När nu termometern här hemma visar "endast" -15'C, ja då kan man ju börja fundera på shorts. *ler*
Det har varit kallt länge, i Jukkas hos hästarna har det legat mellan -25'C och -29'C (har fått rapport om grader under 30 men inte just där vi varit) i flera dagar. Vilket så klart gjort att vi inte aktiverat hästarna något.
Jul-helgen försvann i ett raskt tempo och det är nu redan nyårsafton. Vill önska er alla ett Gott slut på 2009 och ett Gott Nytt År, 2010!
Kvällen kommer spenderas hos hästarna. Blir dock spännande att se hur allting blir. Det är första nyårsafton i ett nytt stall. Tror starkt på att det kommer gå bra för Dísa. Det är mest hon som stressar upp sig när raketerna väsnas.
När hon nu delar box med Tindur har jag en känsla att det blir lättare för henne. Tindur i sin tur är totalt obrydd över raketer. Han hade kunnat stå och titta på alltihop hela natten. *ler stort*
Zorro bryr sig inte heller om raketer. Lite tittar han väl men är långt ifrån rädd eller orolig. Skönt! Våra tidigare hundar hatade nyårsafton mer än något annat. Tror de tyckte det var toppen att få åka ut till hästarna och komma undan staden ett tag.
Så blir det nu även för Zorro. För även om han inte ser ut att tycka illa om raketer måste det ju ändå vara rätt skönt att slippa det värsta oväsendet.
Det lär säkert skjutas en hel del i Jukkas men långt ifrån samma mängd som inne i stan.
Dísa och Tindur skickar en nyårshälsning, så även Zorro. Jag och Birger önskar en trevlig kväll.
Var rädd om djuren och strunta i smällarna/raketerna. Skicka iväg en "ljuslykte-ballong" i stället. De låter ingenting och lyser så mycket längre än en raket.
torsdag 31 december 2009
torsdag 24 december 2009
Trevlig helg!
Dísa och Tindur önskar er alla en riktigt God Jul!
Jag och Birger gör givetvis det samma och Zorro skickar ett "voff" till alla han känner och hoppas på att tomten kommer med många ben.
Jag och Birger gör givetvis det samma och Zorro skickar ett "voff" till alla han känner och hoppas på att tomten kommer med många ben.
Sötare "renar" får man leta efter! *ler*
fredag 18 december 2009
Frustrationen har varit och är fortfarande hög!
Den här veckan gick snabbt, redan fredag idag. Kanske kan bero på allt som inte riktigt varit som det brukar.
Efter krocken med älgen i söndags är det mycket som ska ordnas. För det första har vi ingen egen bil. Vi kör nu omkring i en hyrbil. Alla som någon gång hyrt en sådan vet vad det kostar. Inte billigt!
Vid tidigare tillfällen då våran egna bil varit inne på survise, rep eller liknande har vi kunnat låna en bil. Men då alltid vetat när den egna bilen kommer tillbaka.
Nu gör den inte det alls! Vi måste köpa en ny! Och det är inte bara att köpa! Även om en del verkar tro det.
För att inte tala om alla papper som ska fixas och försäkringbolaget ska säga/göra sitt. Det tar tid. Plus att det nu blir storhelger. Jag säger bara, suck!
Förvånad blir/är jag över de som säger att det inte "ser så farligt ut" när de sett bilderna på bilen från krocken (jag har nu stött på flera).
Ok, den kanske inte SER så himla hemsk ut. Och visst, jag vet också bilder där praktiskt taget hela bilen är total-kvaddad. Men där har heller inte alla klarat sig så pass bra som jag och Birger (och Zorro) gjorde.
(Dessutom ser man inte på mina bilder att motorpaketet är flyttad/tryckt en hel decimeter bakåt).
Och sedan det här med "kalv"! När folk hör eller läser ordet "kalv" ja då tror de att det är någon liten söt sak som föddes typ i sommras! Jag skulle aldrig ha skrivit "kalv".
Men när jägaren som sköt den sa "fjol-års kalv", ja då blev det så automatiskt. Älgen var alltså ett och ett halvt år gammal! Vet folk över huvudtaget hur pass stor en sådan älg igentligen är???? Verkar inte så.
Ni får ha lite överseende med mig ikväll för jag är lite lätt irriterad. Frustrationen är hög. Inte blir det bättre när jag själv till och från känner mig off.
Näpp, nu ska här gå och sovas. Vi har stall morgon denna helg och ska upp tidigt i morgon. Birra sover redan och Zorro ligger upp-och-ner i soffan.
Inte glömma Dísa och Tindur!!!.... De mår fint. Lyckligt ovetandes om deras matte och husses bil-bekymmer. Det var tur att vi inte hade de med när vi skulle till Puoltsa. För en transport bakom bilen hade inte varit kul.
Fast det är klart, det kanske inte "hade varit så farligt" *ler ironiskt*.
Efter krocken med älgen i söndags är det mycket som ska ordnas. För det första har vi ingen egen bil. Vi kör nu omkring i en hyrbil. Alla som någon gång hyrt en sådan vet vad det kostar. Inte billigt!
Vid tidigare tillfällen då våran egna bil varit inne på survise, rep eller liknande har vi kunnat låna en bil. Men då alltid vetat när den egna bilen kommer tillbaka.
Nu gör den inte det alls! Vi måste köpa en ny! Och det är inte bara att köpa! Även om en del verkar tro det.
För att inte tala om alla papper som ska fixas och försäkringbolaget ska säga/göra sitt. Det tar tid. Plus att det nu blir storhelger. Jag säger bara, suck!
Förvånad blir/är jag över de som säger att det inte "ser så farligt ut" när de sett bilderna på bilen från krocken (jag har nu stött på flera).
Ok, den kanske inte SER så himla hemsk ut. Och visst, jag vet också bilder där praktiskt taget hela bilen är total-kvaddad. Men där har heller inte alla klarat sig så pass bra som jag och Birger (och Zorro) gjorde.
(Dessutom ser man inte på mina bilder att motorpaketet är flyttad/tryckt en hel decimeter bakåt).
Och sedan det här med "kalv"! När folk hör eller läser ordet "kalv" ja då tror de att det är någon liten söt sak som föddes typ i sommras! Jag skulle aldrig ha skrivit "kalv".
Men när jägaren som sköt den sa "fjol-års kalv", ja då blev det så automatiskt. Älgen var alltså ett och ett halvt år gammal! Vet folk över huvudtaget hur pass stor en sådan älg igentligen är???? Verkar inte så.
Ni får ha lite överseende med mig ikväll för jag är lite lätt irriterad. Frustrationen är hög. Inte blir det bättre när jag själv till och från känner mig off.
Näpp, nu ska här gå och sovas. Vi har stall morgon denna helg och ska upp tidigt i morgon. Birra sover redan och Zorro ligger upp-och-ner i soffan.
Inte glömma Dísa och Tindur!!!.... De mår fint. Lyckligt ovetandes om deras matte och husses bil-bekymmer. Det var tur att vi inte hade de med när vi skulle till Puoltsa. För en transport bakom bilen hade inte varit kul.
Fast det är klart, det kanske inte "hade varit så farligt" *ler ironiskt*.
tisdag 15 december 2009
Vilken helg, vi krockade med en älg!
På lördagen ryckte Birger ut för att hjälpa en man som klämts fast under sin skoter. Tillsammans med Rune (Annes man) och Malin (Anne och Runes granne i Jukkas) hjälpte de mannen som missbedömt en väg upp från isen. Den mannen hade tur att Malin kom åkandes på skidor med sin hund. Hade inte hon åkt just där, kanske mannen i fråga legat där än.
Tur hade även vi på söndagen. Vi skulle åka upp till Puoltsa för att hälsa på hos Kerstin och Matti som hade "öppet hus". Vi kom inte så långt.
Efter Kalixfors skjutfält men före Kaalasjärvi, small det. Vi krockade med en älg!
Det var snö-rök och oplogat efter vägen så det gick inte så fort men vi låg väl runt 70-80 km/h.
Helt plötsligt springer en älg över vägen. Birger hinner se den och lyckas rädda den/oss genom att parera och köra över på vänster sida (älgen kom från vänster och sprang över till höger).
När vi då är på den vänstra sidan, kliver ytterliggare en älg upp på vägen. Fanns inte en chans att komma undan den. Allt gick väldigt fort.
Fy vilka stora djur det är! Hörde Birra ropa "Helvete!" och jag var helt säker på att den skulle komma in genom rutan.
Till våran räddning hade vi bilen. Eftersom den ändå var av något högre modell tog motorhuven hela smällen. Skulle det varit en lägre bil, typ den vi ägde innan (en Saab 9000 CSE) ja då hade det nog inte slutat så bra som det gjorde.
Plus att älgen inte var fullvuxen. Det räddade oss också.
Det var en 1 och 1/2 års kalv. Om man nu kan kalla den för kalv? Men det syntes att den inte var helt vuxen. Stackar´n jag tyckte faktiskt rätt synd om den. För den dog inte direkt av själva smällen. Den hamnade på vägen och kunde inte röra sig. Levde gjorde den men benen var av. En behörig jägare fick komma ut och skjuta den.
Vilken eftermiddag det blev. Zorro hade vi med oss i bilen men varken han eller vi skadade oss. Bilen därimot såg inte så rolig ut. Den gick inte att köra från platsen utan fick hämtas av bärgare.
Var och tittade på den lite närmare igår och känslorna svallade. Reparationen av bilen kommer gå lös på över 80-tusen så försäkringsbolaget vill inte låta repa den. Bilen kommer att skrotas och vi står nu utan något att köra med.
Stort TACK! till Age som kom ut och hämtade oss i "ödemarken". Stort TACK! även till Jonas som såg till att älgen kom bort från vägen.
http://www.kuriren.nu/lokala/kiruna_artikel.aspx?ArticleId=5187082&place=Kiruna
Vänster sidan såg ju ganska fin ut ändå. 
Största smällen togs på den högra sidan av huven, då Birger gjorde vad han kunde för att "klippa" älgen på bakdelen.
Som sagt, en något lägre bil hade inte räddad oss på det sätt denna gjorde.
Tur hade även vi på söndagen. Vi skulle åka upp till Puoltsa för att hälsa på hos Kerstin och Matti som hade "öppet hus". Vi kom inte så långt.
Efter Kalixfors skjutfält men före Kaalasjärvi, small det. Vi krockade med en älg!
Det var snö-rök och oplogat efter vägen så det gick inte så fort men vi låg väl runt 70-80 km/h.
Helt plötsligt springer en älg över vägen. Birger hinner se den och lyckas rädda den/oss genom att parera och köra över på vänster sida (älgen kom från vänster och sprang över till höger).
När vi då är på den vänstra sidan, kliver ytterliggare en älg upp på vägen. Fanns inte en chans att komma undan den. Allt gick väldigt fort.
Fy vilka stora djur det är! Hörde Birra ropa "Helvete!" och jag var helt säker på att den skulle komma in genom rutan.
Till våran räddning hade vi bilen. Eftersom den ändå var av något högre modell tog motorhuven hela smällen. Skulle det varit en lägre bil, typ den vi ägde innan (en Saab 9000 CSE) ja då hade det nog inte slutat så bra som det gjorde.
Plus att älgen inte var fullvuxen. Det räddade oss också.
Det var en 1 och 1/2 års kalv. Om man nu kan kalla den för kalv? Men det syntes att den inte var helt vuxen. Stackar´n jag tyckte faktiskt rätt synd om den. För den dog inte direkt av själva smällen. Den hamnade på vägen och kunde inte röra sig. Levde gjorde den men benen var av. En behörig jägare fick komma ut och skjuta den.
Vilken eftermiddag det blev. Zorro hade vi med oss i bilen men varken han eller vi skadade oss. Bilen därimot såg inte så rolig ut. Den gick inte att köra från platsen utan fick hämtas av bärgare.
Var och tittade på den lite närmare igår och känslorna svallade. Reparationen av bilen kommer gå lös på över 80-tusen så försäkringsbolaget vill inte låta repa den. Bilen kommer att skrotas och vi står nu utan något att köra med.
Stort TACK! till Age som kom ut och hämtade oss i "ödemarken". Stort TACK! även till Jonas som såg till att älgen kom bort från vägen.
http://www.kuriren.nu/lokala/kiruna_artikel.aspx?ArticleId=5187082&place=Kiruna
Vänster sidan såg ju ganska fin ut ändå. 
Största smällen togs på den högra sidan av huven, då Birger gjorde vad han kunde för att "klippa" älgen på bakdelen.
Som sagt, en något lägre bil hade inte räddad oss på det sätt denna gjorde.
lördag 12 december 2009
Tindur på drag-tur & En torped framför släden!
I onsdags kväll fick Tindur träna med att ha släden bakom sig. Birra gick brevid och jag gick snett bakom. Birra med grimskaft och jag med tömmar. Tindur brydde sig inte ett dugg om att släden gled bakom honom. Näpp, han rörde inte en min.
Dock blev han lite stressad första gången vi skulle vända. Nu gick det inte lika enkelt som tidigare. När han bara hade skacklarna kunde de ju glida undan lite av Tindurs egna vikt men nu när släden var där... ja då blev "Lille-man" så illa tvungen att trampa åt sidan för att komma runt.
Tindur fick lite bråttom men när Birger hjälpte honom runt gick det jätte bra. Vi promenerade omkring och gjorde stora volter åt båda hållen först på gården och sedan en gång ut på vägen till första busshållplatsen. Det gick som en dans!
Kanske ska tillägga att Tindur både på onsdag kväll och idag haft lokselen på sig. Inte heller det bekom honom. *ler*
Så idag tog vi båda våra "kör-hästar" och drog med. Vi har stall morgon denna helg och det gör att vi aktiverar hästarna på dagen. Toppen för att fotografera. Vilket vi inte kunde göra i onsdags kväll, för vem vill se svarta/mörka kort? *ler*
Turen idag gick till kyrkan. Vi bestämde att Tindur skulle få börja dra och sedan byta, så att Dísa skulle få ta hemvägen.
När Tindur får jobba så att tömmar används, sätter jag ihop bettet med grimman. Dvs jag kopplar en karbinhake mellan bettringen och grimmans sidoring, precis som vi gjorde med Dísa förra fredagen.
På det sättet har jag lättare "styrning" utan att bli för hård i handen på Tindur.
Innan avfärd vid stallet. Tindur redo mellan skacklarna och Dísa väntar på att få gå iväg.
Duktig liten Tindur! Dísa har helt hamnat i skymundan av mig. Men hon är där bakom *ler*.
Tindur drar rissla själv, utan Birger brevid!
Framme! Här stannade vi utanför kyrkan och bytte drag-häst!
När vi körde in Dísa använde vi oss av ett sk sidepull. Även vanlig grimma användes och jag har aldrig kört henne med bett i munnen. Förutom förra fredagen då vi hjälpte Stina att köra turister (av säkerhetsskäl för Stinas företag). Men som sagt, då med kopplingen som jag beskrev för Tindur.
Så Dísa hade sin sidepull färdigt på sig när hon gick bakom släden. Jag satte fast ett longerdelta från sidoring till sidoring för att ge ett fäste under hennes haka till grimskaftet. Som i sin tur satt fast i till släden (hänger ni med?).
Selade av Tindur, tog av honom tränset och satte fast honom där Dísa gått. Selade på Dísa, tog bort longerdeltat och satte fast tömmarna. Birger stod brevid henne, framme vid huvudet. Jag satte mig i släden och Birra frågade om jag var klar. Jodå, jag hade koll på tömmarna.
Nu tyckte Dísa att det gått aldeles för långsamt när Tindur dragit släden. Hennes matte hade ju suttit och smackat en del (för att få Tindur framåt) så nu fick det faktiskt lov att bli en ändring på den saken! Behöver jag säga mer????......
Hela Dísa laddade.... Birger hant med att få detta foto av henne. Han hade kameran framme efter att ha fotat oss s-t-å-e-n-d-e-s framför kyrkan. Upp i släden kom han aldrig. Det gick för fort för det.
Dísa, laddar för att dra järnet. Kolla tömmen... helt spänd och tittar man på det röda luddet över nosen syns det att jag försöker bromsa.
Jag fick runt henne på vändplanen och sedan även stopp. Smackade lite men nähädå hon skulle INTE gå lugnt. Laddade igen men nu insåg även jag att detta inte skulle bli så bra.
Såg framför mig hur vi skulle göra kaffe-ved av Stinas släde. Hur Dísa i panik skulle rusa förbi Konsum och dra med sig julgranen. Trassal in sig i tömmarna och sedan ligga i en hög framför Ice-hotel som en staty för turisterna att fota.
Riktigt så roligt skulle vi inte ha. Jag tog Tindurs träns och satt det på henne. Han har i och för sig en bettstorlek mindre än Dísa men det fick lov att gå. Vi skulle ju bara tillbaka till stallet.
Jag kopplade inte ihop bettet med sidepullen, inte heller bytte jag så att Dísa fick låna Tindurs grimma (att koppla samman med) nej, jag satte faktiskt tömmarna dirket i bettet.
Nu blev det skillnad. Visst, Dísa ville trava och det fick hon också göra. För så fort jag tog liiiiiite, liiiiite i tömmarna lyssnade hon. Perfekt! Hon var het och ville framåt men trotts det hade jag full koll på henne. Toppen! Gissa om hon fick jobba!?
Dísa lugnade sig ganska snart. Dock har hon blivit så mycket starkare i kroppen. Plus att hon vet att vi kan öka tempot. Hon behöver inte "bara" skritta framför risslan. Som de flesta vet är den gångarten (skritt) väldigt onödig enligt Dísa själv, när hon har den kondisen.
Att hon dessutom "tvingats" gå bakom släden en stund gjorde henne säkert ännu mer villig. *ler*
Så här i efterhand skulle vi nog ha tagit Dísa först och låtit Tindur få dra hemmåt. Men det är lätt att vara efterklok. Vi får helt enkelt göra det nästa gång.
På väg tillbaka fick Tindur gå sist!
Dísa har lugnat sig och skrittar nu i "fotograf"-tempo!
Duktig Dísa på väg hemmåt!
(Förstorar man denna bild syns det hur hon löddrar i munnen, lite svårt att se bettet men titta nooooga så syns vart tömmen är fastsatt)
Nu ska selen rengöras och smörjas. Den ska lämnas tillbaka i morgon. Släden kommer förmodligen Stina och hämtar snart. Det har varit super roligt att få låna både selen (Tack, Eva!) och risslan (Tack, Stina!).
Tomten!.....om du läser det här.....så vet du vad jag önskar mig!!!!! *ler*
Dock blev han lite stressad första gången vi skulle vända. Nu gick det inte lika enkelt som tidigare. När han bara hade skacklarna kunde de ju glida undan lite av Tindurs egna vikt men nu när släden var där... ja då blev "Lille-man" så illa tvungen att trampa åt sidan för att komma runt.
Tindur fick lite bråttom men när Birger hjälpte honom runt gick det jätte bra. Vi promenerade omkring och gjorde stora volter åt båda hållen först på gården och sedan en gång ut på vägen till första busshållplatsen. Det gick som en dans!
Kanske ska tillägga att Tindur både på onsdag kväll och idag haft lokselen på sig. Inte heller det bekom honom. *ler*
Så idag tog vi båda våra "kör-hästar" och drog med. Vi har stall morgon denna helg och det gör att vi aktiverar hästarna på dagen. Toppen för att fotografera. Vilket vi inte kunde göra i onsdags kväll, för vem vill se svarta/mörka kort? *ler*
Turen idag gick till kyrkan. Vi bestämde att Tindur skulle få börja dra och sedan byta, så att Dísa skulle få ta hemvägen.
När Tindur får jobba så att tömmar används, sätter jag ihop bettet med grimman. Dvs jag kopplar en karbinhake mellan bettringen och grimmans sidoring, precis som vi gjorde med Dísa förra fredagen.
På det sättet har jag lättare "styrning" utan att bli för hård i handen på Tindur.
Innan avfärd vid stallet. Tindur redo mellan skacklarna och Dísa väntar på att få gå iväg.
Duktig liten Tindur! Dísa har helt hamnat i skymundan av mig. Men hon är där bakom *ler*.
Tindur drar rissla själv, utan Birger brevid!
Framme! Här stannade vi utanför kyrkan och bytte drag-häst!När vi körde in Dísa använde vi oss av ett sk sidepull. Även vanlig grimma användes och jag har aldrig kört henne med bett i munnen. Förutom förra fredagen då vi hjälpte Stina att köra turister (av säkerhetsskäl för Stinas företag). Men som sagt, då med kopplingen som jag beskrev för Tindur.
Så Dísa hade sin sidepull färdigt på sig när hon gick bakom släden. Jag satte fast ett longerdelta från sidoring till sidoring för att ge ett fäste under hennes haka till grimskaftet. Som i sin tur satt fast i till släden (hänger ni med?).
Selade av Tindur, tog av honom tränset och satte fast honom där Dísa gått. Selade på Dísa, tog bort longerdeltat och satte fast tömmarna. Birger stod brevid henne, framme vid huvudet. Jag satte mig i släden och Birra frågade om jag var klar. Jodå, jag hade koll på tömmarna.
Nu tyckte Dísa att det gått aldeles för långsamt när Tindur dragit släden. Hennes matte hade ju suttit och smackat en del (för att få Tindur framåt) så nu fick det faktiskt lov att bli en ändring på den saken! Behöver jag säga mer????......
Hela Dísa laddade.... Birger hant med att få detta foto av henne. Han hade kameran framme efter att ha fotat oss s-t-å-e-n-d-e-s framför kyrkan. Upp i släden kom han aldrig. Det gick för fort för det.
Dísa, laddar för att dra järnet. Kolla tömmen... helt spänd och tittar man på det röda luddet över nosen syns det att jag försöker bromsa.Jag fick runt henne på vändplanen och sedan även stopp. Smackade lite men nähädå hon skulle INTE gå lugnt. Laddade igen men nu insåg även jag att detta inte skulle bli så bra.
Såg framför mig hur vi skulle göra kaffe-ved av Stinas släde. Hur Dísa i panik skulle rusa förbi Konsum och dra med sig julgranen. Trassal in sig i tömmarna och sedan ligga i en hög framför Ice-hotel som en staty för turisterna att fota.
Riktigt så roligt skulle vi inte ha. Jag tog Tindurs träns och satt det på henne. Han har i och för sig en bettstorlek mindre än Dísa men det fick lov att gå. Vi skulle ju bara tillbaka till stallet.
Jag kopplade inte ihop bettet med sidepullen, inte heller bytte jag så att Dísa fick låna Tindurs grimma (att koppla samman med) nej, jag satte faktiskt tömmarna dirket i bettet.
Nu blev det skillnad. Visst, Dísa ville trava och det fick hon också göra. För så fort jag tog liiiiiite, liiiiite i tömmarna lyssnade hon. Perfekt! Hon var het och ville framåt men trotts det hade jag full koll på henne. Toppen! Gissa om hon fick jobba!?
Dísa lugnade sig ganska snart. Dock har hon blivit så mycket starkare i kroppen. Plus att hon vet att vi kan öka tempot. Hon behöver inte "bara" skritta framför risslan. Som de flesta vet är den gångarten (skritt) väldigt onödig enligt Dísa själv, när hon har den kondisen.
Att hon dessutom "tvingats" gå bakom släden en stund gjorde henne säkert ännu mer villig. *ler*
Så här i efterhand skulle vi nog ha tagit Dísa först och låtit Tindur få dra hemmåt. Men det är lätt att vara efterklok. Vi får helt enkelt göra det nästa gång.
På väg tillbaka fick Tindur gå sist!
Dísa har lugnat sig och skrittar nu i "fotograf"-tempo!
Duktig Dísa på väg hemmåt!(Förstorar man denna bild syns det hur hon löddrar i munnen, lite svårt att se bettet men titta nooooga så syns vart tömmen är fastsatt)
Nu ska selen rengöras och smörjas. Den ska lämnas tillbaka i morgon. Släden kommer förmodligen Stina och hämtar snart. Det har varit super roligt att få låna både selen (Tack, Eva!) och risslan (Tack, Stina!).
Tomten!.....om du läser det här.....så vet du vad jag önskar mig!!!!! *ler*
onsdag 9 december 2009
Tindur kan också & Diskret julpynt!
När vi nu fått låna en släde/rissla samt en riktigt loksele ja då måste vi ju passa på att även träna Tindur med det hela. För två-tre år sedan började vi köra in "Lille-man" men han var då inte mogen för det. Han såg ut att tycka det var super tråkigt och förstod nog aldrig varför han skulle behöva dra omkring på saker *ler*.
Dessutom ville han inte alls gå ensam längst fram med någon som höll i tömmarna där bak. Lite tömkörning blev det men det tyckte han inte heller var så himla kul.
Nu är det annorlunda. Tindur har mognat på alla sätt och vis. Dessutom har han ju fått se hur Dísa "jobbar". Vilket kan ha bidragit till att han själv också vill/kan.
Så igår fick Tindur gå med bröstselen på sig bakom släden medans vi körde Dísa. Blev en halvtimmes tur på byn. Tillbaka på gården fick Dísa gå in i boxen (och rulla sig, givetvis *ler stort*) och Tindur fick allt focus.
Vi valde att börja låta honom ha bröstselen eftersom den är något lättare. Och efter att ha gått runt på byn med den på sig, ja då var han van vid den. Även om Tindur för länge sedan fick dra pinnar, som skulle likna skacklar, fick han ändå börja om lite igår. Vi spännde fast skacklarna på var sin sida om honom och sedan gick vi brevid för att "stötta/uppmuntra/hjälpa".
Tindur såg mest förvånad ut över att vi gick på var sin sida om honom. Precis som om han inte kunde gå själv *ler*. Duktig var han! Det blir ju en annorlunda upplevelse att vända och svänga för hästen. Som om Tindur brydde sig, nähädå! Nu gick vi ju brevid så han fick hjälp med hur han skulle göra men han vek inte ett öra fast skacklarna låg mot hans ben.
Satte sedan tömmarna på sin rätta plats och medans jag höll i de gick nu endast Birger brevid Tindur. Gick hur fint som helst. Jag stryde mer och mer medans Birra fick backa och ge Tindur mer eget utrymme.
Vi höll hela tiden en stor säkerhet runt omkring (det gör vi så klart annars också) även om Tindur ingav stort lugn. Skulle det hända något, att han blir rädd eller så, blir det mycket mera jobb med att försöka få honom att övervinna det sedan.
Så efter att ha gått runt med skacklarna en liten stund, ut på vägen och vände på busshållplatsen-tillbaka till stallet-sedan parkera vid huset, fick det räcka. Tindur tänkte framåt och såg nu lite mallig ut. Precis som om han visade att han faktiskt också kan. *ler*
Tindur och Birger med sin röda (fjärde pris) rosett som igår helt klart skulle ha varit blå/gul (första pris).
Att jul-pynta stall är hur kul som helst. Skulle kunna pynta väldigt mycket. Tänk bara, som nu i Annes stall, timmring och allt vad mysigt med....lite pynt här...och lite pynt där! Jag har en hel låda med jul grejjer som gärna sätts i stallet.
Det blir inte så. Anne vill inte att det ska finnas jul-pynt som hästarna kan få tag på. Och det kan hon ju så klart ha rätt i. Även om jag nu inte tänkte sätta sakerna i "nos-höjd" får jag lov att respektera det Anne sagt.
Jag fick dock tillstånd att ge Dísa och Tindur lite pynt av sin box. Jag hade suget att sätta dit mer men nöjer mig nog med det som gjorts. Har ingen bild men det är snöstjärnor i fönstret och lite glitter med klockor runt balken ovanför box-dörren.
Ett diskret julpynt men iallafall något.
Och jag.....ja, jag fick ju faktiskt pynta. *ler stort*
Dessutom ville han inte alls gå ensam längst fram med någon som höll i tömmarna där bak. Lite tömkörning blev det men det tyckte han inte heller var så himla kul.
Nu är det annorlunda. Tindur har mognat på alla sätt och vis. Dessutom har han ju fått se hur Dísa "jobbar". Vilket kan ha bidragit till att han själv också vill/kan.
Så igår fick Tindur gå med bröstselen på sig bakom släden medans vi körde Dísa. Blev en halvtimmes tur på byn. Tillbaka på gården fick Dísa gå in i boxen (och rulla sig, givetvis *ler stort*) och Tindur fick allt focus.
Vi valde att börja låta honom ha bröstselen eftersom den är något lättare. Och efter att ha gått runt på byn med den på sig, ja då var han van vid den. Även om Tindur för länge sedan fick dra pinnar, som skulle likna skacklar, fick han ändå börja om lite igår. Vi spännde fast skacklarna på var sin sida om honom och sedan gick vi brevid för att "stötta/uppmuntra/hjälpa".
Tindur såg mest förvånad ut över att vi gick på var sin sida om honom. Precis som om han inte kunde gå själv *ler*. Duktig var han! Det blir ju en annorlunda upplevelse att vända och svänga för hästen. Som om Tindur brydde sig, nähädå! Nu gick vi ju brevid så han fick hjälp med hur han skulle göra men han vek inte ett öra fast skacklarna låg mot hans ben.
Satte sedan tömmarna på sin rätta plats och medans jag höll i de gick nu endast Birger brevid Tindur. Gick hur fint som helst. Jag stryde mer och mer medans Birra fick backa och ge Tindur mer eget utrymme.
Vi höll hela tiden en stor säkerhet runt omkring (det gör vi så klart annars också) även om Tindur ingav stort lugn. Skulle det hända något, att han blir rädd eller så, blir det mycket mera jobb med att försöka få honom att övervinna det sedan.
Så efter att ha gått runt med skacklarna en liten stund, ut på vägen och vände på busshållplatsen-tillbaka till stallet-sedan parkera vid huset, fick det räcka. Tindur tänkte framåt och såg nu lite mallig ut. Precis som om han visade att han faktiskt också kan. *ler*
Tindur och Birger med sin röda (fjärde pris) rosett som igår helt klart skulle ha varit blå/gul (första pris).Att jul-pynta stall är hur kul som helst. Skulle kunna pynta väldigt mycket. Tänk bara, som nu i Annes stall, timmring och allt vad mysigt med....lite pynt här...och lite pynt där! Jag har en hel låda med jul grejjer som gärna sätts i stallet.
Det blir inte så. Anne vill inte att det ska finnas jul-pynt som hästarna kan få tag på. Och det kan hon ju så klart ha rätt i. Även om jag nu inte tänkte sätta sakerna i "nos-höjd" får jag lov att respektera det Anne sagt.
Jag fick dock tillstånd att ge Dísa och Tindur lite pynt av sin box. Jag hade suget att sätta dit mer men nöjer mig nog med det som gjorts. Har ingen bild men det är snöstjärnor i fönstret och lite glitter med klockor runt balken ovanför box-dörren.
Ett diskret julpynt men iallafall något.
Och jag.....ja, jag fick ju faktiskt pynta. *ler stort*
tisdag 8 december 2009
Bogserade Tindur, Duktig Dísa & Hämtat hö!
Jösses vad dagarna går fort. Jag hinner inte med. Börjar förstå vad folk menar som säger "ju äldre man blir, dessto fortare går åren". *ler*
Andra advent har redan passerat men samtidigt känner jag inte riktigt den där jul-känslan ännu. Kanske för att det inte är så kallt ute. I flera dagar nu har termometern inte visat kallare än -2'C.
I torsdags körde vi Dísa med Stinas släde inne i Jukkas. Körde runt hela byn, dvs bort till kyrkan och sedan tillbaka. Eva Vinsa har varit så himla snäll att hon lånat ut sin loksele till mig. Den ligger jätte bra på Dísa.
Efter att Stina var och provade en sele på Dísa som hon skulle använda på fredagen fick jag lite smått panik. Det var en gammal armesele och jätte tung. Riktigt klumpig såg den ut på min lilla häst. Jag såg på Dísa att det där inte kändes bra. Hon tittade på mig med bedjande ögon precis som om hon ville ha hjälp. Stackar´n.
Så jag chansade på kvällen och frågade Eva om hon kunde tänka sig att låna ut sin sele till mig och Dísa. Det kunde hon! Så jätte snällt!
Vilken skillnad det var. Denna sele, gämfört med den Dísa tidigare provade, var lätt. Ja alltså inte super lätt, som min egena bröst-sele men alldeles, alldels lagom. *ler*
Så i torsdags var vi då ut och drog med denna sele. Tindur fick följa med. Vi satte fast honom bak i släden och där gick han så snällt. Givetvis fick han först en chans att titta vad risslan var för något innan vi drog iväg. Men som den lugna, obrydda häst han är... tittade han bara på den och sedan var det bra.
Jag har så förvånad över hur lugn Dísa är när hon drar släde (och andra saker). De flesta vet väl hur hon är när jag rider, eller iallafall läst om hur hon kan vara *ler*. Men när det är "drag-arbete", ja då blir hon hur cool som helst.
Det knakade i risslan, det lät under medarna och bilar passerade ganska nära. Ingenting som störde Dísa på något sätt.
Tindur... ja han gick därbakom och såg söt ut. Jätte bra träning även för honom. Han fick möjlighet att se vad det hela gick ut på utan att själv behöva jobba. Så vi "bogserade" honom runt byn och båda hästarna verkade nöjda när vi kom tillbaka.
På fredag kväll bar det av till Poikkijärvi. Tillbaka till "gamla" byn. *ler* Vi valde att lämna Tindur i Jukkas tillsammans med de andra grabbarna. Anne skulle finnas på gården så hon hade lite koll (det visade sig ha gått bra för Tindur att vara utan Dísa en stund). Tindur var inte uppstressad eller på något annat sätt orolig när vi kom tillbaka.
Tillsammans med Stinas häst Rambo och Malins häst Lubbe fick Dísa ingå i "körsällskapet". Totalt var det 13 turister från Spanien som åkte med på turen. Vi var tre kuskar och hade var sin medhjälpare att tillgå. Här fick Birra hoppa in! Eftersom han känner Dísa, jag känner Birra och Dísa känner sin husse blev det en jätte bra kombination!
Jag hade fyra personer i släden, tillsammans med mig själv blev vi då fem. Det fanns plats även för Birger (så klart) men han, precis som en av de andra medhjälparna, valde att gå hela vägen. Vi körde runt vägen som går förbi Syvvijärvi (stavning ?). En alldeles lagom sträcka.
Släden Dísa nu drog var inte den samma som vi fått låna i Jukkas. Den här var större. Jag trodde så klart att den skulle bli tyngre men så fel jag hade. Stina förklarade för mig att det inte alls behöver vara så. En större/längre släde kan vara lättare beroende på vad den är gjord utav. Äldre slädar är oftast tyngre för de byggdes med mer "stadigt"/tungt virke.
Så var det. Släden gled lätt bakom Dísa som givetvis upptäckte detta. På vägen tillbaka tyckte hon att vi kunde öka tempot lite. Hon såg att Rambo gjorde det och ni vet ju.... Dísa vill INTE gå sist! *ler stort*
Jag höll in min häst varpå hon istället började tölta framför risslan. Så fin träning hon fick! Nu ville jag helst inte att hon skulle tölta utan i stället trava om vi ökade tempot. Men Dísa måste ha tyckt att det gick ganska lätt att dra för hon töltade på och man såg på henne att hon tyckte det var roligt.
En rolig kväll med en duktig Dísa. Birger var också duktig men sa själv att han hade alldeles för mycket kläder på sig. Så med en svettig häst (som fått mysigt täcke på sig samt lite hö) och sambo (som fått byta tröja samt lite kaffe i sig) åkte vi tillbaka till eget stall.
Tack till Stina och Malin för en bra planerad och genomförd eftermiddag! Vi gör gärna om det!
I lördags jobbade Birra. Han började kl 12 så vi for ner en snabb sväng till hästarna på morgonen. Jag ville pussa lite på min häst och kolla av hur hon mådde. Visste ju att hon var ganska varm i pälsen på kvällen när jag lämnat henne så jag ville även kolla av om hon hade torkat ordentligt.
Lena hade morgonen under både lördag och söndag. Hon var i full gång med mockningen när vi dök upp. Lite lätt snöfall var det i luften och jag gick för att känna på min hästs päls. Hon var fortfarande blöt. Rakt igenom på halsen, bogen, ljumskarna och baklåren. Så hon fick på sig ett täcke. I samma veva fick även Tindur det. *ler*
Pratade en snabb sväng med Lena som säkert funderade varför vi kom bara så där plötsligt. Gav Dísa en jätte kram och åkte sedan hem igen.
Söndagen gick i hö-hämtningens tecken. Tillsammans med Birra och min älskade pappa for vi för att hämta hem sista vändan hö från våran bonde. Allt löpte på så fint. Där fick vi hjälp med att lasta av bonden själv, tillbaka i Jukkas fick vi hjälp med att lossa av Anne och Rune.
Tänk så fort det går när många hjälper till. Vi är inte riktigt vana vid detta men det är helt underbart!
Så nu har hästarna mera mat, ett tag. *ler* Det känns bra. Det är inte så roligt att hämta hö när det blir jätte kallt. Om det nu blir kallt? Idag visar termometer endast -1,8'C och det.... det är inte kallt!
Andra advent har redan passerat men samtidigt känner jag inte riktigt den där jul-känslan ännu. Kanske för att det inte är så kallt ute. I flera dagar nu har termometern inte visat kallare än -2'C.
I torsdags körde vi Dísa med Stinas släde inne i Jukkas. Körde runt hela byn, dvs bort till kyrkan och sedan tillbaka. Eva Vinsa har varit så himla snäll att hon lånat ut sin loksele till mig. Den ligger jätte bra på Dísa.
Efter att Stina var och provade en sele på Dísa som hon skulle använda på fredagen fick jag lite smått panik. Det var en gammal armesele och jätte tung. Riktigt klumpig såg den ut på min lilla häst. Jag såg på Dísa att det där inte kändes bra. Hon tittade på mig med bedjande ögon precis som om hon ville ha hjälp. Stackar´n.
Så jag chansade på kvällen och frågade Eva om hon kunde tänka sig att låna ut sin sele till mig och Dísa. Det kunde hon! Så jätte snällt!
Vilken skillnad det var. Denna sele, gämfört med den Dísa tidigare provade, var lätt. Ja alltså inte super lätt, som min egena bröst-sele men alldeles, alldels lagom. *ler*
Så i torsdags var vi då ut och drog med denna sele. Tindur fick följa med. Vi satte fast honom bak i släden och där gick han så snällt. Givetvis fick han först en chans att titta vad risslan var för något innan vi drog iväg. Men som den lugna, obrydda häst han är... tittade han bara på den och sedan var det bra.
Jag har så förvånad över hur lugn Dísa är när hon drar släde (och andra saker). De flesta vet väl hur hon är när jag rider, eller iallafall läst om hur hon kan vara *ler*. Men när det är "drag-arbete", ja då blir hon hur cool som helst.
Det knakade i risslan, det lät under medarna och bilar passerade ganska nära. Ingenting som störde Dísa på något sätt.
Tindur... ja han gick därbakom och såg söt ut. Jätte bra träning även för honom. Han fick möjlighet att se vad det hela gick ut på utan att själv behöva jobba. Så vi "bogserade" honom runt byn och båda hästarna verkade nöjda när vi kom tillbaka.
På fredag kväll bar det av till Poikkijärvi. Tillbaka till "gamla" byn. *ler* Vi valde att lämna Tindur i Jukkas tillsammans med de andra grabbarna. Anne skulle finnas på gården så hon hade lite koll (det visade sig ha gått bra för Tindur att vara utan Dísa en stund). Tindur var inte uppstressad eller på något annat sätt orolig när vi kom tillbaka.
Tillsammans med Stinas häst Rambo och Malins häst Lubbe fick Dísa ingå i "körsällskapet". Totalt var det 13 turister från Spanien som åkte med på turen. Vi var tre kuskar och hade var sin medhjälpare att tillgå. Här fick Birra hoppa in! Eftersom han känner Dísa, jag känner Birra och Dísa känner sin husse blev det en jätte bra kombination!
Jag hade fyra personer i släden, tillsammans med mig själv blev vi då fem. Det fanns plats även för Birger (så klart) men han, precis som en av de andra medhjälparna, valde att gå hela vägen. Vi körde runt vägen som går förbi Syvvijärvi (stavning ?). En alldeles lagom sträcka.
Släden Dísa nu drog var inte den samma som vi fått låna i Jukkas. Den här var större. Jag trodde så klart att den skulle bli tyngre men så fel jag hade. Stina förklarade för mig att det inte alls behöver vara så. En större/längre släde kan vara lättare beroende på vad den är gjord utav. Äldre slädar är oftast tyngre för de byggdes med mer "stadigt"/tungt virke.
Så var det. Släden gled lätt bakom Dísa som givetvis upptäckte detta. På vägen tillbaka tyckte hon att vi kunde öka tempot lite. Hon såg att Rambo gjorde det och ni vet ju.... Dísa vill INTE gå sist! *ler stort*
Jag höll in min häst varpå hon istället började tölta framför risslan. Så fin träning hon fick! Nu ville jag helst inte att hon skulle tölta utan i stället trava om vi ökade tempot. Men Dísa måste ha tyckt att det gick ganska lätt att dra för hon töltade på och man såg på henne att hon tyckte det var roligt.
En rolig kväll med en duktig Dísa. Birger var också duktig men sa själv att han hade alldeles för mycket kläder på sig. Så med en svettig häst (som fått mysigt täcke på sig samt lite hö) och sambo (som fått byta tröja samt lite kaffe i sig) åkte vi tillbaka till eget stall.
Tack till Stina och Malin för en bra planerad och genomförd eftermiddag! Vi gör gärna om det!
I lördags jobbade Birra. Han började kl 12 så vi for ner en snabb sväng till hästarna på morgonen. Jag ville pussa lite på min häst och kolla av hur hon mådde. Visste ju att hon var ganska varm i pälsen på kvällen när jag lämnat henne så jag ville även kolla av om hon hade torkat ordentligt.
Lena hade morgonen under både lördag och söndag. Hon var i full gång med mockningen när vi dök upp. Lite lätt snöfall var det i luften och jag gick för att känna på min hästs päls. Hon var fortfarande blöt. Rakt igenom på halsen, bogen, ljumskarna och baklåren. Så hon fick på sig ett täcke. I samma veva fick även Tindur det. *ler*
Pratade en snabb sväng med Lena som säkert funderade varför vi kom bara så där plötsligt. Gav Dísa en jätte kram och åkte sedan hem igen.
Söndagen gick i hö-hämtningens tecken. Tillsammans med Birra och min älskade pappa for vi för att hämta hem sista vändan hö från våran bonde. Allt löpte på så fint. Där fick vi hjälp med att lasta av bonden själv, tillbaka i Jukkas fick vi hjälp med att lossa av Anne och Rune.
Tänk så fort det går när många hjälper till. Vi är inte riktigt vana vid detta men det är helt underbart!
Så nu har hästarna mera mat, ett tag. *ler* Det känns bra. Det är inte så roligt att hämta hö när det blir jätte kallt. Om det nu blir kallt? Idag visar termometer endast -1,8'C och det.... det är inte kallt!
måndag 30 november 2009
Kallt ute & Dísa, en draghäst!
Helt plötsligt visade termometern -25*C när vi kom ner till stallet! Brr men jag ska inte klaga. Det finns/fanns inte en mygga i sikte *ler*.
Hästarna blir så söta i frostklädd päls. Birra hade tagit med sig kameran eftersom Dísa skulle få prova dra rissla. Så klart blev det något foto på "bara" hästarna först.
Dísa
Tindur smälte nästa ihop med trädet. De såg mycket lika varandra ut. *ler*
Tindur! Jodå, det är han! *ler stort*
Dísa spanar nyfiket!
Jag valde att först låta Dísa få gå en liten sväng med bara skackarna. Det är ju ett tag sedan hon drog något. Det gick fint. Hon kom in i det rätt snabbt. Det är mest det här med att svänga som jag ville påminna henne lite om. Hon kan inte bara vända utan måste trampa åt sidan eftersom skacklarna tar imot och gör henne "rak".
Inga problem! *ler*
Sedan satte vi fast skacklarna på risslan och under tiden fick Dísa nosa ordentligt på själva risslan. Hon fick en chans att se vad det var som skulle "jaga" henne. Stina och Malin hade lite hö kvar i botten och det tyckte Dísa så klart var jääääättttte gott. Smart, för nu tyckte min lilla häst att den där släden var riktigt trevlig.
Jag började med att gå brevid Dísa när hon drog igång. Gick från gården ut på vägen, bort till första busshållplatsen, tillbaka till gården, vände vid stallet och gjorde om samma sak en gång till.
Första vändan gick jag brevid, andra vändan åkte jag i släden. Dísa var super duktig.
Tyvärr blev det bara bilder från när jag går brevid. Kameran tyckte det blev lite kallt. Konstigt! *ler*
Jag och Dísa är ute och drar.
Luffsar på med duktig häst.
Hon fick en hel del godis men det var hon värd.
Birra gick med en bit brevid Dísa då jag själv satt i risslan. Men det var inte långt, han klev sedan upp på släden även han och åkte med hem till stallet.
Dísa kan numera titulera sig, draghäst.
Hästarna blir så söta i frostklädd päls. Birra hade tagit med sig kameran eftersom Dísa skulle få prova dra rissla. Så klart blev det något foto på "bara" hästarna först.
Dísa
Tindur smälte nästa ihop med trädet. De såg mycket lika varandra ut. *ler*
Tindur! Jodå, det är han! *ler stort*
Dísa spanar nyfiket!Jag valde att först låta Dísa få gå en liten sväng med bara skackarna. Det är ju ett tag sedan hon drog något. Det gick fint. Hon kom in i det rätt snabbt. Det är mest det här med att svänga som jag ville påminna henne lite om. Hon kan inte bara vända utan måste trampa åt sidan eftersom skacklarna tar imot och gör henne "rak".
Inga problem! *ler*
Sedan satte vi fast skacklarna på risslan och under tiden fick Dísa nosa ordentligt på själva risslan. Hon fick en chans att se vad det var som skulle "jaga" henne. Stina och Malin hade lite hö kvar i botten och det tyckte Dísa så klart var jääääättttte gott. Smart, för nu tyckte min lilla häst att den där släden var riktigt trevlig.
Jag började med att gå brevid Dísa när hon drog igång. Gick från gården ut på vägen, bort till första busshållplatsen, tillbaka till gården, vände vid stallet och gjorde om samma sak en gång till.
Första vändan gick jag brevid, andra vändan åkte jag i släden. Dísa var super duktig.
Tyvärr blev det bara bilder från när jag går brevid. Kameran tyckte det blev lite kallt. Konstigt! *ler*
Jag och Dísa är ute och drar.
Luffsar på med duktig häst.
Hon fick en hel del godis men det var hon värd.Birra gick med en bit brevid Dísa då jag själv satt i risslan. Men det var inte långt, han klev sedan upp på släden även han och åkte med hem till stallet.
Dísa kan numera titulera sig, draghäst.
lördag 28 november 2009
När motivationen tryter!
Hästarna mår bra, Zorro mår bra, jag och Birra mår bra. Men... min motivation mår inte alls särskilt bra.
Jag tycker hela hösten har gått i det tecknet. Dålig motivation vill säga. Plus att det har varit lite små förkylt här och lite små förkylt där. Rygg-ont och halka osv.
Ridningen har det blivit si-så-där med. Det har helt enkelt inte känts roligt. Bloggandet har också blivit efter-släpande, vad skulle jag kunnat skriva om?
Men visst får man ha svackor ibland? Någon gång så där? Ett tag?
Nu har ju jag och Birra inte på något sätt missunnat Dísa och Tindur. Oj, nejdå! Jag älskar hästarna precis lika mycket som förut och har pussat på de i stort sett varje dag *ler*. Men någon konkret träning eller "håll-i-gång" har det inte blivit.
Vi har ägnat oss åt lite mys-pys istället och det kan ha sett ut så här:
Dísa tycker såååå mycket om att bli kliad bakom örat!
Myyyyyys!
ZZZzzzzzz! "Gose-grisen"
(Dísa då, inte jag *ler* eller ja det är väl en tolkningsfråga *ler stort*)
Jag och Birra har varit ute och strö ridit men som sagt ingenting mer seriöst, förutom i förrgår. Och då gick det så himla fint. Jag blev så glad över hur duktig Dísa var.
Tindur har roligt i hagen med alla grabbarna. I kväll höll han i gång de allihop. Dísa ser ut att tycka det är rätt skönt för nu slipper ju hon ha honom "hängandes i svansen". Men att Dísa och Tindur tycker om varandra går inte att ta misste på. Och Tindur....ja han älskar "sin" Dísa.
"Min, Dísa!"
"Om jag har huvudet här, så vet jag att hon inte går iväg!"
"Vad stör du mig för?!?? Ser du inte att jag sover?!!?"
ZZZzzzzzzz!
Hjärt-nosen i Dísas man.
Till veckan blir det släd-körning med Dísa. Om det går bra vill säga. Ska i morgon ut och prova dra med henne så får vi se.
Stina (som äger Rambo) ringde mig härom dagen och är i behov av en extra häst, nästa fredag. Det kommer ett gäng som ska åka häst och släde så förstärkning behövs.
Om allt fungerar ska jag och Dísa hoppa in och hjälpa till. Jätte roligt! Då får vi/jag göra något annat. Och det är roligt att köra. Det tycker Dísa också.
Fast det är ett tag sedan sist Dísa drog något bakom sig. En "riktig" släde har hon aldrig dragit. Timmerkälke med skaklar gick fint och så klart rockarden under sommaren. Men eftersom vi inte äger något sådant själva har den typen av aktivitet uteblivit.
Kan man önska sig en släde av tomten? *ler* Anne har varit så snäll att hon tagit upp en rissla från Umeå, där hon och Rune har sitt torp. Men tyvärr är det lite jobb med den innan den är helt kör-klar. Och jag kan inte göra sådant själv (alla som vet hur mycket Anne och Rune själva har att göra tänker inte ens tanken på att de ska hjälpa mig *ler försiktigt*). Kanske till nästa vinter att den går att köra.
Men nu, denna vecka, har Stina lånat ut sin rissla till oss bara för att Dísa ska få träna. Hur snällt är inte det? Nu håller vi bara tummarna att min lilla "Räcer-Räka" sköter sig i morgon. För gör hon inte det blir det ingen fortsatt körning, tyvärr. Eller tja, kanske på måndag. Vi får se. Stina behöver ganska snabbt få veta hur det verkar gå. För om inte Dísa kan hjälpa till (och jag själv förståss) måste hon hitta någon annan till på fredag.
Jag tycker hela hösten har gått i det tecknet. Dålig motivation vill säga. Plus att det har varit lite små förkylt här och lite små förkylt där. Rygg-ont och halka osv.
Ridningen har det blivit si-så-där med. Det har helt enkelt inte känts roligt. Bloggandet har också blivit efter-släpande, vad skulle jag kunnat skriva om?
Men visst får man ha svackor ibland? Någon gång så där? Ett tag?
Nu har ju jag och Birra inte på något sätt missunnat Dísa och Tindur. Oj, nejdå! Jag älskar hästarna precis lika mycket som förut och har pussat på de i stort sett varje dag *ler*. Men någon konkret träning eller "håll-i-gång" har det inte blivit.
Vi har ägnat oss åt lite mys-pys istället och det kan ha sett ut så här:
Dísa tycker såååå mycket om att bli kliad bakom örat!
Myyyyyys!
ZZZzzzzzz! "Gose-grisen"(Dísa då, inte jag *ler* eller ja det är väl en tolkningsfråga *ler stort*)
Jag och Birra har varit ute och strö ridit men som sagt ingenting mer seriöst, förutom i förrgår. Och då gick det så himla fint. Jag blev så glad över hur duktig Dísa var.
Tindur har roligt i hagen med alla grabbarna. I kväll höll han i gång de allihop. Dísa ser ut att tycka det är rätt skönt för nu slipper ju hon ha honom "hängandes i svansen". Men att Dísa och Tindur tycker om varandra går inte att ta misste på. Och Tindur....ja han älskar "sin" Dísa.
"Min, Dísa!"
"Om jag har huvudet här, så vet jag att hon inte går iväg!"
"Vad stör du mig för?!?? Ser du inte att jag sover?!!?"
ZZZzzzzzzz!
Hjärt-nosen i Dísas man.Till veckan blir det släd-körning med Dísa. Om det går bra vill säga. Ska i morgon ut och prova dra med henne så får vi se.
Stina (som äger Rambo) ringde mig härom dagen och är i behov av en extra häst, nästa fredag. Det kommer ett gäng som ska åka häst och släde så förstärkning behövs.
Om allt fungerar ska jag och Dísa hoppa in och hjälpa till. Jätte roligt! Då får vi/jag göra något annat. Och det är roligt att köra. Det tycker Dísa också.
Fast det är ett tag sedan sist Dísa drog något bakom sig. En "riktig" släde har hon aldrig dragit. Timmerkälke med skaklar gick fint och så klart rockarden under sommaren. Men eftersom vi inte äger något sådant själva har den typen av aktivitet uteblivit.
Kan man önska sig en släde av tomten? *ler* Anne har varit så snäll att hon tagit upp en rissla från Umeå, där hon och Rune har sitt torp. Men tyvärr är det lite jobb med den innan den är helt kör-klar. Och jag kan inte göra sådant själv (alla som vet hur mycket Anne och Rune själva har att göra tänker inte ens tanken på att de ska hjälpa mig *ler försiktigt*). Kanske till nästa vinter att den går att köra.
Men nu, denna vecka, har Stina lånat ut sin rissla till oss bara för att Dísa ska få träna. Hur snällt är inte det? Nu håller vi bara tummarna att min lilla "Räcer-Räka" sköter sig i morgon. För gör hon inte det blir det ingen fortsatt körning, tyvärr. Eller tja, kanske på måndag. Vi får se. Stina behöver ganska snabbt få veta hur det verkar gå. För om inte Dísa kan hjälpa till (och jag själv förståss) måste hon hitta någon annan till på fredag.
lördag 7 november 2009
Hittade i mörkret men gick fel i dags-ljus!
På torsdag kväll trottsade vi halkan och gav oss ut med Dísa och Tindur. Zorro fick också följa med men han hade lite svårt att få stopp ibland. Det var ju så halt för honom under tassarna.
Vi red den väg som Anne tidigare visat oss, kallar den numera Anne-vägen *ler*.
Ridningen gick fint. Med hjälp av våra pannlampor såg vi alldeles utmärkt. Vi hittade ett ställe där hästarna fick bra fäste och lät de trava. Vilket så klart gjorde att Dísa sedan fick "luft i benen". Men hon lugnade sig rätt snart.
Idag har vi haft stallmorgon. Släppte ut hästarna och gav de frukost. Mockade stallet och sedan blev det ridning.
Det är en del att göra innan vi kan rida. Bla måste vi brodda om hästarna. Vi har fyra broddar/sko men tå-broddarna är så kallade blind-broddar när vi inte rider. Vi byter alltså brodd varje gång vi ska ut och rida till "riktiga" broddar. Detta i alla fyra skorna på båda hästarna.
8st brodd ska bytas innan vi kan sticka iväg. Och det tar ju sin lilla stund.
Måste dock säga att det faktiskt inte alls är så jätte besvärligt. Varför detta måste göras är pga av skaderisken i hagen. Alla är rädd om varandras hästar. Dessutom kan ju faktiskt Dísa och/eller Tindur trampa sig själv på frambenet med bakbenets tå-brodd. Och det behöver vi inte tänka på nu.
Plus att det är bra träning för Tindur att stå still medans Birger broddar om. Med tanke på att han (Tindur) tycker det är såååååå tråkigt när hovslagaren kommer. *ler*
Så idag blev det Anne-vägen igen. Roligt att för första gången rida där i dags-ljus. Zorro var också med och hade hur kul som helst i skogen.
Dísa var på g. Jamen, alltså, kan någon tala om för henne att man inte ska ha så "bråttom i benen" när det är halt!!?!
Jag fick vända henne runt tallarna i skogen hela tiden för att hon skulle få något annat att tänka på.
Tall-rundning med övertänd Dísa.
Birra hade med sig kameran och fick en del bilder när vi var ute.
En "väldigt" uppärksam Dísa såg allt idag. Titta hur hon har fått syn på spåret efter vägen!
Vända tillbaka, Birra och Tindur har hamnat för långt efter. Så här höll vi på, jag och min häst. Zorro, ja han tyckte det var jätte roligt när Dísa ville öka farten.
Efter stigen i skogen finns en "korsning" som går tillbaka till Fångstvägen. Denna "korsning" har vi sett i skogen varje gång vi varit ute. Märk väl att detta då varit i mörkret med pannlampa.
Idag, i fullt dags-ljus, ja då gick vi fel! Jodå, vi missade "korsningen" och fick vända tillbaka. *ler*
Just denna "korsning" skulle vi markera ut idag när det var ljust. Det finns en stubbe i skogen som riktmärke men när det nu kommer snö så blir den svår att se. Därför passade vi på att markera ut vart man ska svänga av.
Vi skrattade lite åt våran miss men vi fick till en markerad "avfart" *ler*. Även framme vid Fångstvägen satte vi en markering, kan ju vara fint om man vill rida från andra hållet.
I väntan på husse! Som markerade träd. Kolla in Dísa...hon spanar!
Zorro markerade också, på sitt sätt. Han la ut pinnar lite här och där.
Till skillnad från i torsdags blev Dísa idag aldrig riktigt av med all energi. Hon hade lätt kunnat ta samma vända en gång till och då gärna i dubbel hastighet. Nu är det ju faktiskt så att hon inte har den kondisen, även om hon själv gärna vill tro det. Plus denna "¤%"&&"!#¤# halka. Som någon alltså måste förklara för min häst. *ler*
På väg tillbaka, åter på Fångstvägen och Dísa fick fortsätta att "böja & vända".
Tindur var sitt vanliga lugna jag. I torsdags såg han något i skogen och skyggade till. Det är något som är väldigt ovanligt när det gäller Tindur. Men så var det mörkt och det kan mycket väl ha varit en skugga eller liknande som han plötsligt såg.
Idag fanns där ingenting som kunde rubba "Lille-man". Ja alltså, ingenting som fick honom att skygga eller så.
Framåt gick han. Birra fick till en super fin tölt på honom en sträcka där det inte var halt, precis innan vi svängde in på sista skogsvägen hem (där det bara är skritt som gäller). Det var en riktigt bra avslutning på ridturen.
Efter ridturen, inne i stallet, ville Tindur pratas vid lite närmare. Men själv var jag inte så förtjust i det. *ler stort*
"Kom hit! Jag kan väl få ge dig en puss!!?!"
Vi red den väg som Anne tidigare visat oss, kallar den numera Anne-vägen *ler*.
Ridningen gick fint. Med hjälp av våra pannlampor såg vi alldeles utmärkt. Vi hittade ett ställe där hästarna fick bra fäste och lät de trava. Vilket så klart gjorde att Dísa sedan fick "luft i benen". Men hon lugnade sig rätt snart.
Idag har vi haft stallmorgon. Släppte ut hästarna och gav de frukost. Mockade stallet och sedan blev det ridning.
Det är en del att göra innan vi kan rida. Bla måste vi brodda om hästarna. Vi har fyra broddar/sko men tå-broddarna är så kallade blind-broddar när vi inte rider. Vi byter alltså brodd varje gång vi ska ut och rida till "riktiga" broddar. Detta i alla fyra skorna på båda hästarna.
8st brodd ska bytas innan vi kan sticka iväg. Och det tar ju sin lilla stund.
Måste dock säga att det faktiskt inte alls är så jätte besvärligt. Varför detta måste göras är pga av skaderisken i hagen. Alla är rädd om varandras hästar. Dessutom kan ju faktiskt Dísa och/eller Tindur trampa sig själv på frambenet med bakbenets tå-brodd. Och det behöver vi inte tänka på nu.
Plus att det är bra träning för Tindur att stå still medans Birger broddar om. Med tanke på att han (Tindur) tycker det är såååååå tråkigt när hovslagaren kommer. *ler*
Så idag blev det Anne-vägen igen. Roligt att för första gången rida där i dags-ljus. Zorro var också med och hade hur kul som helst i skogen.
Dísa var på g. Jamen, alltså, kan någon tala om för henne att man inte ska ha så "bråttom i benen" när det är halt!!?!
Jag fick vända henne runt tallarna i skogen hela tiden för att hon skulle få något annat att tänka på.
Tall-rundning med övertänd Dísa.Birra hade med sig kameran och fick en del bilder när vi var ute.
En "väldigt" uppärksam Dísa såg allt idag. Titta hur hon har fått syn på spåret efter vägen!
Vända tillbaka, Birra och Tindur har hamnat för långt efter. Så här höll vi på, jag och min häst. Zorro, ja han tyckte det var jätte roligt när Dísa ville öka farten.Efter stigen i skogen finns en "korsning" som går tillbaka till Fångstvägen. Denna "korsning" har vi sett i skogen varje gång vi varit ute. Märk väl att detta då varit i mörkret med pannlampa.
Idag, i fullt dags-ljus, ja då gick vi fel! Jodå, vi missade "korsningen" och fick vända tillbaka. *ler*
Just denna "korsning" skulle vi markera ut idag när det var ljust. Det finns en stubbe i skogen som riktmärke men när det nu kommer snö så blir den svår att se. Därför passade vi på att markera ut vart man ska svänga av.
Vi skrattade lite åt våran miss men vi fick till en markerad "avfart" *ler*. Även framme vid Fångstvägen satte vi en markering, kan ju vara fint om man vill rida från andra hållet.
I väntan på husse! Som markerade träd. Kolla in Dísa...hon spanar!
Zorro markerade också, på sitt sätt. Han la ut pinnar lite här och där.Till skillnad från i torsdags blev Dísa idag aldrig riktigt av med all energi. Hon hade lätt kunnat ta samma vända en gång till och då gärna i dubbel hastighet. Nu är det ju faktiskt så att hon inte har den kondisen, även om hon själv gärna vill tro det. Plus denna "¤%"&&"!#¤# halka. Som någon alltså måste förklara för min häst. *ler*
På väg tillbaka, åter på Fångstvägen och Dísa fick fortsätta att "böja & vända".Tindur var sitt vanliga lugna jag. I torsdags såg han något i skogen och skyggade till. Det är något som är väldigt ovanligt när det gäller Tindur. Men så var det mörkt och det kan mycket väl ha varit en skugga eller liknande som han plötsligt såg.
Idag fanns där ingenting som kunde rubba "Lille-man". Ja alltså, ingenting som fick honom att skygga eller så.
Framåt gick han. Birra fick till en super fin tölt på honom en sträcka där det inte var halt, precis innan vi svängde in på sista skogsvägen hem (där det bara är skritt som gäller). Det var en riktigt bra avslutning på ridturen.
Efter ridturen, inne i stallet, ville Tindur pratas vid lite närmare. Men själv var jag inte så förtjust i det. *ler stort*
"Kom hit! Jag kan väl få ge dig en puss!!?!"
torsdag 5 november 2009
Fin ridväg, fin halka & fina bilder!
Jag och Birger var ute med D&T tillsammans med Anne och Fari på tisdag kväll. Anne visade oss en ny ridväg som var hur fin som helst. Det var verkligen kombinerat underlag. När det kommer mer snö blir det toppen för hästarna att träna sig och lyfta på fötterna. Blir både lite "plumsning" och ren väg-sträcka att rida på. Riktigt fin ridväg. *ler*
Jag börjar bli så där lagom trött på denna halka. Och det är inte lite halt heller. Helt spegelblankt! Skulle säkert inte vara några som helst problem att snöra på sig skridskorna och åka. Något jobbigt i backarna bara *ler*.
Tisdagen var inte fullt lika halkig som onsdag. Men då var det också någon grad kaller på onsdag kväll. Den "fina" halkan gjorde att vi inte red.
Fick rapport under dagen att det inte var värt att ge sig ut med hästarna. Trotts fyra broddar/sko blev det alltså ingen ridning.
Nu har vi ju "bara" sk elitbrodd i Dísa och Tindurs dojjor. Ska man/måste man, ut och rida är det riktig is-brodd som gäller. Med regäl spets och något högre i storlek. Någon sådan brodd har vi inte men vi har heller inget "måste". *ler*
Annes dotter Malin har kommit upp från Umeå ett par dagar. Hon och hennes kompis Ida var ute hos hästarna härom dagen och fotade lite. De fick riktigt fina bilder. Givetvis har jag frågat om jag kan få lägga ut de här och visa er andra. Det gick fint. Tack Malin och Ida!
Malin och Tindur har roligt ihop!
Foto: Ida Ögren
Den perfekta mulen! Dísa så klart!
Jag börjar bli så där lagom trött på denna halka. Och det är inte lite halt heller. Helt spegelblankt! Skulle säkert inte vara några som helst problem att snöra på sig skridskorna och åka. Något jobbigt i backarna bara *ler*.
Tisdagen var inte fullt lika halkig som onsdag. Men då var det också någon grad kaller på onsdag kväll. Den "fina" halkan gjorde att vi inte red.
Fick rapport under dagen att det inte var värt att ge sig ut med hästarna. Trotts fyra broddar/sko blev det alltså ingen ridning.
Nu har vi ju "bara" sk elitbrodd i Dísa och Tindurs dojjor. Ska man/måste man, ut och rida är det riktig is-brodd som gäller. Med regäl spets och något högre i storlek. Någon sådan brodd har vi inte men vi har heller inget "måste". *ler*
Annes dotter Malin har kommit upp från Umeå ett par dagar. Hon och hennes kompis Ida var ute hos hästarna härom dagen och fotade lite. De fick riktigt fina bilder. Givetvis har jag frågat om jag kan få lägga ut de här och visa er andra. Det gick fint. Tack Malin och Ida!
Malin och Tindur har roligt ihop!Foto: Ida Ögren
Den perfekta mulen! Dísa så klart!Foto: Malin Järvinen
Malin med sin mammas ögonsten, Tvifari. Foto: Ida Ögren
Malins vovve, Joxa! Foto: Malin Järvinen.
Klicka på bilderna så får ni upp de i större format.
Malin med sin mammas ögonsten, Tvifari. Foto: Ida Ögren
Malins vovve, Joxa! Foto: Malin Järvinen.Klicka på bilderna så får ni upp de i större format.
onsdag 4 november 2009
Knepig helg & Dísa har en lille-bror!
En sådan upp- och ner-gående höst är det länge sedan jag upplevt. Precis när det känns som om vi kommer igång med att rida/aktivera hästarna, ja då blir det stopp pga något.
För att inte tala om mig själv. Jag har känt mig pigg ena dagen för att sedan känna mig super trött och orkeslös nästa.
Därav de få blogginlägg som blivit.
Fredag och lördag var jag hemma från stallet. Kände mig jätte konstig och det gungade under fötterna (nej, jag hade inte druckigt *ler*).
Sylvia-kursen som vi igentligen skulle ha gått under lördagen fick alltså utebli. Birger kände sig inte heller pigg på fredag kväll så även han valde att inte rida kurs på lördag. Så för första gången sedan Sylvia börjat hålla kurs här blev det utan oss.
Nu lämnade vi så klart inte bara kursen "vind-för-våg" utan två reserver hoppade in och tog våra platser. Och som jag förstår det hade det gått fint trotts att varken jag eller Birra fanns på plats.
Jag har fått kontakt med Dísas uppfödare som bor i Riddarhyttan. Emma heter hon. Hon i sin tur har sålt Dísas mamma till en bekant som heter Emelie. Emelie har jag nu också kontakt med och som jag förstår det går/står Dísas mamma kvar på gården där Dísa är född. Emelie har köpt Jáfa (som Dísas mamma heter) redan då Dísa var liten. Jag hoppas kunna få bilder av Emelie på Dísa som föl.
Emelie har varit så snäll att hon skickat lite foton på Jáfa men också på Dísas lille-bror.
Dísa har en helbror på två år. De har alltså samma mamma och pappa *ler*. Lite roligt tycker jag. Dynur heter han och tittar man på fotot så ser man att även han har ljusa inner-öron. Precis som sin stora-syster.
Jáfa från Forsen, Dísas mamma.
Dynur, Dísas lille-bror.
För att inte tala om mig själv. Jag har känt mig pigg ena dagen för att sedan känna mig super trött och orkeslös nästa.
Därav de få blogginlägg som blivit.
Fredag och lördag var jag hemma från stallet. Kände mig jätte konstig och det gungade under fötterna (nej, jag hade inte druckigt *ler*).
Sylvia-kursen som vi igentligen skulle ha gått under lördagen fick alltså utebli. Birger kände sig inte heller pigg på fredag kväll så även han valde att inte rida kurs på lördag. Så för första gången sedan Sylvia börjat hålla kurs här blev det utan oss.
Nu lämnade vi så klart inte bara kursen "vind-för-våg" utan två reserver hoppade in och tog våra platser. Och som jag förstår det hade det gått fint trotts att varken jag eller Birra fanns på plats.
Jag har fått kontakt med Dísas uppfödare som bor i Riddarhyttan. Emma heter hon. Hon i sin tur har sålt Dísas mamma till en bekant som heter Emelie. Emelie har jag nu också kontakt med och som jag förstår det går/står Dísas mamma kvar på gården där Dísa är född. Emelie har köpt Jáfa (som Dísas mamma heter) redan då Dísa var liten. Jag hoppas kunna få bilder av Emelie på Dísa som föl.
Emelie har varit så snäll att hon skickat lite foton på Jáfa men också på Dísas lille-bror.
Dísa har en helbror på två år. De har alltså samma mamma och pappa *ler*. Lite roligt tycker jag. Dynur heter han och tittar man på fotot så ser man att även han har ljusa inner-öron. Precis som sin stora-syster.
Jáfa från Forsen, Dísas mamma.
Dynur, Dísas lille-bror.
torsdag 29 oktober 2009
I väntan på ett urinprov!
Under vinterhalvåret kan hästarna visa tecken på att dricka för lite. Det visar sig oftast i missfärgad urin. Det har jag varit med om tidigare, det ser nästan rött ut i snön efter de har kissat.
Men när jag mockade Dísa och Tindurs box i söndags höll jag på att få "hjärt-snörp". Det var rött urin i boxen. Jodå, riktigt rödfärgat var det. Så har jag aldrig sett det förut. Inte ens utomhus i snö. Suck!
Vi lät söndagen gå eftersom hästarna inte visade något tecken på att vara sjuka. Tittade i hagen efter spår av rödfärg men hittade ingenting. På måndag kväll fanns lite grann av samma färg i boxen och då valde jag att prata med en bekant som är veterinär.
Han trodde också det berodde på för lite vätska men för att vara på den säkra sidan tyckte han att vi skulle göra ett urinprov. Han kom in på att Birra jobbar ju inom vården och de har provstickor för att kontrollera urin. Det fungerar alldeles utmärkt till häst också.
(OBS! Det är upp till var och en som är häst/djur ägare att tänka på vad som är bäst för djuret. Givetvis ska veterinär tillkallas om djuret är i behov av det.)
Birger tog kontakt med en arbetskamrat gällande dessa provstickor. Tydligen används de inte längre eftersom vården numera "kör" elektroniskt/mekaninskt. Dvs de använder någon form av apparat istället som läser av proverna.
Men Birra fick ett tipps att det finns provstickor att köpa på appoteket. Så därifrån inhandlades något som heter urinvägsinfektionsprov, UVI.
Jahapp, så på tisdag kväll skulle det då samlas in urin från hästarna. Vi valde att kolla både Dísa och Tindur. Jag misstänkte att det var Dísa som hade lämnat spår efter sig men för att vara helt säker kollade vi så klart även Tindur.
I FYRA!!! timmar, jodå...f-y-r-a timmar spenderade jag i boxen med Dísa innan hon behagade kissa. Fy f*n vad tråkigt det var. Men jag fick fin kontakt med min häst *ler*. Myste och kliade henne, borstade och gick igenom hovarna osv. Tindur kissade efter en och en halv timme. Men Dísa.... nähädå, där blev det till att vänta.
Stina var och skodde Safir så jag hade sällskap i stallet. Kunde stå och surra med henne medans Dísa stod och sov. *ler*
Anne gjorde ett starkt försök med att skopa vatten i en hink. Så det blev ljud av rinnande/porlande vatten. Vilket i sin tur skulle göra hästarna kissnödiga. Anne gav upp efter en timme. *ler stort*
Nåväl, tillslut hade då Dísa äntligen gjort ifrån sig och jag kunde kolla av med provstickan/stickorna hur det stod till. Varken Dísa eller Tindur hade något spår av blod i urinen. Tjohoo! Så himla skönt! Då är det "bara" brist på vätska som gör missfärgningen.
Birra hade (medans jag stod i boxen och väntade) varit ute på gården och låtit Zorro leka med Amandas (som äger Safir) hund Dizel. Samtidigt hade Birger passat på att lyfta ur vattenbaljan från "värmelådan" och rengjort den. Hästarna hade knappt rört vattnet som var i den. Och det visade sig att det var mycket skit i botten på baljan. Som förmodligen orsakat deras brist på vätska.
Vattenbaljan blev ren och fin. Och igår onsdag... ja då var den nästan helt tom när vi kom på eftermiddagen. Hmm, vi måste se till att hålla efter den baljan bättre.
I Dísa och Tindurs box syntes inte ett spår av något missfärgat urin. Deras vattenhinkar i boxen var nästan helt tomma. Det är bra, för att vänta på ett urinprov var riktigt tråkigt. *ler*
Men när jag mockade Dísa och Tindurs box i söndags höll jag på att få "hjärt-snörp". Det var rött urin i boxen. Jodå, riktigt rödfärgat var det. Så har jag aldrig sett det förut. Inte ens utomhus i snö. Suck!
Vi lät söndagen gå eftersom hästarna inte visade något tecken på att vara sjuka. Tittade i hagen efter spår av rödfärg men hittade ingenting. På måndag kväll fanns lite grann av samma färg i boxen och då valde jag att prata med en bekant som är veterinär.
Han trodde också det berodde på för lite vätska men för att vara på den säkra sidan tyckte han att vi skulle göra ett urinprov. Han kom in på att Birra jobbar ju inom vården och de har provstickor för att kontrollera urin. Det fungerar alldeles utmärkt till häst också.
(OBS! Det är upp till var och en som är häst/djur ägare att tänka på vad som är bäst för djuret. Givetvis ska veterinär tillkallas om djuret är i behov av det.)
Birger tog kontakt med en arbetskamrat gällande dessa provstickor. Tydligen används de inte längre eftersom vården numera "kör" elektroniskt/mekaninskt. Dvs de använder någon form av apparat istället som läser av proverna.
Men Birra fick ett tipps att det finns provstickor att köpa på appoteket. Så därifrån inhandlades något som heter urinvägsinfektionsprov, UVI.
Jahapp, så på tisdag kväll skulle det då samlas in urin från hästarna. Vi valde att kolla både Dísa och Tindur. Jag misstänkte att det var Dísa som hade lämnat spår efter sig men för att vara helt säker kollade vi så klart även Tindur.
I FYRA!!! timmar, jodå...f-y-r-a timmar spenderade jag i boxen med Dísa innan hon behagade kissa. Fy f*n vad tråkigt det var. Men jag fick fin kontakt med min häst *ler*. Myste och kliade henne, borstade och gick igenom hovarna osv. Tindur kissade efter en och en halv timme. Men Dísa.... nähädå, där blev det till att vänta.
Stina var och skodde Safir så jag hade sällskap i stallet. Kunde stå och surra med henne medans Dísa stod och sov. *ler*
Anne gjorde ett starkt försök med att skopa vatten i en hink. Så det blev ljud av rinnande/porlande vatten. Vilket i sin tur skulle göra hästarna kissnödiga. Anne gav upp efter en timme. *ler stort*
Nåväl, tillslut hade då Dísa äntligen gjort ifrån sig och jag kunde kolla av med provstickan/stickorna hur det stod till. Varken Dísa eller Tindur hade något spår av blod i urinen. Tjohoo! Så himla skönt! Då är det "bara" brist på vätska som gör missfärgningen.
Birra hade (medans jag stod i boxen och väntade) varit ute på gården och låtit Zorro leka med Amandas (som äger Safir) hund Dizel. Samtidigt hade Birger passat på att lyfta ur vattenbaljan från "värmelådan" och rengjort den. Hästarna hade knappt rört vattnet som var i den. Och det visade sig att det var mycket skit i botten på baljan. Som förmodligen orsakat deras brist på vätska.
Vattenbaljan blev ren och fin. Och igår onsdag... ja då var den nästan helt tom när vi kom på eftermiddagen. Hmm, vi måste se till att hålla efter den baljan bättre.
I Dísa och Tindurs box syntes inte ett spår av något missfärgat urin. Deras vattenhinkar i boxen var nästan helt tomma. Det är bra, för att vänta på ett urinprov var riktigt tråkigt. *ler*
måndag 26 oktober 2009
Seg helg & ingen mask!
Vi var faktist inte ner till stallet i lördags. Och det hör inte till vanligheterna. Men jag kände mig jätte seg och orkeslös, trött. Birger jobbade knepigt skift, 7-11 och sedan 16-21, jodå på samma dag. Hur dumt som helst, jag vet.
Så när Birra kom hem vid 11-tiden var tanken att åka ner till hästarna. Men jag sa hur jag kände mig och Birra själv funderade om han skulle fara ner. Så kom vi på att vi faktiskt inte behövde det.
Lena (Olis matte) hade haft stallmorgonen och Anne skulle ta in de små liven på kvällen. Under dagen sköter sig ju allt via lunchgrindarna, det enda som behövdes göras var kraftfodret. Jag ringde till Anne och kollade av om det var ok att vi inte kom ner. Hon lät lite rolig. För henne spelade så klart inte någon roll om vi kom ner till hästarna eller inte. Hon skulle ju ändå ta in de och fixar då iordning kraftfoder, hö osv innan intag.
Men jag och Birger är så vana vid att alltid vara hos Dísa och Tindur minst en gång per dag. När det väl händer att vi inte åker till de, ja då käns det som att vi vill kolla av att det verkligen är ok.
Jag har helt klart inte vant mig vid att vi nu har hästarna hos Anne. *ler* Men det käns så himla bra. Jag vet att Dísa och Tindur har det bra även om varken jag eller Birger är hos de. Och jag vet att Anne ser till de på kvällen och går igenom så inga skador eller liknande uppstått.
På söndag hade vi stallmorgon. Lena har vid ett tidigare tillfälle tagit en söndag-morgon åt oss så nu "jobbade" vi tillbaka den. Allt var så lugnt och skönt, hästarna gick ut och åt frukost. Inget bråk eller stök. Zorro passade på att ligga i sin bil-bur och hålla koll på att hästarna verkligen skötte sig. *ler*
Zorro!
Blev ingen ridning under söndagen dock. Birra jobbade och började kl 12 så det kändes alldeles för stressigt.
Jag har kollat av lite, hästarna brukar ha ätit färdigt sin frukost vid 9-9,30. Så ska man rida på fm kan en bra tid att sticka iväg vara vid 10,30-11. Och som sagt... det blir lite stressigt om Birger börjar jobbet kl 12. *ler*
Anne har för någon dag sedan fått svar på avmaskningsprovet hon skickat in. Finns ju sådana numera att köpa på tex apoteket, Lantmännen osv (förpackningen heter "Kolla masken"). Hon gjorde en koll på alla hästarna och det är ju smart, de går ju ändå tillsammans.
De har ingen mask, jätte skönt! Tjohoo!
Så när Birra kom hem vid 11-tiden var tanken att åka ner till hästarna. Men jag sa hur jag kände mig och Birra själv funderade om han skulle fara ner. Så kom vi på att vi faktiskt inte behövde det.
Lena (Olis matte) hade haft stallmorgonen och Anne skulle ta in de små liven på kvällen. Under dagen sköter sig ju allt via lunchgrindarna, det enda som behövdes göras var kraftfodret. Jag ringde till Anne och kollade av om det var ok att vi inte kom ner. Hon lät lite rolig. För henne spelade så klart inte någon roll om vi kom ner till hästarna eller inte. Hon skulle ju ändå ta in de och fixar då iordning kraftfoder, hö osv innan intag.
Men jag och Birger är så vana vid att alltid vara hos Dísa och Tindur minst en gång per dag. När det väl händer att vi inte åker till de, ja då käns det som att vi vill kolla av att det verkligen är ok.
Jag har helt klart inte vant mig vid att vi nu har hästarna hos Anne. *ler* Men det käns så himla bra. Jag vet att Dísa och Tindur har det bra även om varken jag eller Birger är hos de. Och jag vet att Anne ser till de på kvällen och går igenom så inga skador eller liknande uppstått.
På söndag hade vi stallmorgon. Lena har vid ett tidigare tillfälle tagit en söndag-morgon åt oss så nu "jobbade" vi tillbaka den. Allt var så lugnt och skönt, hästarna gick ut och åt frukost. Inget bråk eller stök. Zorro passade på att ligga i sin bil-bur och hålla koll på att hästarna verkligen skötte sig. *ler*
Zorro!Blev ingen ridning under söndagen dock. Birra jobbade och började kl 12 så det kändes alldeles för stressigt.
Jag har kollat av lite, hästarna brukar ha ätit färdigt sin frukost vid 9-9,30. Så ska man rida på fm kan en bra tid att sticka iväg vara vid 10,30-11. Och som sagt... det blir lite stressigt om Birger börjar jobbet kl 12. *ler*
Anne har för någon dag sedan fått svar på avmaskningsprovet hon skickat in. Finns ju sådana numera att köpa på tex apoteket, Lantmännen osv (förpackningen heter "Kolla masken"). Hon gjorde en koll på alla hästarna och det är ju smart, de går ju ändå tillsammans.
De har ingen mask, jätte skönt! Tjohoo!
fredag 23 oktober 2009
Jul i skogen & julgran i byn!
Hm, upptäcker att jag är lite dålig på att skriva här just nu. Får ta och skärpa mig lite.
I måndags kväll blev det då ridning. Men det förvånade mig att det trotts fyra broddar i hästarnas skor var halt. Eller ja det upplevdes som halt på ställen där vi trodde det skulle vara fäste.
Birra och jag bestämde oss för att rida i skogen, så med pannlamporna på huvudet gav vi oss av. Bara för att snabbt inse hur dåligt det var. Under snön som lagt sig var det glashalt. Stigarna i skogen var inte att tänka på men även utanför, i mossan var det halkigt. Kände hur Dísa gick och spände sig. Vi kom ganska snabbt överrens om att rida i byn i stället. För efter vägarna, där asfalten låg under snön, där fick hästarna fäste.
Trotts att det var mysigt i skogen, träden var tyngda av snö och pannlampornas sken gjorde att vi fick jul-känslor, fick vi välja bort att fortsätta. Kände själv hur jag blev spänd eftersom Dísa halkade till lite nu och då.
Det blev ändå en rolig ridning med hästar som, när de kände att de fick fäste, hade lite fart i sig. *ler*
På tisdag hade Birra ont i sin nacke. Så då blev det allmänt pyssel istället. Med hästarna då, inte med Birra (eller joo kanske lite med honom också *ler stort).
Onsdag kväll bar det av ut på hästryggen igen. Nu sa vi direkt att vi skulle hålla oss i byn. Därför lämnade vi pannlamporna i stallet och gav oss av. Det är nästan det bästa av allt, Jukkas har gatubelysning överallt. I Poikkijärvi levde vi i ett ständigt mörker. Ja, alltså det var mycket begränsat med lampor efter vägen där, går inte ens att jämföra med Jukkas.
Dísa insåg nu rätt snabbt att hon hade fäste, till skillnad från måndagen. Givetvis skulle det då "gasas". Inte rida bakom Tindur, det gick för långsamt. När Dísa hörde Tindur öka stegen bakom, ja då bar det av, osv. "Räcer-räkan" var framme.
Vi red bort till kyrkan och runt vändplanen, för att sedan följa vägen förbi Konsum. Jodå, det finns t om en butik i byn. Det är vi inte heller vana vid. *ler* Dísa och Tindur har dock för länge sedan lagt intresset för affären åt sidan. Men nu hade det helt plötsligt kommit upp/fram en julgran vid butiken. Den tittades så klart lite extra på.
Helena Sjöhlom hade kameran framme när granen kom till byn. När vi red var det inte dagsljus. Denna bild kommer från Helena. Tack!
Julgranen kommer till byn!
Huset i högerkant med ljusgrönt vinkel-tak är Konsum.
Gårdagen innehöll ingen ridning. Birger och jag valde att istället hjälpa Safir med att få brodd. Han har inte fått några broddar på sig ännu och det är jätte halt för honom. Så vi tog saken i egna händer och broddade på honom.
Och han var så söt när jag sedan gick tillbaka till hagen med honom. Han stannade i backen vid grinden och tittade på mig -"Åååh, titta! Jag har ju fäste nu och kan stå här!" såg han ut att tänka.
Söta, Safir! Som nu har brodd och fäste så han kan leka med Tindur igen.
I måndags kväll blev det då ridning. Men det förvånade mig att det trotts fyra broddar i hästarnas skor var halt. Eller ja det upplevdes som halt på ställen där vi trodde det skulle vara fäste.
Birra och jag bestämde oss för att rida i skogen, så med pannlamporna på huvudet gav vi oss av. Bara för att snabbt inse hur dåligt det var. Under snön som lagt sig var det glashalt. Stigarna i skogen var inte att tänka på men även utanför, i mossan var det halkigt. Kände hur Dísa gick och spände sig. Vi kom ganska snabbt överrens om att rida i byn i stället. För efter vägarna, där asfalten låg under snön, där fick hästarna fäste.
Trotts att det var mysigt i skogen, träden var tyngda av snö och pannlampornas sken gjorde att vi fick jul-känslor, fick vi välja bort att fortsätta. Kände själv hur jag blev spänd eftersom Dísa halkade till lite nu och då.
Det blev ändå en rolig ridning med hästar som, när de kände att de fick fäste, hade lite fart i sig. *ler*
På tisdag hade Birra ont i sin nacke. Så då blev det allmänt pyssel istället. Med hästarna då, inte med Birra (eller joo kanske lite med honom också *ler stort).
Onsdag kväll bar det av ut på hästryggen igen. Nu sa vi direkt att vi skulle hålla oss i byn. Därför lämnade vi pannlamporna i stallet och gav oss av. Det är nästan det bästa av allt, Jukkas har gatubelysning överallt. I Poikkijärvi levde vi i ett ständigt mörker. Ja, alltså det var mycket begränsat med lampor efter vägen där, går inte ens att jämföra med Jukkas.
Dísa insåg nu rätt snabbt att hon hade fäste, till skillnad från måndagen. Givetvis skulle det då "gasas". Inte rida bakom Tindur, det gick för långsamt. När Dísa hörde Tindur öka stegen bakom, ja då bar det av, osv. "Räcer-räkan" var framme.
Vi red bort till kyrkan och runt vändplanen, för att sedan följa vägen förbi Konsum. Jodå, det finns t om en butik i byn. Det är vi inte heller vana vid. *ler* Dísa och Tindur har dock för länge sedan lagt intresset för affären åt sidan. Men nu hade det helt plötsligt kommit upp/fram en julgran vid butiken. Den tittades så klart lite extra på.
Helena Sjöhlom hade kameran framme när granen kom till byn. När vi red var det inte dagsljus. Denna bild kommer från Helena. Tack!
Julgranen kommer till byn!Huset i högerkant med ljusgrönt vinkel-tak är Konsum.
Gårdagen innehöll ingen ridning. Birger och jag valde att istället hjälpa Safir med att få brodd. Han har inte fått några broddar på sig ännu och det är jätte halt för honom. Så vi tog saken i egna händer och broddade på honom.
Och han var så söt när jag sedan gick tillbaka till hagen med honom. Han stannade i backen vid grinden och tittade på mig -"Åååh, titta! Jag har ju fäste nu och kan stå här!" såg han ut att tänka.
Söta, Safir! Som nu har brodd och fäste så han kan leka med Tindur igen.
torsdag 22 oktober 2009
Ett repotage från Sylvia!
http://www.24norrbotten.se/tv/Default.aspx?wednesday
Klicka på rull-listan uppåt, ovanför NYHETER finns PROGRAM Reportaget: Islandshästar.
Helt klart värt att titta på.
Klicka på rull-listan uppåt, ovanför NYHETER finns PROGRAM Reportaget: Islandshästar.
Helt klart värt att titta på.
måndag 19 oktober 2009
Vi gled förbi!
Så halt som det var igår är det länge sedan jag upplevt. Jösses, det var helt spegelblankt. Och inte bara på vägen, nähädå, utan överallt. Spelade ingen roll om det var ren asfalt, grus eller gräs. Isen hade lagt sig som en "hinna" och det var inte roligt.
Vi, eller rättare sagt, jag har haft stallmorgon helgen som gick. Och tanken var att jag skulle ha kört Birra till jobbet igår och sedan åkt ner till stallet för att släppa ut hästarna. I lördags började Birra inte förrän tolv så då var vi ner tillsammans.
Men igår morse, efter att Birger öppnat persiennen ville han gärna köra ner till Jukkas innan jobbet. Han tyckte det såg väldigt halt ut och kände att det var bättre (hmm *ler*) om han fick köra.
Jaha sagt och gjort, hästarna kom ut klockan fem igår morse. Birra började klockan sju, så det gällde att öppna ögonen.
Genom hela stan var det grusat och ut efter stora vägen, E10:an. Vägverket hade varit duktig.
Men efter att vi svängt av från E10, ut på Jukkasvägen, ja då hade de inte sandat/grusat mer. Vägen såg ut som en skridskobana för långfärdsåkare. Helt spegelblank och det blev långt ifrån samma hastighet på bilkörningen som vi annars är van vid.
När Birra svänger runt kurvan och ut på rakstäckan, som är alldeles före avtaget till stallet, så gick det 40km/h. Stallvägen kom närmare, närmare, Birger bromsade, släppte bromsen, avtaget till stallet kom brevid oss, Birra bromsade, vi gled....och passerade stallet. *ler* Det var så fruktansvärt halt att bilen inte fick fäste. Så dumt det kändes och ändå körde Birger inte fort. Vi gled förbi och fick backa tillbaka.
Runt Anne och Runes hus, plus runt omkring stallet är det grus/sten på marken. Inte spelade det någon roll, det var såp-halt även där. Öppnade bildörren och satte ut en fot som höll på att försvinna in under bilen. Gick sedan omkring och såg säkert hel ful ut, för det gick inte att gå normalt. Tur det var mörkt *ler stort*.
Under dagen började det att regna. Det blev inte längre så super halt. Vi åkte ner till hästarna på kvällen igen och hade en plan på att rida. Men även om själva bilvägen nu var rätt ok så var det fortfarande blank-is på sidan där vi brukar rida.
Trotts att hästarna har fyra broddar/sko kändes det inte riktigt som om det var läge att ge sig ut. Jag vet, jag känner en viss stress över att våra fyrbenta vänner inte är i kondition men jag tänker inte riskera att det händer de något för det.
Men idag snöar det och är långt ifrån gårdagens väder. Inte alls halt. Hoppas med andra ord på en fin kväll med ridning. *ler*
Vi, eller rättare sagt, jag har haft stallmorgon helgen som gick. Och tanken var att jag skulle ha kört Birra till jobbet igår och sedan åkt ner till stallet för att släppa ut hästarna. I lördags började Birra inte förrän tolv så då var vi ner tillsammans.
Men igår morse, efter att Birger öppnat persiennen ville han gärna köra ner till Jukkas innan jobbet. Han tyckte det såg väldigt halt ut och kände att det var bättre (hmm *ler*) om han fick köra.
Jaha sagt och gjort, hästarna kom ut klockan fem igår morse. Birra började klockan sju, så det gällde att öppna ögonen.
Genom hela stan var det grusat och ut efter stora vägen, E10:an. Vägverket hade varit duktig.
Men efter att vi svängt av från E10, ut på Jukkasvägen, ja då hade de inte sandat/grusat mer. Vägen såg ut som en skridskobana för långfärdsåkare. Helt spegelblank och det blev långt ifrån samma hastighet på bilkörningen som vi annars är van vid.
När Birra svänger runt kurvan och ut på rakstäckan, som är alldeles före avtaget till stallet, så gick det 40km/h. Stallvägen kom närmare, närmare, Birger bromsade, släppte bromsen, avtaget till stallet kom brevid oss, Birra bromsade, vi gled....och passerade stallet. *ler* Det var så fruktansvärt halt att bilen inte fick fäste. Så dumt det kändes och ändå körde Birger inte fort. Vi gled förbi och fick backa tillbaka.
Runt Anne och Runes hus, plus runt omkring stallet är det grus/sten på marken. Inte spelade det någon roll, det var såp-halt även där. Öppnade bildörren och satte ut en fot som höll på att försvinna in under bilen. Gick sedan omkring och såg säkert hel ful ut, för det gick inte att gå normalt. Tur det var mörkt *ler stort*.
Under dagen började det att regna. Det blev inte längre så super halt. Vi åkte ner till hästarna på kvällen igen och hade en plan på att rida. Men även om själva bilvägen nu var rätt ok så var det fortfarande blank-is på sidan där vi brukar rida.
Trotts att hästarna har fyra broddar/sko kändes det inte riktigt som om det var läge att ge sig ut. Jag vet, jag känner en viss stress över att våra fyrbenta vänner inte är i kondition men jag tänker inte riskera att det händer de något för det.
Men idag snöar det och är långt ifrån gårdagens väder. Inte alls halt. Hoppas med andra ord på en fin kväll med ridning. *ler*
lördag 17 oktober 2009
När Tindur fick vinterskor försvann snön!
Det blev ingen skoning på måndag utan Stina kom på onsdag och fixade Tindur. Tindur i sin tur uppförde sig bättre denna gång än förra, dock inte helt utan protest.
Det är inte så lätt för Stina att hålla i Tindurs framhov när han blir less. Han lättar då fram och reser sig på bakbenen. Vem orkar hålla i en hel häst då? Vilket gör att Stina måste släppa och Tindur har fått sin vilja igenom = slipper stå med hoven i vädret. Han har inte så bra tålamod den lilla grabben.
Stina tyckte vi kunde ta ett hö-nät och sätta framför nosen. Och det hovslagaren föreslår provar vi så klart *ler*. Vipps, stod Tindur still! Han ville ju inte lämna maten och att då resa sig på bakbenen var inte aktuellt. Genast gick det mycket lättare och snabbare för Stina.
Bakbenen gick fint utan hö. De är lättare för Stina att hålla fast även om Tindur skulle vilja flytta lite på sig. Vilket han så klart också provade. Men när han märkte att Stina inte släppte, ja då valde han att stå still. Duktig liten häst!
Nästa skoning har vi ett hö-nät färdigt åt honom och så får vi se hur det går. Låter väl honom ha det ett tag framöver just vid fram-hovs-skoning så kanske det blir bättre med tiden.
Dagen efter vi äntligen fått skor på "Lille-man" var snön borta. Japp, praktiskt taget helt borta. Varmgrader till och med på natten så det är klart att det försvann. Liiiiite, liiiite fanns kvar i skogen men efter vägen var det nu helt bart igen. Suck!
Hur vi ska få igång hästarna till nästa Sylvia kurs vet jag inte. Dagarna bara går och inte blir det någon direkt träning heller. Innan Tindur fick skor var det ju det som hindrade, att han inte hade brodd. Efter det blev det ingen ridning på torsdag pga att vi inte brukar rida dagen efter skoning (nyverkade hovar måste få en chans att gås in). Igår fredag och idag lördag jobbar Birra kväll, vilket gör att vi inte hinner rida på förmiddagen.
Kanske finns det en möjlighet att få igång oss från och med i morgon. Återstår väl att se. Har en känsla av att min Dísa gärna skulle vilja ut och springa lite. Och Tindur...ja han skulle då behöva det om inte annat. Han är lite "rund och go" just nu. *ler*
Det är inte så lätt för Stina att hålla i Tindurs framhov när han blir less. Han lättar då fram och reser sig på bakbenen. Vem orkar hålla i en hel häst då? Vilket gör att Stina måste släppa och Tindur har fått sin vilja igenom = slipper stå med hoven i vädret. Han har inte så bra tålamod den lilla grabben.
Stina tyckte vi kunde ta ett hö-nät och sätta framför nosen. Och det hovslagaren föreslår provar vi så klart *ler*. Vipps, stod Tindur still! Han ville ju inte lämna maten och att då resa sig på bakbenen var inte aktuellt. Genast gick det mycket lättare och snabbare för Stina.
Bakbenen gick fint utan hö. De är lättare för Stina att hålla fast även om Tindur skulle vilja flytta lite på sig. Vilket han så klart också provade. Men när han märkte att Stina inte släppte, ja då valde han att stå still. Duktig liten häst!
Nästa skoning har vi ett hö-nät färdigt åt honom och så får vi se hur det går. Låter väl honom ha det ett tag framöver just vid fram-hovs-skoning så kanske det blir bättre med tiden.
Dagen efter vi äntligen fått skor på "Lille-man" var snön borta. Japp, praktiskt taget helt borta. Varmgrader till och med på natten så det är klart att det försvann. Liiiiite, liiiite fanns kvar i skogen men efter vägen var det nu helt bart igen. Suck!
Hur vi ska få igång hästarna till nästa Sylvia kurs vet jag inte. Dagarna bara går och inte blir det någon direkt träning heller. Innan Tindur fick skor var det ju det som hindrade, att han inte hade brodd. Efter det blev det ingen ridning på torsdag pga att vi inte brukar rida dagen efter skoning (nyverkade hovar måste få en chans att gås in). Igår fredag och idag lördag jobbar Birra kväll, vilket gör att vi inte hinner rida på förmiddagen.
Kanske finns det en möjlighet att få igång oss från och med i morgon. Återstår väl att se. Har en känsla av att min Dísa gärna skulle vilja ut och springa lite. Och Tindur...ja han skulle då behöva det om inte annat. Han är lite "rund och go" just nu. *ler*
måndag 12 oktober 2009
Jag gjorde ett fynd & Vi hamnade lite fel!
I bland är det lite roligt att plocka bland saker. Städa brukar en del kalla det. *ler* Jag kan ju inte påstå att jag tycker själva städandet är så kul men att hitta grejjer, som nästan glömts bort.... det är roligt.
Jag började plocka i en garderob, härom dagen, för att kunna få plats med andra saker och hittade då en grimma som är helt ny. Jag köpte den vid något tillfälle från Emmishopen och tror det är 2 år sedan (!).
Nu är det säkert någon som tror att jag inte städar mer än med två års mellanrum men riktigt så illa är det inte. Bara det att just denna grimma, har legat i en påse som jag flyttat runt vid säkert mer än ett tillfälle, i just den här garderoben. Så när jag nu "rev ut" allt, tittade jag ordentligt vad som fanns i varje påse och vipps! så hade Tindur fått sig en ny grimma. *ler stort*
En härlig färg, turkos-blå och med guldfärgade hästar. Luddet som sitter på nos- och nackrem följde med. Mysig grimma och som synes....helt ny. (Lappen sitter kvar)
Tindur, passar i praktiskt taget alla färger.
I lördags blev det en ridtur. För min del, Birra promenerade med Tindur och Zorro. Han hade säkert kunnat rida men vi var lite osäkra på underlaget och eftersom Tindur för tillfället inte har skor togs det säkra före det osäkra.
Det var inte halt för Tindur. Inte alls. Inte blev han öm i fötterna heller. Han "luffsade" på i godanro brevid Birger och frustade lite nöjt då och då. Jag har känt av Tindurs hovar både på lördag och söndag (har inte hunnit idag ännu) och de är inte varma. Inte benen heller, dvs känns inte som om de oskodda hovarna på något sätt gjort "skada".
Vi tog en stig i skogen som är ganska bred. Följde den och det var hur fint som helst. Solen sken och det låg snö på marken. Termotern visade -6'C och behöver jag skriva att jag njöt.
Zorro for som en torpet ut och in i skogen. Hittade någon pinne att bära på ett tag.
Birra trampade på med Tindur brevid sig och vid något tillfälle hörde jag honom flåsa (Birra då, inte Tindur). Men det är klart att det blev jobbigt. Det lutade uppför och numera är det inte lite kläder vi packar på oss för att vara ute.
Jag stannade Dísa flera gånger och frågade min sambo om det gick bra. Jodå, han var vid gott humör och ville fortsätta.
När vi sedan vände tillbaka i skogen, eller ja vi följde ju stigen (som så klart hade delat på sig flera gånger) hamnade vi lite fel. Vi visste vart vi var, vi var inte vilse eller så, men hade missat ett avtag. Så när vi ser stolpar där det står "Varning, skjutbana!" ja då förstod vi att vi inte kommit rätt.
Fortsatte dock efter stigen (givetvis på rätt sida om skyltarna) och kom sedan fram till själva skjutbanan. Stigen hade böjt sig runt hela området så nu kom vi från andra hållet. Det fanns inte en person på plats så vi red förbi alltihop. Inte över själva övningsfältet (så klart) men förbi parkering och något skytte-hus.
Vi kom sedan ut på Pieterasjärvivägen och tog den tillbaka till skogsvägen som går förbi Kärstins stall. Hela vändan tog en timme. Hade säkert "bara" tagit en halvtimme/40-minuter om vi gått rätt. Men vi hade iallafall tur med vädret. *ler*
Igår blev en lugn dag för hästarna. Då däckbyte på transporten stod på schemat fick hästarna vila från aktivitet. Känns dock skönt att transproten nu har vinterdäck. För någon sommar lär det inte bli mer.
Så håller vi alla tummarna att Stina kommer ikväll och sätter "vinterdäck" på Tindur. Även om det nu går bra för honom att gå oskodd vill vi ändå ha broddade dojjor på honom. För mer seriös träning går inte utan brodd.
Stina har sagt att hon ska komma men för henne, precis som för oss andra, som äger djur... kan man aldrig så noga veta vad de (djuren) under en dag har hittat på. Och även om vi är i behov av hennes skoning går så klart de egna djuren i första hand.
Jag började plocka i en garderob, härom dagen, för att kunna få plats med andra saker och hittade då en grimma som är helt ny. Jag köpte den vid något tillfälle från Emmishopen och tror det är 2 år sedan (!).
Nu är det säkert någon som tror att jag inte städar mer än med två års mellanrum men riktigt så illa är det inte. Bara det att just denna grimma, har legat i en påse som jag flyttat runt vid säkert mer än ett tillfälle, i just den här garderoben. Så när jag nu "rev ut" allt, tittade jag ordentligt vad som fanns i varje påse och vipps! så hade Tindur fått sig en ny grimma. *ler stort*
En härlig färg, turkos-blå och med guldfärgade hästar. Luddet som sitter på nos- och nackrem följde med. Mysig grimma och som synes....helt ny. (Lappen sitter kvar)
Tindur, passar i praktiskt taget alla färger.I lördags blev det en ridtur. För min del, Birra promenerade med Tindur och Zorro. Han hade säkert kunnat rida men vi var lite osäkra på underlaget och eftersom Tindur för tillfället inte har skor togs det säkra före det osäkra.
Det var inte halt för Tindur. Inte alls. Inte blev han öm i fötterna heller. Han "luffsade" på i godanro brevid Birger och frustade lite nöjt då och då. Jag har känt av Tindurs hovar både på lördag och söndag (har inte hunnit idag ännu) och de är inte varma. Inte benen heller, dvs känns inte som om de oskodda hovarna på något sätt gjort "skada".
Vi tog en stig i skogen som är ganska bred. Följde den och det var hur fint som helst. Solen sken och det låg snö på marken. Termotern visade -6'C och behöver jag skriva att jag njöt.
Zorro for som en torpet ut och in i skogen. Hittade någon pinne att bära på ett tag.
Birra trampade på med Tindur brevid sig och vid något tillfälle hörde jag honom flåsa (Birra då, inte Tindur). Men det är klart att det blev jobbigt. Det lutade uppför och numera är det inte lite kläder vi packar på oss för att vara ute.
Jag stannade Dísa flera gånger och frågade min sambo om det gick bra. Jodå, han var vid gott humör och ville fortsätta.
När vi sedan vände tillbaka i skogen, eller ja vi följde ju stigen (som så klart hade delat på sig flera gånger) hamnade vi lite fel. Vi visste vart vi var, vi var inte vilse eller så, men hade missat ett avtag. Så när vi ser stolpar där det står "Varning, skjutbana!" ja då förstod vi att vi inte kommit rätt.
Fortsatte dock efter stigen (givetvis på rätt sida om skyltarna) och kom sedan fram till själva skjutbanan. Stigen hade böjt sig runt hela området så nu kom vi från andra hållet. Det fanns inte en person på plats så vi red förbi alltihop. Inte över själva övningsfältet (så klart) men förbi parkering och något skytte-hus.
Vi kom sedan ut på Pieterasjärvivägen och tog den tillbaka till skogsvägen som går förbi Kärstins stall. Hela vändan tog en timme. Hade säkert "bara" tagit en halvtimme/40-minuter om vi gått rätt. Men vi hade iallafall tur med vädret. *ler*
Igår blev en lugn dag för hästarna. Då däckbyte på transporten stod på schemat fick hästarna vila från aktivitet. Känns dock skönt att transproten nu har vinterdäck. För någon sommar lär det inte bli mer.
Så håller vi alla tummarna att Stina kommer ikväll och sätter "vinterdäck" på Tindur. Även om det nu går bra för honom att gå oskodd vill vi ändå ha broddade dojjor på honom. För mer seriös träning går inte utan brodd.
Stina har sagt att hon ska komma men för henne, precis som för oss andra, som äger djur... kan man aldrig så noga veta vad de (djuren) under en dag har hittat på. Och även om vi är i behov av hennes skoning går så klart de egna djuren i första hand.
lördag 10 oktober 2009
Tindur och Safir!
Måste bara visa lite bilder från idag. Tindur och Safir har blivit så bra kompisar.
"Vi kan ju hålla varandra sällskap medans vi dricker!?!"
Kompisar! Mule mot mule. *ler*
"Men, Hallå! vart gick du???" Safir tittar efter Tindur som kände sig nöjd och gick.
"Jaja, jag fortsätter väl dricka själv då!" Safir.
Nej, det är inte Dísa på bilderna. Safir och hon ser lite lika ut men "Saffran" är såååå mycket större än vad "Lill-fia" är. *ler*
"Vi kan ju hålla varandra sällskap medans vi dricker!?!"
Kompisar! Mule mot mule. *ler*
"Men, Hallå! vart gick du???" Safir tittar efter Tindur som kände sig nöjd och gick.
"Jaja, jag fortsätter väl dricka själv då!" Safir.Nej, det är inte Dísa på bilderna. Safir och hon ser lite lika ut men "Saffran" är såååå mycket större än vad "Lill-fia" är. *ler*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)