Jag hade inte alls tänkt rida igår. Kändes bara trist och jobbigt. Cilla hade pratat om att komma ner till stallet och rida Tinni men hon dök inte upp.
Anne skulle ut med sin kompis (Lena eller Eva, förlåt jag kommer inte ihåg) och frågade om vi (jag och Birra) skulle följa med de ut i skogen.
Så blev det. Men precis när jag nästan gjort Dísa klar för avfärd ringer Cilla och frågar om vi är i stallet. Hon hade blivit sen pga att hennes egen Lettir precis haft besök av hovslagaren. Nu fick jag skuldkänslor. Vem skulle vi rida med?
Dísa hade säkert tyckt det varit roligt och hänga på Tinni i lite fart. Jag själv kände för att ta det riktigt lugnt. Birger sa att för honom spelade ingen roll hur vi gjorde.
Det blev till slut så att både jag och Birra red med Anne och hennes vän.
Cilla dök precis upp i stallet när jag suttit upp och jag kände mig riktigt taskig. Anne sa att hon hade bråttom för det var middags-planer hemma efter ridningen, så hon kunde inte vänta på att Cilla skulle göra klar Tinni.
En bit efter vägen konstaterade Anne att Cilla säkert hunnit ikapp oss om vi bara nämnt vart vi skulle.
När vi senare kom tillbaka till gården såg jag att Cilla tagit med sig "Kurre" (hennes hund) så helt ensam var hon iallafall inte. Kändes lite skönt.
Turen ute i skogen var helt ny för mig och Birra. Dísa har ganska svårt att veta vart hon ska sätta fötterna när man är ute i skogen. Hon är inte den mest stabila skogs-hästen. Men jag inbillar mig att det är bra träning för henne att gå där lite nu och då.
Hon har blivit lite säkrare på foten, för två-tre år sedan...ja då gick hon mest och tittade på allt annat. Om det sedan låg ett träd-sten-kvist-gren framför henne, då snubblade hon givetvis på och över den/det. Numera tittar hon liiiiiite mer på marken, eller så är det jag som tror att hon gör det.
Igår åkte jag häst. Idag försökte jag rida istället.
Från att Dísa kännts trött och lite seg är det nu helt tvärt om. Sylvias "katapullt-Dísa" är tillbaka!
Jag och Birger red till Jukkas-fotbollsplan som är helt perfekt att rida på nu när snön är borta. Vi får vara där och rida så det är inga bekymmer men Dísa, nja hon tycker "banan" är pest. Hon vet att det är ett ställe där jag brukar ställa krav på henne så det var rätt spännande ikväll när vi kom dit.
En överladdad Dísa upptäckte två andra hästar på banan som hon inte känner. Två tjejer från Kärstins stall var där och tränade. De var dock inte kvar särskillt länge så de hade nog redan varit där ett tag. Dísa tyckte de var oooooeeerrhööööört spännande och var så klart tvungen att visa upp sig i "flott" huvudet-högt-nosen-i-vädret-trava-på-stället stil!!
Jag kände hur hela hon skulle flyga i luften vid minsta lilla beröring. Tindur, han hälsade glatt på de andra hästarna med en liten gnäggning och sedan var han nöjd. Lyssnade helt och hållet på vad Birger ville.
Själv började jag försöka böja och flytta Dísa för skänkeln för att få henne att tänka på annat. Gick ju fint ända tills tjejerna på de andra hästarna började galoppera. Och detta bort från banan ut på stigen som går hemmåt!!!
Dísa flög rakt upp med ryggen som högsta punkt, landade, körde nosen i vädret, tog bettet och drog järnet. Med mig på ryggen! Så snällt!
Kändes bra att planen är stor för jag hade ganska gott om plats och tid att få min häst att förstå att jag faktiskt inte ville springa iväg hemmåt. Birger och Tindur jobbade på i godan ro. De höll på med volt arbete och hade ryggen åt mitt håll när Dísa bestämde sig för att "busa".
"Går det bra för er???" hörde jag Birra säga när jag väl fått Dísa att vända tillbaka mot Tindur.
Jag vet att jag tänkte någon ful tanke men hörde mig själv säga:
"Jodå, skit fint!"
Efter den "cirkusen" bestämde jag mig rätt snabbt för att Dísa nu skulle få jobba. Hon hade mycket energi att göra av med så det var bara att sätta igång.
Tölt och trav, volt och rakt, öppna och skänkelvining, flytta hit och flytta dit.
Kände mig över lag nöjd med min häst så vi avslutatde ridningen på banan. Skrittade iväg en bit efter spåret hem och tog sedan en galopp där både D&T fick sträcka ut.
