Vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta just nu... eller så gör jag lite av båda.
Skratta gjorde jag dock i onsdgas kväll. Och det var av ren och skär glädje. Detta eftersom min vän Mattias fick igång våran bil. Ingen blev gladare än jag!
Birger hittade ett företag som säljer startmotorer i Gällivare och de i sin tur skickade upp en till oss. Den hant komma på onsdag och det var tur för oss eftersom Mattias skulle resa bort på torsdag morgon.
Snälla, snälla och duktiga Mattias fixade alltså in den nya startmotorn under huven på våran bil och efter det startade den. Jag drog en suck av lättnad eftersom ingen av oss kunde vara helt hundra på att det var just startmotorn det var fel på. Ja alltså, att det kunde vara något mer, utöver startmotorn...men se det var det inte.
Glädjen var stor och jag log hela kvällen!
Men säg den lycka som varar!
Igår jobbade Birra kväll. Det gjorde att vi var ute hos hästarna på morgonen. Vi la täcke på Oli, Dísa och Tindur. Kylan har gett sig temperaturmässigt men nu blåser det storm istället. Vind och runt -18'C gör ju att det ändå känns riktigt, riktigt kallt. Detta väder gjorde att vi avstod från ridning.
Gjorde allt klart för Lena som på kvällen skulle se till att D&T kom in och fick av sig sina täcken samt att ge de deras kraftfoder.
Kvällen gick och vid 20,30 ringde Lena mig. Dísa hade trampat upp sitt sår på kronranden!!!
Precis på samma ställe som tidigare, hade Dísa nu ett öppet sår. Snälla och duktiga Lena hade lagt om såret och sett till att fått det rent. Men upp hade det gått och det som hade läkt så himla fint! Suck!
Jag kunde inte annat än konstatera att det hänt och att jag idag på morgonen fick åka ut till stallet för att bandagera min häst.
Väl ute i stallet idag på morgonen funderade jag om jag skulle skratta eller gråta. Såret såg jätte fint ut. Lena hade lagt en kompress över och jag kunde se att den hade dragit åt sig en hel del blod. Men själva såret var liksom inte öppet utan såg tort och fint ut nästan som om det hade läkt. Glad blev jag och log lite för mig själv...
...men när jag satt där på huk brevid det högra bakbenet kunde jag konstatera att det motsatta benet inte såg så fint ut...
Dísas vänstra bakben var svälld! Jag såg det med blotta ögat och kunde sedan även känna det när jag strök med handen över benet.
Från hasen och ner till karleden var/är hon svälld. Givetvis sökte jag efter något "bevis" på vad som orsakade detta men kunde inte hitta varken sår eller värme(!??). *dubbel-suck!*
Glädjen över det ena benet övergick alltså till misstänksamhet/sorg/fundersamhet över det andra. Jag la om såret på höger bak, mest som skydd för att det inte ska hända något under dagen. Sedan valde jag att även linda henne på vänster bakben...
Ska ner till stallet i eftermiddag/kväll igen och får lov att återkomma med vad som händer...roligt är det i allafall inte.
Tindur är pigg och glad! Han tycker mycket om de andra stona i hagen och håller sig gärna nära Sprengja och Lipertá. Sida tycker han också om men hon i sin tur tycker bättre om att vara nära Oli.
"Lille-man" kommer snart få en till brud att hålla reda på. Någon gång mellan den 6-9:e mars kommer ett sto från Island till gården. Det är Anette Anderssons nya kompis. Ett skäck sto vid namn Measa.
Givetvis har Tindur även vänner bland valackerna men som den "sto-tjusare" han är, faller tjejjerna mer i smaken! *ler stort*
