Sara på Tindur, jag på Dísa.Cilla och Sara kom ner till stallet ikväll. Cilla hade tänkt jobba med Tinni från marken. Jag och Birra tänkte ta en ridtur med D&T i skogen och ta med oss Z, samma väg som vi red med Anne i söndags. Planerna ändrades.
Cilla hade med sig "Kurre" och Zorro blev överlycklig. Oj, vad de lekte! Jag och Birra konstaterade att Z inte skulle orka hänga med i skogen också. Han såg redan färdig ut. Istället passade Birger på att låna ut "sin" häst till Sara. Så jag, Cilla och Sara for och red tillsammans.
Kvar på gården blev Birra med vovvarna. Zorro och "Kurre" fick vila en stund i bilarna för att sedan vara igång igen, full-rulle.
Kyron och Zorro bär pinne. 
"Kurre" fick tag på pinnen!Cilla fick ta täten med Tinni och efter henne kom Sara med Tindur. Jag valde att rida Dísa utan några direkta krav. Lämnade spöet i stallet och red utan nosgrimma. Hon skulle få vara lite "fri".
Vi tog Fångstvägen och till min stora glädje fanns det lite fart i min piga. Precis som sist Tinni var med, blev han lite drag hjälp till Dísa. Eller draghjälp är kanske inte rätt ord, han pinnar på och det gör att Dísa också vill länga på stegen.
Tindur såg ut att tycka ridturen var hel skojj. Sara är jätte duktig på att rida så jag (och Birger) hade fullt förtroende till att hon skulle klara av "Lille-man". Nu passade han ju så klart på att testa lite, det kan ju gå att göra saker som han annars inte får. Men Sara verkade nöjd och glad, så han skötte sig iallafall. *ler*
Dessutom gick Tindur över "döds-diket" med Sara på ryggen utan att fundera. Som om han aldrig gjort annat. Med Birra har han trillskats lite de senast dagarna. Så jag hade lite roligt där jag satt och såg hur lätt han och Sara tog sig över. Tindur till och med klev i vattnet! Japp, för att vara "Lille-man" är det en stor grejj.
"Där ser man!" sa Birra och skrattade, när vi kom tillbaka.
Fart under hovarna har Tindur fått. När vi släppte iväg hästarna i en galopp (jösses, vad roligt de tyckte det var) hörde jag Sara och Tindur bakom Dísa. Sneglade lite över axeln och jodå, de kom ikapp. Bara för ett par månader sedan hängde Tindur inte alls med när Dísa for iväg. Nu...vet han att han får springa och tar i för fulla muggar.
Återigen en dag med ridning där jag inte behövde tänka på hur de andra ryttarna skulle klara av sina hästar. Så klart kollade jag av med Sara lite nu och då att allt var ok men när Dísa sprang förbi Tinni kände jag ändå ett visst lugn. Jag litar på att Cilla kan hantera honom och det kan hon.
Efter tidigare år med ridning där jag haft känslan av att "sticker" Dísa (inte skenar utan mer drar järnet ett par meter), ja då har jag en ryttare med mig som skenar förbi/hem, eller sitter på backen.
Sakta börjar jag nu kunna tänka på mig själv (och hästen) när jag är ute. Och inte hela tiden på någon annan om det och det händer.
Självklart finns alltid en omtanke för de andra som rider när man är ute tillsammans, men att de inte skulle klara av hästen de sitter på...känns sååå skönt att inte behöva fundera över.
