detta inte skulle ha behövt sys...men nej, jag bedömde det inte så. I förra stallet vi stod, hos Anne, fick ju hennes häst Tvifari halva pannluggen uppryckt. Han blev ju nästan "skalperad" och med hjälp av att hålla det rent osv fick Anne till det. Utan att behöva sy.
Nu kanske jag inte ska jämföra skadorna mellan varandra men om man kan undvika att ge hästen Finadyn eller Metacam (som oftast ges för att förhindra infektioner osv när en veterinär syr eller liknande) så är det ju bra. För ett tag sedan stod det mycket om detta i hästtidningar och jag tror även det togs upp i Islandshästen (?). Givetvis ska man inte riskera hästens "liv och lem" över detta men det hoppas jag inte någon gör eller tror att jag gör heller.

Hur som helst, drog jag ihop såret med hjälp av pannluggen. Tog snoddar och lite av pannluggen på var sin sida om såret och satte ihop. Sedan gjorde jag en "inbakad" fläta över alltihop för att det inte ska kunna komma in något skräp dit.


Idag, på dagen öppnade jag upp flätan och tog bort snoddarna. Såret ser jätte fint ut. Visst, det är fortfarande ganska öppet men det kommer inte blod därifrån och det ser inte infekterat ut. Det är rosa hud på sidor om själva såret och får det "bara" vara ifred kommer det nog bli bra.
Jag sprayade på lite mer/ny "plaster" och gjorde en ny fläta över. Dísa är numera väääääldigt misstänksam så fort jag närmar mig hennes lugg. Nåväl...

Dísa får nu gå själv i hagen. När de andra går i foderhagen får hon gå i lekhagen och tvärt om. Känns bra att få göra så nu någon dag eftersom det inte vore så lyckat ifall någon av de andra kommer åt hennes lugg.

Jag tror faktiskt inte att det är någon annan häst som gjort detta på D. Jag tror mer att hon fått in en gren eller kvist i luggen och det har gått illa. Jag tror inte att något av det som drabbat min älskade lilla häst är gjort av någon annan häst. Och skulle det så vara är det givetvis bara av ren och skär olycksamhet.

Dísa, just nu med väldigt mycket otur!

Skratta eller gråta!??

Vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta just nu... eller så gör jag lite av båda.

Skratta gjorde jag dock i onsdgas kväll. Och det var av ren och skär glädje. Detta eftersom min vän Mattias fick igång våran bil. Ingen blev gladare än jag!

Birger hittade ett företag som säljer startmotorer i Gällivare och de i sin tur skickade upp en till oss. Den hant komma på onsdag och det var tur för oss eftersom Mattias skulle resa bort på torsdag morgon.
Snälla, snälla och duktiga Mattias fixade alltså in den nya startmotorn under huven på våran bil och efter det startade den. Jag drog en suck av lättnad eftersom ingen av oss kunde vara helt hundra på att det var just startmotorn det var fel på. Ja alltså, att det kunde vara något mer, utöver startmotorn...men se det var det inte.

Glädjen var stor och jag log hela kvällen!

Men säg den lycka som varar!

Igår jobbade Birra kväll. Det gjorde att vi var ute hos hästarna på morgonen. Vi la täcke på Oli, Dísa och Tindur. Kylan har gett sig temperaturmässigt men nu blåser det storm istället. Vind och runt -18'C gör ju att det ändå känns riktigt, riktigt kallt. Detta väder gjorde att vi avstod från ridning.
Gjorde allt klart för Lena som på kvällen skulle se till att D&T kom in och fick av sig sina täcken samt att ge de deras kraftfoder.

Kvällen gick och vid 20,30 ringde Lena mig. Dísa hade trampat upp sitt sår på kronranden!!!
Precis på samma ställe som tidigare, hade Dísa nu ett öppet sår. Snälla och duktiga Lena hade lagt om såret och sett till att fått det rent. Men upp hade det gått och det som hade läkt så himla fint! Suck!
Jag kunde inte annat än konstatera att det hänt och att jag idag på morgonen fick åka ut till stallet för att bandagera min häst.

Väl ute i stallet idag på morgonen funderade jag om jag skulle skratta eller gråta. Såret såg jätte fint ut. Lena hade lagt en kompress över och jag kunde se att den hade dragit åt sig en hel del blod. Men själva såret var liksom inte öppet utan såg tort och fint ut nästan som om det hade läkt. Glad blev jag och log lite för mig själv...
...men när jag satt där på huk brevid det högra bakbenet kunde jag konstatera att det motsatta benet inte såg så fint ut...
Dísas vänstra bakben var svälld! Jag såg det med blotta ögat och kunde sedan även känna det när jag strök med handen över benet.
Från hasen och ner till karleden var/är hon svälld. Givetvis sökte jag efter något "bevis" på vad som orsakade detta men kunde inte hitta varken sår eller värme(!??). *dubbel-suck!*

Glädjen över det ena benet övergick alltså till misstänksamhet/sorg/fundersamhet över det andra. Jag la om såret på höger bak, mest som skydd för att det inte ska hända något under dagen. Sedan valde jag att även linda henne på vänster bakben...
Ska ner till stallet i eftermiddag/kväll igen och får lov att återkomma med vad som händer...roligt är det i allafall inte.


Tindur är pigg och glad! Han tycker mycket om de andra stona i hagen och håller sig gärna nära Sprengja och Lipertá. Sida tycker han också om men hon i sin tur tycker bättre om att vara nära Oli.
"Lille-man" kommer snart få en till brud att hålla reda på. Någon gång mellan den 6-9:e mars kommer ett sto från Island till gården. Det är Anette Anderssons nya kompis. Ett skäck sto vid namn Measa.
Givetvis har Tindur även vänner bland valackerna men som den "sto-tjusare" han är, faller tjejjerna mer i smaken! *ler stort*

Kyla, tjockisar och trasig bil!

Så efter att jag spenderat sex dagar hemma från hästarna fick jag äääääntligen åka till stallet. Det har hänt en gång tidigare att jag varit hemma så länge från hästarna pga sjukdom. Visst har det hänt att jag inte varit hos hästarna på någon dag men inte så länge som nästan en vecka.

Äntligen tillbaka i stallet kunde jag se att både Dísa och Tindur mådde toppen. Det hade inte gått någon nöd på de. Så klart, jag menar alla som ställt upp och hjälpt till under dessa dagar har sett till att både "Prinsen" och "Prinsessan" mått precis så, som en prins och en prinsessa. *ler*

Men när nu förkylningen tacksamt gav med sig kom en sträng kyla istället. Ja men jösses, vad kallt det blev. T o m jag tyckte det av lite väl kallt! Trotts att jag läste på nätet att det var närmare -40'C i Jukkasjärvi och Poikkijärvi kunde jag inte se det med fördel till oss. Vi hade ju "bara" -29'C ute hos hästarna så det var ju "varmt". Det kändes inte så! Kanske berodde det på att jag precis legat sjuk.

Hur som helst blev det flera dagar då hästarna inte fick någon aktivitet. Stressad blev jag av vetskapen om att de små liven stod och åt hela dagarna dessutom. Hästarna har fri tillgång på hö men flyttas till en annan hage utan mat under några timmar varje dag. Detta görs dock inte om det är kallare än -20'C. Det fungerar ju alldels utmärkt men känslan av att de står och äter hela dagen är inte opptimalt.

Fyra hästar brukar vi flytta på eftermiddagen också, runt 17-18 tiden från maten. Det är Dísa och Tindur samt Svalur och Pjakkur. Då blir det lite fler timmar de inte kommer åt att äta. (Dessa fyra får dock hö i boxen på kvällen innan nattning för att inte stå utan mat alltför många timmar) Denna eftermiddags flyttning har heller inte gjorts nu när det varit så extremt kallt. Därimot har de fått komma in tidigare i stallet på kvällen.

Kanske låter det illa/dumt/elakt att vi tar bort de från maten men jag tycker det är ännu mer elakt att låta hästarna bli för kraftiga/tjocka. Att sedan rida och ställa krav på de med en kroppshydda som är allt för stor känns allt annat än bra. Dessutom måste det ju slita på leder och hjärta.
Och det är inte bara Dísa som lägger på hullet, Tindur gör det också. Och detta trotts att han är valack. Ston har en större tendens till att bli tjocka än valacker men ingen "regel utan undantag".
Så vi gör på det sättet, flyttar bort de från maten alltså. Och hemska tanke om de skulle vara lika stora innan betet som efter...det hade INTE varit bra.

Men faktiskt så har de små liven inte blivit så tjocka. Det är klart att den stränga kylan kanske har gjort så att de "brännt" maten och inte lagt allt på hullet. Så jag kan faktiskt inte säga att de är några tjockisar. *ler*


Kylan ja...den har ställt till med en del elände. Säkert för många fler än oss. Och vi har drabbats av att bilen gått sönder. Birra kom hem vid lunch-tid från jobbet i fredags och skulle sedan iväg med bilen igen. Då startade den inte! Det fanns inget liv i den över huvudtaget. Suck!
Pappa kom och bogserade våran bil hem till sig och där fick batteriet ladda. Vi trodde så klart att det var just batteriet som inte orkade när det var så kallt.
Batteriet laddades men bilen hoppade inte igång för det. Nähädå, ingenting hände! Pappa öppnade "cellerna" i batteriet och där var fruset. Han misstänkte att batteriet nu var förstört och ett nytt måste i bilen.

Jahaja, batteribyte. Jo säkert! Jag, Birra och min far öppnade huven på bilen, såg vart batteriet satt men sedan var det stopp. Hur skulle vi få upp batteriet???? Den satt under luftfilterintaget och hur vi än vände och vred kom vi inte på hur vi skulle få ut batteriet. Vi tordes ju så klart inte dra och bända alltför mycket i själva luftfiltret, så där stod vi... Hur får man ut ett batteri från en Nissan X-trail?

En gammal klasskompis till mig, vi gick i samma klass upp till 9:an, jobbar som bilmekaniker. Mattias heter han och han kan sin sak. *ler* Jag och Mattias har återskapat kontakten på Facebook sedan en tid tillbaka och han var den första jag tänkte på när vi nu stod med detta problem. Så jag ringde honom.
Tyvärr var han inte i stan men på väg hem. Jag ringde på lördag kväll vid 22,30 så att börja med bilen när han väl kommit hem var inte aktuellt. Det fick bli på söndag istället.

Mattias kom ut och tittade på bilen. Fick givetvis ut batteriet och till våran stora glädje hade han ett liknande batteri som vi skulle få låna. Han tog med sig vårt batteri, för han ville gärna prova om det gick att göra något åt det, och for sedan för att hämta det vi skulle få låna.
Väl tillbaka och ett fungerande batteri på plats, sattes nyckeln i tändningen och....nää, ingenting hände!

Mattias såg lite rolig ut när jag sa att så där har det "låtit" hela tiden. Bilen gav ifrån sig ett visst ljud när nyckeln vreds om. "Jaha, ja men det där är inte batteri-fel...det är startmotorn det är fel på!" ...............................
Jag såg framför mig hur jag aldrig mer skulle få köra denna bil. Att det liksom bara var och skrota hela alltiohopa.
Mattias plockade dock ur startmotorn och berättade att sådana kan man köpa nya, eller bättre begagnade. Det är ju bra! Men fy f*n vilka "underbara" priser!

Ja, vad gör man? Birra och jag har letat startmotor och tillslut lyckats hitta en. Till någorlunda hyffsat pris och rätt snabb leverans. Snäll som min vän Mattias är, ska han även sätta i den nya startmotorn när den kommer. Det är bara det att han åker bort på torsdag och kommer hem först på söndag. Han är ju inte borta så länge men för oss, som behöver bilen är det inte bra.
Så nu hoppas vi, allt vi kan, att startmotorn hinner komma till oss i morgon. För då hinner Mattias sätta i den före han åker. Det hade varit bra!

Nu står ju hästarna rellativt nära så för att ta sig till de kan man ju faktiskt promenera. Men problemet är Zorro. Vad gör vi av honom? Han får inte följa med in i stallet och utanför kan han ju inte sitta när det är runt -20'C. Att lämna honom hemma går ju men vi har liksom stället till det lite för oss med det. Vi har inte lärt honom att vara själv hemma. Han har ju alltid fått följa med.
Några dagar nu har vi fått låna mamma och pappas bil men i morgon behöver de den och till helgen åker de bort. Zorro har kunnat stanna hemma hos de men nu blir det lite bekymmer. Nåväl, vi håller alla tummar vi har att allt löser sig.

Bättre ben, bättre mun men sjuk matte!

Det tog ett par dagar men sakta blev Dísas skavsår samt det sår hon lyckades få vid kronranden bättre. Men så fick hon ett sår på överläppen i stället!
Ett ordentligt sår... men det har också börjat läka fint.

För min egen del är också på bättringsvägen men jag har varit förkyld ett tag nu. Jag har inte varit i stallet sedan i fredags förmiddag och nu håller jag på att bli tokig. Men vad gör man? Har man feber, hosta och ingen röst, så är det väl det enda rätta att hålla sig lugn hemma.

Som tur är har jag ju Birger! Han har fixat och donat med allt runtomkring. Köpt hostmedecin till mig plus nässpray osv, kommit hem på fm-rasten från jobbet och rastat Zorro och så har han ju givetvis varit i stallet och tagit hand om Dísa och Tindur.

Sådana här gånger är jag mycket glad över att även ha duktiga och trevliga människor i stallet också, förutom Birra (då förståss *ler*). Allt går ju så mycket lättare när man får hjälp. Och jag som är extremt noga och rädd om mina djur (D&T och så klart även Z) har ändå kunna känna ett lugn inom mig.
Ni underbara människor kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta!

Så jaa, det blir inte mycket mer skrivet här just nu...kanske håller jag mig hemma även i morgon och tar mig ut på torsdag, vi får se, om jag inte har feber vill säga. Just nu känns det ändå hyffsat... jag har ingen röst men vem behöver prata? Eller ja det är klart, åker jag ut till stallet blir det ju inte att vara tyst... det är ju så roligt att få träffa alla igen. *ler*

Tindur mår bra, Dísa mår bra, Zorro mår fint och Birra också (han hostar lite men är ändå ok) och jag är på bättringsvägen.
Och efter Birgers information varje kväll är nu Dísas ben bättre och mun-såret lika så. Man kan väl säga att det går åt rätt håll!

"Luffsning" i skogen ger bättre steg & idag snöstorm!

Upptäckte igår att min lilla Dísa jobbar bättre med benen nu när vi gått i skogen ett tag. Jag och Birger red D&T på banan i går kväll och faktiskt, det har gjort sitt till att "luffsa" i skogen.

Vi red en gammal bilväg i torsdags kväll och den var inte plogad utan där har skotrar kört nu under vintern. Den var märkbart jobbig för Dísa att gå på. Tindur verkade inte tycka det var några större problem utan gick på ungefär som han brukar. Dísa därimot...ja hon tyckte INTE det var roligt. Men hon gick framåt även om det endast gick i en något långsam skritt. Zorro var med också och hade hur kul som helst där han sprang.

Glad Dísa hade liiiiiite mer "klipp" i stegen på väg tillbaka men det här med att trampa runt i skogen och efter skoter-spår, är inte "Lill-Fias" grejj. *ler*


Dísas sår ser nu äntligen bra ut. I fyra veckor har hon gått lindad runt benet men såret har suttit nere vid kronranden. Nu har det läkt ihop runt kanterna och det verkar som om "hålet" under den flik som hade bildats, också läkt. Det är bra! Men...
duktiga jag (är ironisk) hade ju inte sett till resten av benet runt om!

För att få fast en kompress (eller rättare sagt en binda, som för övrigt är helsmart då dessa är betydligt mycket billigare att köpa) har jag använt klisterlinda närmast hennes ben/hov. En sådan där klisterlinda som fäster i sig själv. De är riktigt bra. Utanpå den har jag sedan lindat henne med en fleecelinda bara för att klisterlindan lossnar när den blir blöt i snön.

Men...klisterlindan har skavt henne! Min stackars lilla gumma! Detta upptäckte jag i förrgår och la då bomull mellan benet och lindan för att det inte skulle fortsätta att skava. För sent!!!
Igår kväll bestämd jag mig för att sluta linda helt och hållet. Detta eftersom såret inte längre är något sår utan nu kan klara sig utan "skydd".
Tanken är/var bra... men synen i dag var tyvärr inte lika rolig.

Kom ut till stallet idag vid lunch-tid och tog då in Dísa och Tindur en stund i stallet. Det var -19'C ute och blåste, plus att det snöa. Så D&T fick komma in så jag kunde kolla hur Dísas ben/sår såg ut. Hon hade nu alltså gått o-lindad från igår kväll till idag lunch.
Från skenbenet ner till hoven var hon tjock! Som en stock såg det ut och jag kunde bara konstatera än en gång att min älskade lilla häst har suuuuuuper känsliga ben. Suck!

Precis där hon fått skavsåren av klisterlindan var hon svullen. Lite svälld även där själva såret har varit, var hon också men det såg ändå bäst ut av allt. Jag kunde nu hitta fem små punkter där klisterlindan skavt Dísa och de satt liksom på samma stället mitt-i-mot varandra på benet. Typ en på utsidan av karleden, en på insidan, en på utsidan av kronranden, en på insidan plus en på nedre delen av skenbent. Och alla de punkterna/märkena var mellan 3-4 mm stora. Alltså inga jätte märken men tillräckligt för att nu ge mig hur dåligt samvete som helst.

Med tanke på hur de små skavsåren satt på henne gjorde det så klart att det blev extra svällt/tjockt. Inte mycket att göra. Hon får nu gå o-lindad och så får jag se till att hålla rent samt smörja lite runt hela karleden och kronranden med AleoVera. Hoppas det ser bättre ut i morgon. Men jag har små förväntningar.


Birger passade på att fota hästarna lite innan vi tog in D&T idag. Efter att jag gått igenom Dísa (och givetvis även Tindur) fick de äta kraftfoder, ett täcke på ryggen och gå ut igen.

Men innan täckena, såg de ut så här:

Lipertá, Sprengja, Logi (med täcke) Dísa och lite ser man även av Sida! (Svårt att se på dessa bilder men det är det högra bakbenet allt handlat om dessa veckor och kommande dagar.)

"Det är vinter här!"

"Av tungan att dömma kan jag säga... japp, -19'C!"

Frostig-Dísa!

Svalur och Tindur, tittar vänster!

Svalur och Tindur, tittar rakt fram! Dessa två har blivit riktigt bra kompisar!

"Blir jag fin så här!?!" Älskade lilla Tindur.

Och jaa, de är fortfarande 11 hästar. Fuxen som skulle ha åkt idag, Logi, har fått ändrade planer. Så i hagen fortsätter dagarna som tidigare. *ler*

I går promenad, idag lugn kväll!

I går kväll tog vi oss en promenad. Jag med Dísa och Birra med Tindur. Givetvis fick även Zorro följa med och han tycker det är så roligt.
Vi gick inte så långt, kändes det som, men vi var i allafall ute i 45 minuter. Skönt, dock en aning för varmt för min smak. Termometern visade endast -1'C när vi åkte hemifrån och då var ändå klockan halv sex på kvällen.

Vi har lite fler alternativ att välja på nu när vi har hästarna i detta stall. Det finns stigar i skogen som vi kan ta direkt ut från stallet/gården och det finns ridvägar i all oändlighet mycket, mycket nära.

I lördags t ex red jag och Birra upp till mamma och pappa. Och de bor, som de flesta vet, på stan. Eller tja alltså inte mitt i stan men ca 5-10 minuters gångväg till centrum. Hur som helst så red vi ut i lördags kväll och hamnade hos de. Det tog oss endast 20 minuter dit och då skrittade vi bara. Det kanske ger en inblick i hur nära vi ändå har hästarna. Och från mina föräldrars hus ser man till våran lägenhet. *ler*

Vi har alltså i stort sett hela stan att rida i om vi vill. Att rida från stallet bort till stora ridklubben (Kiruna ridklubb) kommer också blir riktigt roligt. Det tar så klart bra mycket längre tid men det är ett av mååååånga alternativ.

Nu under vintern blir det lite begränsat för Zorros del att följa med. Att hänga med när vi rider runt på stigarna i skogen är en självklarhet men det är lite svårare att ha med honom om vi vill rida mot stan. Detta eftersom det nu, så länge det ligger snö, är ett måste att följa bilvägarna. Men sedan, när snön är borta, ja då kommer vi kunna hålla oss borta från vägar där bilar kör och det i sin tur gör att Z kan "få följa".

När vi rider i skogen brukar vi inte "brodda om" Dísa och Tindur. Vi har ju fyra broddar på de per sko men med "blind-brodd" (brodd utan hårdmetall-kärna och spets) i tårna när de går i hagen. Vi är ju vana vid att alltid byta broddar så fort vi ska iväg och rida men på skogsstigarna behövs det inte. Vi rider alltså med blindbroddarna på och vissa dagar, är det riktigt skönt att slippa behöva byta brodd.

Vi "åker" mest häst i skogen, det blir ingen seriös ridning där direkt. Men oj, vilken träning de små liven får ändå. Det går upp och det går ner, det går hit och det går dit. Det är mycket verierande terräng. Och så är det inte halt, vilket givetvis är den största bidragande orsaken till att vi inte "broddar om".


Idag blev det en lugn kväll. Birra är förkyld och jag är något hängig. Mitt ena öra gör sig påmind om att en förkylning kanske är på gång. Det slår lock i det och så gör det lite ont ibland. Och nej, det är inte öroninflammation. Det hade jag mycket när jag var lite så det vet jag hur det känns.

The med honung är toppen sådana här gånger. Givetvis mest om det gör ont i halsen. Men över huvudtaget när man är förkyld tycker jag det är gott. Birger tycker det är bättre med en Vicks-tablett i sitt the men jag är mer förtjust i honung.*ler*


11 hästar står i stallet, detta med Dísa och Tindur inräknade. Det är fyra ston (med Dísa) och sju valacker (med Tindur). Fyra fuxar, fyra svarta, en skimmel, en brun och en skäck. Dock ska en häst åka iväg till helgen så då blir de bara tio och en fux mindre.

Skjoni!

Sida!

Oli (som stod i samma stall i Jukkas som oss)

Pjakkur!

Svalur! (till höger, den andre är Tindur *ler*)

Tindur!


Dísa!


Logi till vänster & Gladur till höger!


Lipertá!


Sprengja! (till höger, till vänster är Gladur)