Gladur gör Tindur glad och Logi ger Dísa logi!

Det har varit lite mycket under de senaste dagarna så jag har tyvärr inte uppdaterat här som jag lovat. Nåväl...

Tindur och Dísa har numera egna boxar men står givetvis brevid varandra!

Helgen gick bra! Vi släppte ihop Dísa och Tindur med de andra på lördag morgon och det gick fint. Vi lät de allihop gå i foder-hagen hela lördagen för att låta hästarna bekanta sig med varandra under lite lugna former.

Det började med att Dísa och Tindur inte riktigt fick komma fram till hö-bollarna och äta. De blev bortjagade men ändå inte på något elakt sätt. Allt eftersom fick dock D&T närma sig en boll och äta.
Men, så kom Logi, den stora fuxen som jagade Dísa och Tindur under torsdagen, och höll sig framme. Han körde iväg Tindur och höll sig nära Dísa. Logi hade nu upptäckt att Tindur och Dísa fanns i hagen.

Tindur, stackar´n, så fort han såg Logi sprang han iväg. Och Logi... ja han kaxade så klart upp sig. Tindur fick inte gå upp i hagen längre än till hälften förrän Logi kom farandes och körde bort honom. Till slut blev jag less! Jag gick ut i hagen för att köra bort Logi och låta Tindur komma fram till de andra. Hur skulle Tindur annars få en chans att lära känna de andra hästarna? För att inte tala om att han säkert var hungrig.

Logi sket totalt i mig. Att jag vifftade med armarna och hojjtade åt honom var som en "piss i havet" (inte märkbart). Jag gick in i stallet och hämtade Tindurs grimskaft som har en kedja på sig. Nu jäklar!

Jag klev ut i hagen och hade siktet inställt på Logi. Men nu var det som om han fattade vad det handlade om. Logi tog sikte på Tindur men när jag klev i mellan och vifftade med grimskaftet, ja då tog Logi en annan väg. Jag behövde aldrig träffa Logi, vilket inte heller var min avsikt men om det skulle behövts fanns det ju ett hjälpmedel.

Logi gick i en stor cirkel runt Tindur. Tindur stod nu vid en hö-boll och åt, jag gick i en mindre cirkel runt honom och svängde med grimskaftet i luften mot Logi när han klev för nära. Dock höll han sig faktiskt en bra bit i från mig. Det var bra!


Hästarna hade gått från sju till ungefär nio, när jag bestämde mig för att gå ut i hagen och göra något åt saken. Jag gjorde alltså inte en "Tindur-hjälp" det första jag gjorde, nejdå givetvis lät jag Tindur försöka göra det hand kunde först. Men lilla älskade Tindur blev så nöjd när jag sedan hjälpte honom. Han höll sig nära mig hela tiden jag befann mig i hagen och kunde med ett lugn äta när han märkte att jag höll Logi borta.

Alla fuxar är dock inte "jagande". Här står Dísa och Tindur tillsammans med Sprengja som också kom och åt när jag höll Logi borta!

Logi kärade ner sig i Dísa jätte fort. Hon "hönsade" runt med honom men han bara såg ut att älska det. Hon pep och vifftade med framhoven varpå han spetsade öronen och såg ännu mer förälskad ut. När sedan Svalur kom för att köra iväg Dísa, ja då kom Logi och ställde sig i mellan. Och detta hela tiden. Om någon annan häst kom nära Dísa och hon i sin tur pep, ja då kom Logi farandes och ställde sig i mellan. Ungefär som ett sto med föl *ler*. Och Dísa....ja hon var så klart inte sen med att utnyttja situationen.

Nu kunde hon ju kliva omkring i hagen lite som hon ville. Kom någon annan häst farandes mot henne för att köra iväg henne eller liknande, ja då kom Logi, som för övrigt aldrig var längre ifrån henne än en hästlängd.


Allt eftersom förmiddagen gick tappade Logi något av sitt intresse för Tindur. Jag kunde nu gå ut från hagen utan att det skulle bli jakt. Tindur hade dock hela tiden full koll på vart Logi befann sig och tvärt om. Jag såg tydligt hur de båda hela tiden var medvetna om varandra. Dock med Tindur som den undergivna.


Jag var i stallet från kvart i sju på morgonen till strax efter två på dagen. Så jaa, jag hade full koll på allt som hände. Innan jag åkte hem (för att senare återvända) var det rellativt lugnt i hagen. Det var inte någon som jagade den andre och jag kände mig lugn innombords.

Eftermiddagen och kvällen fortsatte lugnt och Tindur hade funnit sig en matplats vid en "boll" tillsammans med Svalur, Pjakkur och Skjoni.


På söndag fortsatte Logis "bossande". Jag kom ner till stallet strax efter nio för att vara med när hästarna skulle flyttas över till lek-hagen. Lika bra att vänja Dísa och Tindur vid de rutiner som ska gälla ganska på en gång.

Givetvis ville inte D&T lämna mat-hagen. Alla andra hästar fattade vad som gällde men D&T...nää de ställde sig vid en hö-boll och åt. De tyckte säkert det var toppen skönt att alla andra försvann, nu hade de ju alla "bollar" för sig själva. *ler*

Jag fick hämta grimmorna och med hjälp av Ullis (hon och Lenita hade stall-helgen) flyttade vi över D&T. Logi kom farandes när Ullis kom med Tindur men hon körde bort honom (Logi alltså) och han valde att gå sin väg.

När Dísa var inne i hagen for Logi iväg med henne och Tindur blev lite ensam. Jag tyckte så synd om honom. Älskade lilla Tindur!

Men så kom Gladur! Precis som under lördagen fanns jag i stallet mestadels av dagen. Men då termometern under söndagen kröp ner mot -23'C valde jag att stå inne i stallet och titta ut genom dörrfönstret. Men jag stod även ute och tittade med jämna mellanrum. Eftersom det är ett kall-stall är temperaturen inte så mycket varmare inne än ute fast lite skilljer det väl.

Hur som helst, Gladur....gjorde Tindur glad! Och mig med *ler*. Gladur sökte kontakt med Tindur och han svarade med att visa hur snäll han är. Gladur och Tindur fann varandra och började leka. De lekte länge, provade vid något tillfälle att flytta varandra osv men fortsatte snabbt att leka igen. De hittade t o m en liten pinne som de drog och lekte med. Så himla sött!

Tindur och Gladur närmast! Längre bort, med huvudena i snön = Dísa och Logi!

"Hej, på dig du!"

"Jomen, hej-hej!"

"Kan vi inte leka lite???!!??"

Efter en stund kom Skjoni och ville leka med Tindur. Tindur hängde på och de började leka. Leken övergick dock till mer allvar och de började sparka mot varandra, trycka sig mot varandra och blottade tänderna. Såg nog mer allvarligt ut än vad det var men samtidigt var det ganska tydligt att leken var mer "hård". Sedan slutade de med det mer aggresiva och lekte mer "lätt" igen.

Jag som hela tiden hade full koll innanför fönstret såg inte att det var någon spark som "tog illa". Det är/har varit det jag mest fasat för, att det ska komma en spark som träffar illa. Och när de nu dessutom går med brodd, ursch!

Nä men jag gick i allafall ut i hagen efter det att all lek lagt sig och Tindur nu befann sig vid vattenhinken. Jag ville inte störa medans han hade sällskap utan väntade till han var själv bara för att inte någon ny kompis skulle se mig som störande.

Jag kollade igenom Tindur, klämde lite på benen osv men han hade då inga sår eller liknande. Jag gick och tittade på Skjoni och där fanns två små märken på ena bakbenet. Då Skjoni är skäck, med vita ben, syns det ju tydligt ifall något blod kommer därifrån. Jag tittade lite närmare och kunde konstatera att det inte var några djupa sår som uppstått. Eftersom Ullis och Lenita skulle komma tillbaka under dagen (då jag själv var kvar) valde jag att bara låta Skjoni vara och låta hans ägare ta hand om det när de kom. Stor fördel är det med vinter, sår fryser och håller sig infektionsfria.

Jag tittade även igenom Gladur där han nu stod med de andra hästarna och jag kunde lugnt se att ingenting hänt honom.


Det finns garanterat de som tycker att jag "hönsar/pjoskar/mjäkar/duttar" för mycket med hästarna. Men jag har fått stå och titta, jag har kunnat gå ut i hagen och kollat av läget, jag har helt enkelt fått vara ifred med mina känslor utan att någon annan kommit och talat om för mig hur de upplevt mig.
Visst kan det ha sett hel-fult ut där jag stått och "vaktat" och kanske finns det någon som rent av tyckt det varit något sjukligt, men vad gör det? Ingen har kommit och sagt det till mig och det är helt underbart!!!

Alla i stallet har respekterat att jag funnits där och tittat. Jag vet inte vad andra har tyckt och det är det som är så bra. Det har inte fällts några som helst komentarer runt omkring mig. Och jag är glad!


I måndags fick Tindur en ny framsko och på kvällen red jag och Birra på banan. Tisdag jobbade Birger kväll och jag tog då med mig Johanna (som ridit Tvifari) och hon red Tindur medans jag markarbetade Dísa på banan. Zorro blev super glad eftersom även Trixen var med.

Igår kväll följde jag på Dísa och Birger på Tindur med Lenita på Skjoni ut i skogen. För oss en helt ny stig som var super rolig att rida. Vi var ute i ungefär en timme och det blev aldrig tråkigt på något sätt. Det gick upp, det gick ner, det svängde hit och det svängde dit. Hur kul som helst! Tror även hästarna gillade det, kände så.


I dags läget är ordningen "åter ställd". Dísa och Tindur äter tillsammans vid en hö-boll och detta utan att någon annan kör iväg de. Och detta utan att Logi kör iväg Tindur från Dísa. Men så visade också Dísa "vart skåpet ska stå" under måndagen. Då var det precis som om hon fått nog av honom. Logi hade gett Dísa den "logi" hon behövt men nu klarade hon sig själv och tyckte att han kan sluta följa efter henne. Jösses vad hon sa ifrån åt honom! Och Tindur....ja honom vet hon ju var hon har... brevid sig, utan att vara stöddig. Och det syns helt klart att det är honom hon ändå gillar bäst.

In-släpp, ut-släpp, ihop-släpp och "sko-släpp"!

En intensiv vecka har detta varit och därav inga inlägg här. Jag har spenderat i stort sett hela dagarna i stallet sedan i tisdags och när jag väl kommit hem, tja då har sängen varit mest lockande.

I tisdags flyttade vi då Dísa och Tindur från Jukkasjärvi till Karhuniemi. Gården i Karhuniemi har det passande namnet Djurgården vilket även kan vara lättare att både skriva och uttala *ler*.
Dísa och Tindur fick gå ut i en egen hage direkt när de kom. De andra hästarna, som gick i hagen brevid, tyckte var ganska intressant men det blev inte så uppståndelse ändå. D&T kunde nosa på de andra mellan trådarna men som sagt, alla liksom tappade intresset efter en stund.

Dísa och Tindur gick runt i sin hage och kollade läget. De brukar ofta göra så, kollar liksom av hur hagen ser ut osv innan de kan inta någon mat osv. Och det gjorde de bra eftersom det ändå var ljust ute. De ljusa timmarna är inte så många så det gäller att passa på innan mörkret faller. Har tidigare sett de göra så när vi varit på andra ställen, typ hos Sylvia, andra stall osv.

Tisdagen flöt på snabbt och inne i stallet såg då både Tindur och Dísa ut att trivas. De har nu var sin box men står ändå brevid varandra. Stallet är från början utformat för 22 hästar. Hälften dubbelboxar och hälften gjord för en häst. Numera har alla hästar en egen box, även de som står i en sk dubbelbox. Totalt, inkl Dísa och Tindur är det 10 hästar på gården, alla islandshästar.

Tindur står i en enkelbox och Dísa har fått en dubbelbox helt för sig själv. Då hon ääääälskar att rulla sig är det helt perfekt. Givetvis är den enkla boxen stor nog att rulla i också men nu kan hon verkligen rulla runt. *ler*
Brevid Tindur, på andra sidan, står Logi. En fux som är lika gammal som Tindur, alltså född -03. De två såg ut att kunna komma bra överrens där de stod brevid varandra. Och varken på onsdag morgon eller på torsdag morgon var det någon "oreda" i deras boxar. Vilket kan visa lite på att de inte "härjat" omkring under natten.

Under onsdagen fick D&T fortsätta vara i egen hage. Och på kvällen tog Birra och jag en ridtur. Pigga hästar och glad Zorro intog intresserade en väg i skogen. Vi red en bit efter den men det var ett skoterspår som hästarna trampade igenom på sina ställen. Det gjorde att det endast blev skritt. Efter att ha ridit en ganska bra bit på den vägen valde vi att vända tillbaka. Zorro var super lycklig över att få springa och hade fullt upp med att nosa på alla nya dofter han hittade.

Tillbaka på gåden valde vi att rida en stund på ridbanan. Japp, vi har numera tillgång till en ridbana! Helt underbart! Upplyst, plogad och till för oss som har häst på gården.
Zorro fick hoppa in i bilen och Birra med Tindur samt jag och Dísa tränade en stund på banan och höll nu ett lite högre tempo.
Både jag och Birger var jätte nöjda med hästarna och det gav mersmak. Tänk vad det kan vara så roligt att rida!


När alla hästar ska in på kvällen släpps de direkt från hagen och kommer lösa in i stallet. De har alla lärt sig vart de har sin box och de är verkligen jätte duktiga på att "hitta hem". Riktigt, riktigt enkelt att ta in de trotts att en del har sin box till vänster och en del till höger om "pelaren" i mitten.
Stallet är byggt åtta-kantigt och har utvändigt ett utseende tänkt som en lapp-kåta. Invändigt är boxarna placerade utmed kanterna och i mitten (som en "pelare") finns sadelkammare och täckes/foderkammare på markplan samt fikarum/toalett en trappa upp. Och däruppe i fikarummet kan man sitta och titta ut genom fönsterna som vätter ut mot boxarna nere i stallet.

Rutinerna är för oss så klart nya. Super lyxigt är det att vi inte behöver mocka under vardagarna. Inte heller behöver vi mocka under helgerna förutom när vi har våran "stall-helg". Varje hästägare har en stall-helg var. De som har två hästar, liksom vi, får då så klart två helger. Men Elin (som jobbar i stallet och gör stall-schema osv) skulle fixa så att jag och Birra inte får två helger direkt efter varandra. Inte för att det hade gjort något men det är ju toppen att kunna få de lite utspridda.

På morgonen släpps hästarna ut i en sk foder-hage. Där står hö-silage bollar utställda och hästarna kan äta som de vill. Klockan åtta på morgonen släpps de dit och får lov att gå där fram till kl tio. Klockan tio släpps de över till en annan hage som kallas lek-hage och där finns inget hö. Från tio till kl två får de vara där för att sedan, kl 14 åter släppas tillbaka till foder-hagen. Från kl två till ungefär 21 går de sedan i foder-hagen och får åter äta som de vill.
Vid 21-tiden på kvällen tas de in och har då kraftfoder färdigt i sina boxar.

Så ser det ut för de hästar som varit i stallet ett tag. Men jag kommer inte låta Dísa och Tindur gå i foder-hagen från kl 14 till 21. Finns inte en chans ett de ska få äta så mycket. Eftersom lek-hagen kommer vara "tom" och inte användas kommer jag släppa dit D&T vid 17-18. Givetvis kan fler hästägare göra det samma om de vill men det ju upp till var och en. Allternativet är att vi ska ut och rida och då tas de ju in i stallet en stund innan. Efteråt blir Dísa och Tindur oftast kvar inne eftersom de brukar bli rätt svettiga.
Sedan kommer jag och Birra lägga in hö åt våra hästar i boxen till natten så de har något att äta då istället. Tror detta kommer bli jätte bra.
Kanske låter som en del mer-jobb men jag tycker inte det. Med tanke på hur mycket vi fått göra i andra stall vi stått är detta ingenting.


Igår torsdag släppte vi ihop Dísa och Tindur med de andra hästarna. Vi släppe ut alla tillsammans på morgonen, eller ja alltså vi släppte först ut Dísa och Tindur i foder-hagen och sedan resten av gänget. Det blev en del pip och skrik men det gick jätte bra! Jag blev glatt överraskad att det gick så bra.
Tindur tog för sig vid hö-bollarna och visade inga tecken på att ha problem med någon. Tja han åkte på liiiiite "däng" när han gick till de andra tre stona och trodde att han bara kunde kliva fram och käka men han gick ganska snabbt därifrån när han insåg att det var tre "tanter" han hade att göra med. *ler*

Jag befann mig hela tiden i närheten för att se hur allt gick. Så klart! Dísa blev bortjagad av ledarhästen, Svalur och det såg lite jobbigt ut ett tag. Så fort han såg henne körde han bort henne. Men det var ingen fara på något sätt. Hagarna är jäääääätte stora så det finns gott om utrymme att röra sig på och ingen kan bli trängd.
Lipertá, ett av de andra stona, sökte upp Dísa där hon gick ensam och liksom visade att de kan vara vänner. Gick fint ända tills Dísa började pipa när de nosade på varandra, då hörde Svalur detta och kom farandes. Ja för han såg ju att någon var hos hans sto, Lipertá, och det var inte acceptabelt.

Jag tror inte att Svalur i det läget visste att Dísa var ett sto. Tindur hade han ju redan "pratat" med vid hö-bollarna och kanske trodde Svalur att även "den andra" nykomligen också var en valack. Och Dísa, som jag helt klart trodde skulle kliva in i hagen och domminera, ja hon vek sig undan hela tiden. Dísa gick iväg och höll sig undan och kom någon efter henne, ja då sprang hon iväg.

Allt gick dock bra ända tills vi sedan släppte ner de allihop till lek-hagen. Där fanns ju inget hö att plocka med utan allt fokus hamnde på Dísa och Tindur. Svalur ville nu titta närmare på Dísa och hon tyckte så klart inte att han var så rolig eftersom han kört bort henne tidigare. Dísa sprang ut i djupsnön och ställde sig vilket bidrog till att flera av de andra inte orkade följa efter. Varför springa ut i massa snö när man kan hålla sig på upptrampade stigar?
Tindur for imellan Dísa och Svalur. Tindur hade full koll på hur det gick för Dísa. Underbara lilla Tindur.
Men efter en stund var det inte längre Svalur som var efter henne, nää han hade nu bättre koll på vem hon var. Nu var det istället Logi som for som en vante efter både Dísa och Tindur. Han lät de inte var ifred. Han gick imellan D&T och det tyckte inte Tindur om. Så klart, Dísa är ju hans. Jag tyckte det såg lite konstigt ut efter en stund för Tindur gav liksom upp. Han ville dit och hjälpa Dísa men valde att istället stå och titta.

Jag som hela tiden stod vid grinden och tittade, gick in i hagen. Tindur kom fram till mig och liksom bad om hjälp. De andra sju hästarna hade gått ner i hagen åt andra hållet, det var bara Logi, Dísa och Tindur som höll sig i den övre delen.
Logi forsatte jaga Dísa och nu blev jag lite less på honom. Jag gick och körde bort honom och mycket motvilligt gick han bort till de andra i andra delen av hagen. Dísa kom till mig och Tindur och ställde sig brevid.
Både D&T stod med uppspärrade nosborrar och flåsade. De lugnade sig ganska snabbt men höll sig på var sin sida om mig. Ingen av de andra hästarna visade nu något intresse av att komma fram utan höll sig borta.
Jag stod kvar i hagen med Dísa och Tindur och de två ställde sig och vilade brevid mig. Jag kliade de på manken och de suckade av välbehag.

Efter att jag stått där ett tag med de båda tittade jag ner mot hovarna på Tindur mer nogrant. Då ser jag att han tappat en sko! Suck! Givetvis ska han gå och tappa en sko nu när de behövs som bäst. Kan det ha varit därför han gett upp mot Logi? Jag tyckte det såg ut så, att han liksom inte orkade hålla imot när han inte fick fäste med hoven... hmm.
Det kändes allt annat än rättvist att låta honom gå i hagen med de andra utan en framsko. Därför valde vi att dela på de igen. Dísa och Tindur fick gå tillbaka till foder-hagen en stund, själva, och sedan fick de lek-hagen för sig själv när de andra gick upp för att äta. Vi bytte bara plats så att säga.

Skon var så klart borta. Hur hittar man den i all snö? Ringde till Stina för att höra om hon kan komma och sätta dit en ny snart. Hon har tyvärr inte tid förrän på måndag morgon. Ny sko måste införskaffas och så även en ny snö-sula. Tur att Mariann finns i stan, som säljer både skor och sulor (och brodd).
Vi hade nu en plan på att låta Dísa och Tindur få gå själva fram till måndag men samtidigt känns det lite tokigt med tanke på att de redan fått träffa de andra. Och det gick ju ändå riktigt bra så länge de gick i foder-hagen.

Och efter att nu idag pratat med Elin har vi kommit fram till att vi ska släppa ihop de igen i morgon lördag. Det är inte halt i hagen så det borde inte vara risk för "Lille-man" att fläka sig eller så. Vi ska släppa ut de direkt på morgonen i foder-hagen men sedan låta de gå där hela dagen. Dvs vi flyttar inte över flocken till lek-hagen utan låter de vara där maten finns. Tror att det kan bidra till mer lugn.

Men jag kommer vara där, med mina hökögon och ser Tindur (och givetvis D) ut att fara illa, ja då finns jag ju där och för deras "talan". *ler*
Dock skulle jag kunna tro att det kommer gå fint. Ska försöka få med mig kameran och fota lite. Rapport kommer så klart.

Hon bara springer & En vecka kvar i Jukkas!

Nu är det kallt igen. Men några dagar har faktiskt hållit sig riktigt fina och överkommliga att rida. Tyvärr blev min mage inte överrens med mig under söndagen så då var jag faktiskt hemma från stallet helt och hållet. Birger var ner till hästarna tillsammans med Annes medryttare Johanna och de två var ut och red.

Jag och Birra var ut och red i fredags och i måndags kväll. Och Dísa var pigg. Jätte pigg! Så klart, vilken häst skulle inte vara det när det äntligen är dax att få gå ut och röra på sig? *ler*

Måndags kvällen gick något lugnare än i fredags. Och då pratar vi ändå Dísa-fart. I fredags kväll var jag än en gång glad över att jag hade islandsstång bettet på henne. Jag har faktiskt bara ridit henne med det nu sedan hon drog i väg i sken. Givetvis ska jag inte ha det bettet på henne i all framtid men så länge jag själv känner mig osäker på henne får det lov att bli så.

Och i fredags kväll var det en kväll då Dísa bara sprang. Dock inte okontrollerat, nejdå jag hade henne under kontroll, men hela vägen från det jag satt upp till det att jag satt av gick det max två minuter i skritt. Resten avklarades i tölt, trav eller något därimellan.
Tindur var också pigg och frammåt. En del av det bidrog också till att Dísa hela tiden ville springa. Det räckte med att hon hörde Tindur öka steget så var vi iväg.

Jag lät Dísa jobba. Ville hon nu springa så skulle hon då också få jobba. Och hon gjorde det också, jobbade alltså...bara för att sedan fortsätta springa. Vi red efter Fångstvägen och när vi valde att vända, ja då gjorde Dísa samma försök till att dra med mig som då vi for i fullt sken.
Precis samma senarium skedde. Vi vände, Birger och Tindur hamnade framför oss och Zorro kom farandes i full-sula förbi mig och D vilket fick henne att "axa".

Nu var jag dock beredd. Och så hade jag ju ett annat bett. Dísa drog upp skallen och hade nosen i vädret men insåg lika fort att "den gubben gick inte". Så rolig hon blev! När hon upptäckte att jag hade en broms på henne och att hon inte kunde ta bettet och sticka, ja då ruskade hon på huvudet, frustade, trippade, frustade igen men slutade sedan och lugnade ner sig.
Efter det försökte hon inte göra så fler gånger utan töltade jätte fint i mitt valda tempo. Tindur och Birger töltade på även de och visade att de också kan hålla tempo. *ler*

Måndags kvällen gick alltså något lugnare. Nu sprang Dísa inte lika konstant utan ökade bara tempot om Birger och Tindur kom brevid. Men på tillbakavägen kunde hon faktiskt acceptera att de gick före oss. Eller ja, så länge vi skrittade gick det bra. Ökade Birger tempot på Tindur, ja då förstår väl alla hur Dísa tog det... Fast hon rusade inte, nää "bara" höll det tempot som gjorde att vi passerade B&T och höll de lite bakom oss.


Om precis en vecka kommer vi flytta Dísa och Tindur till stallet i Karhuniemi. Stallet som ser ut som en kåta, där vi var en dag och hade Sylvia kurs.
Anledningen till detta är att Anne kommer stänga sitt stall.

Detta kan ses från flera håll men det kommer bli bra. Vi kommer få hästarna närmare oss, (det tar inte ens 5 minuter med bil) så vi slipper sitta och köra den långa vägen ner till Jukkasjärvi. Att promenera till Karhuniemi kanske tar 20 minuter och det är helt underbart. Det är ju nästan som om vi har hästarna hemma! *ler*

Och ända sedan vi krockade med älgen (för snart ett år sedan) har jag inte kört bil själv längre sträckor när det är mörkt. Inne i stan är inga problem men ut efter lansväg....tycker jag är riktigt obehagligt. Det är inte kul!

Nu är den här flytten inte något som uppkommit idag. Nejdå, jag har bara inte skrivit om det tidigare. Men så är det, "Spring-Fia" och "Lille-man" har bara... en vecka kvar i Jukkas!

Kallt och vackert!

Det är kallt igen! Fast jag kanske inte ska klaga, lite mysigt är det ju. *ler* Det blir vackert när det är kallt!

Under helgen var det runt -16*C när vi var i stallet. Vi har haft stallmorgon helgen som gick. Birra började jobba kl:12 så någon ridning hant vi inte med. Under kvällarna kan jag tänka mig att det varit bra mycket kallare än -16. I går kväll var det -24*C och idag på fm låg temperaturen på -22*C.

En vacker vy!

När kylan kommer lägger folk ut mat till rådjuren. Varningsskylt har kommit upp!


Kyla bekymrar inte Tindur! Men ett täcke är skönt att ha på sig!

Vacker Dísa!

Zorro är heller inte brydd över att det är kallt! Så länge han får ha på sig sina "sockor"!

En hackspett höll sig varm genom att "jobba" i ett träd!

En del använder inte sina bilar när det är vinter!

Så tyckte Zorro att det var dax att gå hem!

Fler bilder från idag finns under följande länk:

www.pixbox.se/alb1209341

Fredag blev ingen måndags-repris!

I fredags kväll när jag och Birra var ut och red blev det ingen repris från måndagens sken-tur. Det hade kunnat bli det men jag hade tränsat Dísa med islandsstången och jösses vad bra det gick.

Vi hade med oss Zorro och red upp till Pietterasjärvivägen. Red förbi Kärstins stall och genom skogen. Stigen var jätte fin, så där lagom mjuk för hästarna att plumsa men inte för djup så det blev jobbigt för de. Tyvärr mötte vi en skoter och den i sin tur gjorde att den mjuka "fluffiga" snön packades ihop. Zorro fick lätt att springa på skoterspåret men för hästarna blev det mer "genomslag".

Väl framme på Pietterasvägen blev det lätt för hästarna att röra sig igen. Vägen var plogad men med lite nysnö så den var inte hal. Nu har ju både Dísa och Tindur fyra broddar i skorna, plus snösulor men i allafall. Jätte fin vinterväg.
Nu hade Dísa inte en chans att dra iväg med mig. Jag kunde sitta med lätt hand och bara lirka i tyglarna för att få en reaktion av henne. Helt underbart! Hon var pigg och framåt och ville gasa men lyssnade. Det är så här det ska vara!

Vi började med en liten trav och det är ju Tindurs "parad-gren". Birger och Tindur travade på och kom förbi mig och Dísa. Dísa hittade inte traven så där på en gång utan jag fick jobba ner henne lång och låg vilket påminde henne om vad jag ville. Sedan hittade hon både takt och gångart. Jag kunde korta tyglarna och ändå behålla henne i trav, detta utan att hon tröck upp nacken och blev tråkig. Duktig tjej!

Samlade sedan ihop henne och bad om en tölt. Gick fint! Birger och Tindur töltade också men nu gick det aningen långsammare för de. Jag och D red förbi och närmade oss den uppförs backen där vi brukar galoppera. Jag hojjtade till Birra att vi skulle ta en galopp och det var helt ok.
En alldeles underbar galopp blev det. Dísa bjöd frammåt, mycket frammåt och här kan jag ju säga att det hade kunnat gå undan om jag inte haft stångbettet. Men nu blev det en rund, fin och mjuk galopp som ändå hade fart.

Birger och Tindur galopperade även de och Birra var så nöjd efteråt. Zorro, ja han la så klart "på en rem" även han. Undrar vad en ryttare på honom hade kallat det? Kanske greyhound-fart? *ler*

Efter backen, travade och töltade vi om vart annat. Vi red inte så långt efter vägen utan vände tillbaka innan den långa utförsbacken.
På väg tillbaka töltade jag med Dísa och gick in för att skifta tempo. Långsamt, långsamt, för att sedan gasa men behålla formen på henne. Gick riktigt bra. Det var så roligt att kunna sitta och bara krama med lillfingrarna för att få henne och bromsa upp. Och hon gjorde det också! När jag sedan lättade i handen och la dit skänkeln (endast låren) ja då ökade hon. Behöver jag säga att jag satt och log?

När vi red ner för den backe vi galopperat uppför valde jag att rida så samlat jag kunde. Dísa var så duktig. Jag försökte även ställa henne i sidorna men med stångbettet blir det inte så jätte bra. Men det gick trotts allt någorlunda.
Birger och Tindur tog sedan en tölt och jag med D hakade på. Jag red bakom B&T och det gick hur fint som helst. Fanns ingen tendens till att Dísa skulle rusa iväg.
Tindur töltade jätte fint, duktiga, duktiga Tindur. Birger red honom konon bra och var så nöjd innan vi svängde ner på stigen i skogen mot Kärstin igen.

När vi passerat Kärstins stall och tagit oss förbi villorna satt Birger av och kopplade Zorro. Jag fortsatte att rida Dísa efter stora vägen till stallet och passade på att träna lite mer samling. Jag red bakom Tindur och drev ihop Dísa. Bromsade upp, lättade i handen och drev igen. Det gick jätte bra.
Vid ett tillfälle tog hon till stegring men det var bara en gång. Jag gjorde övningen fem gånger och jag kunde riktigt känna hur hon växte och blev högre. Samma känsla som jag fick när jag red för Sylvia och vi började med detta på Dísa. Då reste sig Dísa alla gånger jag försökte samla henne (jag behövde bara tänka samling så var hon uppe på bakbenen) men nu gjorde hon alltså bara ett försök.
Fredagens ridning blev riktigt lyckad och vi gjorde ingen måndags-repris! *ler*

Löste problemet men blev lite arg!

Igår kväll blev det ridning. Och äntligen med fyra broddar i skorna, plus snösulor! Helt underbart! Eller tja, jag fick nöja mig med att rida omkring med endast tre snösulor på min häst och jaa, hon har fyra ben.

I lördags var vi upp till Puoltsa och fick hästarna skodda. Matti fick ta sig ann både Dísa och Tindur denna gång. Det blev sent innan vi var tillbaka i stallet i Jukkas och då var det bara att natta hästarna. När jag sedan på söndag kväll ska kratsa hovarna på Dísa upptäcker jag att hon inte har någon snösula på en bakhoven. Suck!

Jag ringde till Matti och meddelade detta och han skrattade åt det hela och tyckte det var lite roligt. Det gjorde inte jag. Hur som helst var Dísas snösula kvar i Puoltsa och den behövdes på hennes hov. Matti själv hade ingen möjlighet att komma och slå på sulan åt Dísa förrän till kommande helg. Varken jag eller Birger kände att det var aktuellt att börja lasta Dísa och dra upp henne till Puoltsa igen. Jag kände mig ganska irriterad.

Idag kom "Fidde" och skodde Oli. Snälla, snälla, jätte snälla "Fidde" hjälpte mig med mitt problem. Efter att jag idag fått ner snösulan från Puoltsa, med hjälp av Maj-Britt (tack!) som har häst i Mattis stall och min mamma som jobbar med Maj-Britt, fixade "Fidde" så att Dísa nu är vinterbonad runt om på alla fyra fötterna.

Tack snälla "Fidde"!!!


Jag och Birger red iallafall igår kväll. Broddade om, vilket är ett krav när det gäller fyra broddar i skorna. Dísa och Tindur får inte ha annat än så kallade "blind-brodd" i tårna när de går i hagen. Vilket är helt ok med tanke på skaderisken. Och för att sedan få fäste när vi ska rida, ja då är det bara att brodda om till "riktig" brodd.

Zorro fick följa med och springa. Han tycker verkligen det är jätte roligt. Lite kall om tassarna blev han när vi nästan var tillbaka på gården men innan dess var det inga som helst problem, han gillar snö!

Dísa märkte ganska snart att hon hade super fäste under fötterna. Hon var pigg och glad vilket gjorde henne rolig att rida. Tindur var med på noterna även han och det märktes så tydligt att det inte fastnade någon snö under hovarna.

Vi red efter Fångstvägen en bit. Vägen var jätte fin och vi travade samt töltade bitvis på vägen bortåt. Dísa var pigg och föll i galopp när jag ville att hon skulle trava. Bad henne tölta i stället så jag kunde konsentrera mig på att ställa henne i sidan och jobba henne ordenligt för att söka sig neråt. När Dísa såg att Zorro började "galoppera" framför henne, ja då ville hon också springa fortare. Men hon lyssnade och jobbade riktigt fint i tölten.
Birger och Tindur jobbade på i trav och det såg så fint ut. Birger har inte ridit Tindur på islandsstången sedan i sommras men det ser nästan ut som om Tindur har den i munnen. Så fint går han och det på ett vanligt tredelat bett. *ler*

På vägen tillbaka var det helt klart jag som skulle behövt islandsstång-bettet på Dísa. Eller tja, ett ankare kanske hade varit det bästa.
När vi vänt tillbaka började vi tölta, Birger och Tindur låg snett brevid oss och eftersom Tindur kan gasa på i tölten kände Dísa att det för henne behövdes en annan gångart för att fortsätta ligga först.
Dísa lyssnade inte på mina förhållningar utan sket i tölten och for iväg i galopp istället. Nu är ju Dísa sådan, hon kan ha lite "bråttom i benen" och tycker det är super roligt att få springa. Och det, gärna fort...

Men igår kväll blev det inte Dísas "vanliga" fart. Nää igår blev det en riktig sken-tur. Dísa har skenat med mig en gång tidigare men det är så länge sedan att jag knappt kommer ihåg det, eller vad det då var som fick henne att dra.
Igår, var det inte så mycket som skrämde henne utan mer att hon hade så mycket spring i benen att hon "föll i trans". Dock bidrog väl Zorros tävlings instingt en del...han tycket det var fantastiskt roligt att Dísa sprang. Och att hon sprang så där jääääätttteeee fort. Dock hant han aldrig ikapp, så fort sprang hon, men han låg bakom och det hörde hon!

Det är som sagt länge sedan jag skenat med en häst. Den som gjort det vet att en häst som skenar inte är kontakt bar. Så var Dísa igår. "Lyset var tänt, men det var ingen hemma!"
Jag kunde inte plocka i tyglarna, hon var som sten i munnen, det gick inte att få någon kontakt över huvud taget.
Jag hade inget spö med mig, hade jag haft det hade jag slagit det lätt i huvudet på henne, för att få henne och "vakna".
S*t*n vad fort det gick!!!

Jag satt väldigt bra i sadeln men kom på mig själv med att knipa med benen. Men vad skulle jag göra? Ville inte gärna åka av i den fart vi hade. Släppte på trycket jag skapade med benen men det var ingenting som Dísa brydde sig om. Så klart, hon var ju i fullt sken.

Nu började jag bli lite arg. Dels på mig själv, för att jag inte visste vad jag skulle göra, dels på Zorro som låg och pushade snett bakom och dels på Dísa som betedde sig som hon gjorde.

Jag börjde gorma på Zorro och ropade åt honom att sluta springa, vet inte om han förstod att jag hade problem men någonting gjorde att han slutade jaga efter oss. Sedan började jag ryta åt Dísa, samtidigt som jag tog i ena tygeln och gjorde korta snabba ryck i sidled. Jag var inte stolt över de rycken men jag behövde få henne att komma ur den "trans" hon befann sig i.
Då var det plötsligt som om hon kom på att jag faktiskt satt på ryggen!

Dísas fart övergick i en galopp, precis, galopp och från den farten hon hade haft var det en skön känsla. Från den galoppen fick jag ner henne till skritt ganska snabbt och vände då runt henne för att hamna åt andra hållet på vägen. Vi stod nu still och Dísa skakade!

Red tillbaka efter vägen och mötte upp Birger och Tindur. De i sin tur hade haft den goda smaken att inte följa efter i galopp. De kom töltandes och Birra funderade vad vi hållit på med. På rätt köl igen, alltså på väg hemmåt fick Dísa gå på tre och fyra spår, dvs inte i rak rikting. Hon var spänd men började så sakta slappna av. Jag och Birra pratade och lät hästarna skritta. Även Zorro såg ut att tycka om det mer lugna tempot.

När Dísa var helt avslappnad fick hon halvlång tygel och vad hon frustade. Kanske insåg hon själv hur fort hon igentligen sprungit?

Sista biten på vägen, innan Birger satt av och kopplade Zorro, töltade vi igen. Jag samlade ihop tyglarna och bad Dísa om tölt. Jag ville inte avsluta ridningen med känslan av att inte kunna reglera hennes tempo och fart. Birger och Tindur töltade de också, brevid mig och Dísa. Det gick riktigt bra. Det fanns fortfarande fart i "Lilla-D" men hon lyssnade på mig och jag var nöjd.

Jag kunde konstatera att jag löste problemet men blev lite arg! Och arg brukar jag inte bli på djur men jag tror jag blivit förlåten, av både Dísa och Zorro. *ler*

Efter 5 år blev sadeln tyst!

Min sadel har knarrat! Jösses, vad den har knarrat!
Tänk att rida i skogen...tyst och fridfullt...fåglarna kvittrar.....och så kommer jag ridandes...knarr-knarr, knarr-knarr! För att inte tala om hur det låtit när jag travat! *ler*

Under förra veckan, då vi var ute och red, slog det mig att jag måste prova något annat. Sadeln har varit rellativt tyst när den är nysmord. Men sedan har det gått någon dag och så är knarret tillbaka. Suck!
Jag har haft sadeln i ca 5 år nu och liksom vant mig vid detta ljud. Men det är fruktasvärt irriterande.
Tur att det spelas musik när man tävlat, jag har faktiskt funderat ifall dommarna (eller publiken) kunnat höra min sadel.

När jag köpte min sadel, köpte jag även ett par nya stigläder. Sådana där enkla, med spännet nere vid foten, tror de även kallas webbers. Riktigt fina, inga tjocka läder under sadelkåpan som kan ligga och skava.
Sadeln är en dressyr-sadel, KenTaur Athen II heter den och jag ääääälskar verkligen den. Har länge funderat om den måste skickas till sadelmakare och tittas på eftersom den låtit så illa.

Jag ju säga att det kanske är bra att jag inte gjort det, skickat iväg den alltså. Den sadelmakaren hade nog funderat hur det stått till med mig...

Innan jag och Birra stack och red i fredags gjorde jag en förrändring. Jag bytte stigläder! Tog bort de sköna/fina enkla läderna och satte dit ett par andra istället. De jag satte dit är inte av läder. De är gjorda av någon form av tyrelene-förstärkt mjukt "band". Materialet är ungefär som en grimma. Inte snygga för fem-öre men vad gör det när....

...Det blev TYST! Alldeles jätte TYST!!! När jag red kom det inte ett ljud från sadeln!!!!!

Efter 5 år blev sadeln tyst!! Jamen, jösses det här hade jag väl kunnat tänka ut för länge sedan...men se nähädå, det tar ett tag för somliga!

Hur som helst rider jag numera omkring med ett par stigläder som gör att, till och med när jag travar..... är det tyst! *ler stort*

Vackra vita vintervärld!

Så här fint är det ute nu! Bild från i söndags fm när vi åkte ner till hästarna.

Dísa hälsade oss välkommen vid grinden!

Tindur stod mer i mitten utav hagen och höll koll på läget!

Söta lilla Tindur!

"Jo, men jag HAR borstat tänderna idag också!! Kolla då!!!"

Tindur myser i solen!


På tisdag kväll blev det en riktigt rolig ridning tillsammans med trevligt sällskap. Jag med Dísa, Birger på Tindur, Johanna med Fari och Lina på Oli.

Vi red förbi Kärstins (med ä *ler*) stall och upp genom skogen. Tog oss där fram till Pietterasjärvivägen. Nu var det riktigt fint att rida på just den vägen. Innan snön kom var den inte så rolig. Stora, jätte stora stenar som inte var kul för hästarna att gå på. Men nu...helt perfekt vinterväg.

Dísa hade bråttom. Vääällldigt bråttom! Jag såg inte så mycket utav de andra mer än när vi alla stannade för att kolla av läget. Så fort Dísa hörde någon "tassa" bakom henne, ja då var det rumpan in och iväg! Själv tycker jag det är ganska kul när det är fart i henne. Jag kan jobba på ett annat sätt med att få henne samlad. Jo jag vet, det kanske är lite "lathet" över att jag inte behöver driva själv, men jag vill ju verkligen ha en häst som bjuder framåt av sig själv. *ler*

Tindur hade också fart i benen. Birger sken som en sol när han berättade hur fint "Lille-man" ökat i tölten. Tvifari och Oli hade travat och Birger hade samlat ihop Tindur och fått en super tölt som svar. Riktigt roligt! Och ännu roligare är det att Tindur själv gillar att tölta, dessutom i ett högre tempo.

Vi red inte allt för långt efter Pietterasjävivägen. När vi vänt hamnade jag med Dísa bakom Tindur och Birger som i sin tur började trava. Morsning! Godbye! Och Dísa var iväg! Jag samlade ihop henne ganska mycket efter en stund, och hon kändes riktigt, riktigt fin. Började sakta in för att skritta, fick henne att skritta, gav lite längre tygel och hon frustade nöjt.

Där satt jag med halvlång tygel varpå de andra hant ikapp oss. Dísa tvekade inte en sekund utan slängde sig iväg i någon form av gångart.

Nu är jag ju ganska van vid min "räcer-räka" så jag var beredd men det tog ändå en liten stund innan jag fått tillbaka tyglarna och kontroll på vilken gångart vi skulle ha.

Det var inte många steg Dísa tog i skritt på hela vägen tillbaka efter P-vägen. Hon skulle absolut ligga först och även om det går att rida två i bredd, ja det går t o m att rida tre i bredd, så vill hon inte ha någon brevid sig.

Efter att ha töltat på en bra bit, hörde jag att Birra bakom mig saktade av. Jag fick Dísa att ta det lite lugnt men oj va hon protesterade. En raksträcka med svagt uppåt-lut låg framför oss och jag hojjtade till Birger att: "Jag låter henne galoppera en bit!"

Birger hade inga problem med det. Johanna och Lina såg jag inte men hörde att de var någonstans bakom Birra och Tindur. Eftersom både Johanna och Lina är så pass duktiga på att rida kände jag inga problem med att de skulle klara av sina hästar ifall jag lät Dísa sträcka ut.

En helt underbar galopp fick jag med "Lilla-D"! Hon var super duktig och jobbade riktigt fint. Men precis när jag ska till att sakta av hör jag hur någon kommer i full-sula bakom oss. Och vad gör Dísa då???...... precis, springer ÄNNU FORTARE!

Vid det här laget borde min lilla häst vara ganska trött. Men se så fel jag hade. Efter ett par sekunder ropar någon bakom mig att jag måste stanna. STANNA!!!!! Jaha, ja...nu ska jag fösöka få stopp på Dísa och detta helst inom denna kommun.

Det var Johanna som tappat kontrollen över Tvifari bakom mig. Hon hade tappat ena stigbygeln och när han då drog med henne var det inte så lätt att få honom att stanna. Plus att han så klart såg Dísa galoppera. Skit kul, ju!

Jag fick stopp på Dísa efter ett x-antal meter och vände runt henne för att få henne helt still. Vid det laget hade Johanna återfått kontrollen på Fari och allt blev lugnt. Vi skrattade alla åt situationen men det är inte roligt att uppleva det Johanna just gjort. Dock löste sig allt till det bästa och när vi skrittade tillbaka genom skogen kunde vi alla konstatera att det nu skulle sitta fint med kaffet som väntade i stallet.

Det blir inte alltid som man tänkt sig!

Att ha mulen full med snö tycker Dísa är helt ok!


Att bli fotat mycket kan bli trist även för den sötaste hästen!

Tindur spanar på vad Dísa gör!

Fortsätter att gräva efter rötter!

Dísa ville att jag skulle ta upp handen från jackfickan, det kunde ju finnas godis där!

Tindur fortsatte att gräva i jorden!

Även Zorro njuter av det fina vädret!


Jodå vi lever, allihop *ler* trotts att jag inte skrivit här på länge. Det har inte känts så roligt eller rättare sagt jag har inte riktigt vetat hur jag ska skriva.
Det har varit en del som inte känts bra.

Dísa och Tindur fick ju var sin box när vi kom tillbaka till stallet efter betet men det blev inte bra. Dísa rymdes inte att rulla i den box hon fick och jag upptäckte flera gånger att hon inte ens hade spån i svansen. Vilket i sin tur indikerade att hon inte legat ner över huvudtaget. Det gjorde mig ont att se.

Efter att ha pratat med Lena (som äger Oli) kom vi överrens om att Dísa och Tindur skulle få flytta tillbaka till dubbelboxen igen. Oli stod ju där men fick nu ta den box Tindur haft. Detta var helt ok med Lena. Oli tror jag tyckte det var ganska skönt att få stå helt ifred. Närmaste boxen brevid honom stod ju tom, det var den Dísa haft men inte längre. Ingen kunde nu hänga in i Olis box och störa honom på något sätt.

Jag fick sedan höra att det funnits tankar runt omkring hur vi placerat Oli, bortanför de andra hästarna som om han skulle bli mobbad. Att han skulle uppleva en utanförskap och inte tillhöra flocken. Varför skulle vi ha en sådan avsikt? Varför skulle Oli känna så?

Jag har också känt mig krävande då jag velat ha min häst i en egen box... men har det varit för mycket begärt, igentligen? Det finns ju plats men ändå inte. Den plats Dísa fick var inte avsedd att vara så liten från början. Det är en dubbelbox som tidgare delades för att lösa uppstallning av hästar som inte kunde stå tillsammans (inte Dísa och Tindur). Men den boxen behövde inte längre vara delad....

Det ska alltså vara två dubbel boxar och två enkel boxar. Men efter den delningen som gjordes är det en dubbelbox, två enkel boxar och sedan två mindre enkel boxar.

Visst vi har haft/har spånet ståendes i den ena delen av den delade dubbelboxen men det (spånet) hade lika gärna kunnat förvaras i fikarummet. Där förvarades ju spånet när vi först kom till stallet med Dísa och Tindur. Då stod det sex hästar i stallet.

Sedan blev det besvärligt när jag uttryckte min (och Birgers) fundersamhet över stallschemat. Om jag inte kunde ifråga sätta det till Anne, vem skulle jag då göra det till? Hon har ju sagt att vi kan prata om allt.

När nu Safir flyttat så är det klart att det blir mer jobb på oss som är kvar men på det schema som vi fick såg det jätte mycket ut. Men varför kan jag inte bara få fråga om det då??

Fick även höra härom dagen att det skulle vara lugnast om det endast varit Oli och Tvifari i stallet! Hur tänker man, om man inte tror att det påverkar oss med de andra hästarna??? Och vad har vi gjort för att förtjäna att få höra detta????

Jag kan inte tolka alla människors sätt att tänka. Jag kan inte tolka någons sätt att tänka! Jag kan bara uttrycka mig själv och mitt sätt att se på saker och ting. En person säger att h*n är så rak på sak, ja men ta då det jag säger lika rakt på sak. Bli inte arg och frustrerad om inte jag också kan få bli arg och frustrerad.

Det blir inte alltid som man tänkt sig... och det är jätte tråkigt! Framför allt när det en gång var så bra.
Att saker och ting förändras är givet, men att ta ut den besvikelsen, som det ibland kan skapa, på mig.... det är att såra mig och få mig att vilja skrika: "Jag kommer aldrig vara din vän igen!"

Höststorm, hästmys & has-sår!

Jösses vad det har blåst! Det har riktigt dånat utanför fönstret. Vi bor i tegelhus som i normala fall är mycket tyst men den senaste veckan har det levt om ordentligt. Och då givetvis som mest när man ska försöka sova.

Jag har ingenting imot höststormar, kan t o m vara lite mysigt. Men har man en pigg häst kan det vara mindre roligt. *ler* Det blir liksom lite mer "vind i rumpan" på hästen så att säga. *ler stort*
Tråkigt är det dock att alla löv nu är borta. De fina höstfärgerna sitter inte kvar i träden. Det enda som lyckats hålla sig kvar där är rönnbären men det är väl också allt. Jag längtar verkligen till snön kommer. Det gör så mycket för att ljusa upp utomhus. Som det är nu, ser man ju knappt handen framför sig på kvällarna.


Att ha hästarna tillbaka i stallet innebär hästmys. Jag älskar att pyssla med de och i onsdags tog jag tag i Dísas man. Jag har inte kammat igenom den ordentligt på hela sommaren. Jag är väldigt rädd om hennes man så det blir inte så ofta den borstas. Eller tja borsta är väl kanske fel att säga, jag kammar den med en halvgles kam. En borste kommer inte i närheten av hennes man!

Dísa myste medans jag sprayade pälsglans i manen och sedan kammade. Det tog mig ca en timme att gå igenom allt och då även pannluggen. Hon stod och blundade medans huvudet sjönk längre och längre ner. Myyyys-pyyys! *ler*

Igår kväll tog jag hand om Tindurs man. Den är heller inte genomgången ordentligt på ett tag. Dock har Birra ändå sett till och hålla den fin och tovfri. Jag använde så klart samma halvglesa kam även till "Lille-mans" man och pälsglans, givetvis. Han därimot tyckte vi kunde mysa på ett annat sätt än att hålla på och "peta" i hans man.
Jag fick kamma lite och sedan la han upp sitt huvud på min axel, jag kliade honom då bakom öronen och det tycker han om. Han stod så en stund men sedan var han nöjd. Bara för att jag skulle kunna kamma igen. Men så tog det inte länge...så ville han lägga upp huvdet på min axel igen. Så höll vi på. *ler*

Tindur har inte lika lång man som Dísa. Den är inte kort, nej inte alls, utan helt lagom. Att jämföra de två mot varandra (eller vilken häst som helst mot lilla-D) är kanske inte så rättvist då Dísa är i en "klass för sig".

Hur som helst är Tindur jätte söt och har en mycket fin man. När jag stod och kammade honom såg jag att den dessutom blivit längre. Dock drog den upp sig efter en stund. Hmm, han har lite krusig/vågig/lockig man...har han kanske varit och fått en permanent?? *ler*

Av den man-delning, jag tidigare gjorde på honom, syns inte mycket. En "tuss" på kanske 10cm vid manken har stannat kvar på motsatt sida. Naturligt har Tindur all man liggande på höger sida och jag skulle så gärna vilja ha den jämt fördelad på båda sidor. Men under sommaren försöker jag undvika att ha snoddar i manen då detta kan slita sönder den. Så klart har snoddar alltid en förmåga att kunna slita på hårstrån oavsett om det är sommar eller inte men just under betestiden nöter de sönder mer än annars.
Så nu när de hästarna är "stallade" igen och "pyssel-fingrarna" kommer fram, blir det säkert kvällar då manen åter kommer att delas.


Anne har varit bortrest denna vecka och vad får hennes häst då? Så klart ett sår! Jag upptäckte det på onsdag kväll när vi tog in de.
Johanna och Elin hade varit ute och ridit och precis kommit tillbaka när jag och Birger kom till stallet på eftermiddagen. De i sin tur släppte ut Tvifari och Oli i hagen igen och alla hästar fick eftermiddags-hö. Det var lugnt i hagen, inget tjaffs eller jagande.
Efter att de ätit tog jag in Dísa först, det var då jag tog hand om hennes man. Varken jag eller Birra hörde något "bökande" ute i hagen men på något sätt hade Tvifari fått sig ett sår på ena hasen.

Tindur fick komma in han också efter en stund och borstades osv. Jag tvättade av benen och karlederna ordentligt på både D&T innan de fick komma in. Gör det vissa dagar i veckan för att hålla karlederna rena och fina då hagen ännu är något lerig. Givetvis borstas benen rena de andra dagarna.
Men när så Oli och Tvifari fick komma in för kvällen, ja det var då jag upptäckte såret på Fari.

Vi brukar alltid gå igenom hästarna när de kommer in för kvällen, kratsa hovarna osv. En bra rutin som går fort och som i onsdags kväll kan ge "resultat". Och detta trotts att Johanna ändå tagit han om Tvifari endast två timmar innan.
Såret var som ett snitt rakt över hasen på höger bakben. Ca 3-4 cm brett och jag tyckte det såg djupt ut först. Men efter att jag tvättat rent såg jag bättre. Såret såg inte ut att behöva sys utan jag la en kompress över och lindade sedan.
Redan igår kväll var det mycket finare och jag tror att, får det bara hålla sig rent och tort ska det nog vara läkt om ett par dagar.

Ny bekantskap gjorde oss sällskap!

Anne har skaffat en medryttare till sin Tvifari. Medryttaren heter Johanna och kommer ifrån Stockholm. Johanna har nyligen flyttat hit till Kiruna tillsammans med sin sambo, då han i sin tur fått jobb inom LKAB.

Igår kväll var Johanna i stallet tillsammans med sin kompis Inger-Sofie. Tillsammans med de, Oli, Tvifari, Birger och Tindur gav jag och Dísa oss ut på en tur. Trotts att mörkret kom krypande och vinden tog i, var det en riktigt fin ridstund vi hade.

Vi var väl ute kanske en timme och vi red i skogen runt el-ljusspåret. Ja alltså inte på själva el-ljusspåret (eller joo ett par meter) utan brevid på det sk motionsspåret, där även hundspannen brukar köra. Till min stora glädje var Dísa inte ett dugg snubblig. Hon brukar ju ha en förmåga att inte titta vart hon sätter fötterna. Och då menar jag att hon helt och hållet litar på att jag ska visa vart hon ska gå.
Inte igår! Dísa var riktigt duktig och så även Tindur. Tindur tyckte dock att det gick lite långsamt. Vi ville inte "gasa" eftersom det ändå var rätt mörkt och det kändes dumt i den terräng vi befann oss.

Motvilligt börjar jag inse att det är dax att plocka på sig pannlampan. Iallafall om man ska ut och rida som vi gjorde igår. Att rida inne i Jukkas-by, är toppen eftersom hela samhället är upplyst med gatulampor men innan snön lagt sig är dock underlaget inte så roligt. Gatorna är asfalterade så där gäller att rida brevid vägarna och det blir inte någon konkret träning. Perfekt om man bara vill ut och gå med hästen för hand men att rida.. det funkar, men...nja. Men när snön lagt sig och vägarna plogas, DÅ blir det kul. Och då behövs ingen pannlampa *ler*.

Hästarna verkar ha infunnit sig i boxarna. Dísa och Tvifari blänger lite surt på varandra ibland, stryker öronen och lossas vara jätte arg. Dock står de inte och tjaffsar hela tiden och det är bra. Men jag kan ändå inte känna mig helt nöjd. Jag vet, jag är svår men nu har en annan grejj dykt upp.
Dísa äääääälskar att rulla sig! Det är det bästa hon vet! Efter att vi ridit och hon klivit in i boxen ska hon rulla. Oavsett om hon är jätte svettig eller inte, så ska det rullas! Är hon bara lite varm kan det räcka med en sida men oftast "ombesörjer" hon båda sidorna.
Likadant när hon går ut från stallet på morgonen, då ska det rullas. Hon kan gå och ta en tugga hö men hellre går hon först och rullar sig för att sedan äta frukost.

Till problemet...Dísa vill inte rulla sig i sin nya box! I de 7 år jag ägt min älskade lilla häst har hon ALLTID, oavsett vart vi varit, lagt sig och rulla. Men inte nu! Snyfft!! Jag tror hon tycker det är för trångt.
Tindur därimot, han rullar mer sällan än aldrig. Han är ju lite små-bekväm av sig så jag tror han tycker det är mer jobbigt än skönt. *ler* Han ligger hemskt gärna ner och sover men att hålla på och rulla sig, nää det är inte hans stil.
Boxen Tindur står i är större än den Dísa har. Jag får väl helt enkelt låta Dísa stå en stund i Tindurs box efter att vi ridit. Så får hon chans att rulla och sedan gå "in till sig". Lite bökigt kanske men det få gå.

Jag vet inte varför Dísa tycker så mycket om att rulla. Det var t o m det första hon gjorde i Boden när vi köpt henne. Dísa kommer från Insjön nere i Dalarna och åkte med ett stort transportbolag upp till Boden. Det var då (för 7 år sedan) det längsta norrut de körde. Vi fick åka ner med bil och transport och hämta henne därifrån.
Vi var på plats redan när transport-bussen kom. Mannen som körde gav mig Dísa och jag tog in henne i en box som hon fick låna i ett stall (där hon fick vila en stund innan vi åkte vidare). Vad var det första Dísa gjorde???? Helt rätt, hon rullade sig! Jag minns det som igår *ler*.
Kanske borde jag börja kalla min "Lill-Fia" för "Rull-Fia" i stället.

Hästarna i stallet blev inte som jag tänkt!

Idag är det precis en vecka sedan Dísa och Tindur flyttade "in" igen. Jag som säkerligen hade planen klar med hur hästarna skulle stå i sina boxar fick en kall dusch när vi väl var på plats.

Dísa hamnade inte alls i Tvifaris tidigare box, nää hon skulle stå i den vi hade tänkt att Tindur skulle ta. Dvs Dísa fick ta Olis gamla box och hamnade på så sätt nära Tvifari.
Som jag skrev i det förra inlägget, Dísa och Tvifari är inte de bästa vännerna och jag hade helt klart inte placerat de brevid varandra.

Men Anne ville inte ha Dísa i boxen som "Fari" tidigare hade. Detta eftersom Dísa är ett sto och när hon kissar kan det komma nära väggen som är mot foderkammaren. Att urinet då kan krypa under "leka-blocken" och in i foderkammaren låter ju inte så kul. Men personligen tycker jag det är lite trist att stallet inte är byggt så att vilken häst som helst kan stå där, oavsett om det är ett sto eller en valack. Likadant med boxen som är mot sadelkammaren, där är det också "leka-block" mot golvet som inte håller tätt.
Tycker det är lite synd att det inte finns silikon eller annat tätningsmaterial som kan läggas mot golvet där "blocken" är. Nåväl...

Tindur fick nu hur som helst ta Tvifaris tidigare box. Det såg inte han (Tindur) ut att misstycka på något sätt.

Jag och Birra kom med hästarna på eftermiddagen/kvällen så vi var kvar för att natta hästarna och se till att Dísa och Tindur hittade rätt.
Vi lät D&T vara ute en stund i hagen och träffa Oli och Tvifari igen. Där hände inte så mycket. Liiiite pip och vifftande med något framben och svans var det enda. Ingen som ställde sig och sparkade bakut osv.

Elin, Olis mattes sons sambo (hängde ni med?) var i stallet och tog hand om Oli. Elin tillsammans med sin syster Malin tog "Olle" ut på en ridtur. När de var tillbaka och Oli blivit borstad osv förberedde vi boxarna för att ta in de andra.
Tvifari kom in först och han gick raka vägen in i sin nya box.

Dísa kom lite efteråt och visste inte riktigt vart hon skulle. Så jag visade henne rätt men precis som hon ska gå in i sin box kommer Tvifari farandes inne hos sig, slänger sig över boxkanten med huvudet och hugger henne i sidan av magen! Dísa flyger in i boxen och med stooora ögon tittar sig omkring.
Även Elin såg vad Tvifari gjorde så jag fick lite sympati av henne när jag sa hur jobbigt det kändes för mig att ha Dísa i just den boxen hon fått.

Tindur kom klivandes in i stallet och såg mest förvånad ut över att inte få gå in i dubbelboxen där han och Dísa alltid tidigare stått. Men när han väl fick syn på höet inne i sin nya "lya" gick han fort in där och tog en tugga. Att kraftfodret fanns nära såg han snabbt och sedan ljöd en härlig frustning i den bunken. Han var nöjd!

Jag sov inte många timmar den natten. Jag var helt säker på att Dísa stod inträngd i ett hörn av boxen och inte tordes röra på sig för att Tvifari stod och tänkte bita henne. Att "Fari" stod och hängde över boxkanten in till henne och hotade osv, osv. Det var många bilder som for genom mitt huvud.

Eftersom Birger var ledig, åkte vi ner till stallet på tisdag morgon efter vi ätit frukost. Lättad blev jag över att se hur lugnt det var i hagen. Ingen som for omkring och jagade eller jagades. Alla fyra hästar gick omkring och plockade i marken efter hö som tidigare utgjort deras frukost.

Efter att jag tittat i boxarna kunde jag även konstatera att natten måste varit lugn. Såg inte ut som om varken Dísa eller Tindur vandrat runt. Jag vet inte hur det sett ut inne hos Tvifari eftersom Anne redan hunnit mocka där.
Men vart efter förra veckan gick, kunde jag se att även Tvifari tagit sin box-granne med ro. Jag behövde alltså inte oroa mig för Dísas välmånde inne i sin box.

Och i dagsläget har både Dísa och Tindur börjat hitta sina "platser i boxen". Ja alltså, att de har börjat göra ifrån sig på speciella platser inne i boxen. I förra stallet var Dísa specialist på att skita på bara ett stället och sedan kissa på ett annat, vilket i sin tur gjorde hela boxen mycket lätt mockad. Tindur har inte riktigt haft samma inställning men så är han ju kille. *ler* Dock är ju nuvarnade boxar super lätta att mocka, även om det skulle vara "oreda" inne i de. Detta tack vare de extra tjocka golvmattorna som gör att det inte behövs så mycket spån.


I lördags var det igentligen Sylvia-kurs för Birra och Tindur. Dock blev Birger riktigt förkyld under fredagen och på lördag morgon hörde man knappt vad han sa. Jag själv kände mig totalt orkeslös så det var inte aktuellt att för mig ta Tindur och gå kursen. Därför blev det tyvärr ingen kurs denna gång utan vi får helt enkelt vänta till den 27 (oktober) då Sylvia kommer tillbaka. Och så får vi så klart träna ordentligt fram till dess! *ler*

Fint öga, fina hovar och 12 veckors bete idag!

Tindurs öga ser jätte fint ut. En liten nyans av ett ärr är det enda som syns. Kommer säkerligen försvinna med tiden. Hur som helst har svullnaden helt lagt sig och ingent sår syns. Det är bra!


Både Dísa och Tindur har haft en tendens till att ha torra hovar denna sommar. Precis som förra året fick Tindur en spricka i vänster framhov. Den sprickan växte ner allt eftersom hoven verkades men till slut gjorde det att en bit av hoven lossnade.


Matti i Puoltsa har ett specialmedel att bygga upp hovar med. Det gjorde han även förra sommaren. Vilket är så himla bra att kunna få hjälp med. Det håller "hålet" rent samtidigt som det gör att skon verkligen sitter på hela hoven.
(Och som vanligt hoppas jag nu att ingen tror att Tindur lidit på något sätt!)


Matti kommer få ta sig ann "Lille-man" när det gäller skoning framöver.
Tiden var inne för det hela och i fredags eftermiddag åkte vi till Puoltsa för att få det gjort. Det är väl det enda som kan kännas lite bökigt, att måsta åka iväg för att få skoning. Men det är givetvis värt det. Och dessutom får vi ju chans till att hälsa på i byn där vi annars inte är så ofta. *ler*


Zorro blev så klart överlycklig att få träffa Nova och Skuolfi igen. Dock valde vi denna gång att låta Z leka med endast Nova. "Skolfan" fick vara inne i huset en stund.


För Dísa och Tindur var det första gången de var till Puoltsa sedan getterna flyttat dit. Nog syntes det på både D&T att de var lite fundersamma. Vad var nu detta som gick omkring på golvet i stallet????? Bräkte gjorde de, horn hade de och små var de också!!



Tindur i hovslagar spiltan med spetsade öron och nyfiken blick!



"Vad ÄR det där för något???!!???"




http://www.pixbox.se/alb1203696


Fler bilder med text finns under länken ovan!




Med fina fötter och något mindre intresserade av getterna åkte vi sedan tillbaka till Kaalas/Fjällnäs. Dísa var givetvis också med men hon syns inte på bilderna. Hon stod i en box längre in i stallet och spanade på allt som hände.


Idag, söndag 26/9, är det precis 12 veckor som D&T varit på bete i Kaalas. Ett par veckor innan vi tog dit de var vi ju nere i Luleå så det är mer än 12 veckor sedan de var i stallet i Jukkas. Men i morgon åker vi tillbaka med de. Blir säkert lite ovant i början men mitt hjärta får det lite lugnare. Det börjar bli kallt på nätterna och snön ligger på fjälltopparna. Och även om hästarna säkerligen klarar sig med täcke osv vet jag två stycken som kommer ligga ner i boxarna och sova.
Birger tog dock hästarna lite på "bar gärning" på fredag morgon. Vi fodrar de nu två gånger per dag med hö. När Birra och Zorro kom ut till de hade Tindur legat inne i tältet och Dísa utanför i en sandgrop och sovit. Det värmde så klart att veta att de kan koppla av. *ler*


Lite skönt kommer det säkert bli för de också nu när de ska få en egen box. Pratade med Anne härom veckan och hon tänkte ändra om lite i stallet. Eftersom det bara kommer bli fyra hästar i stallet behöver inte någon häst dela "kupé". Oli ska få den stora dubbelboxen själv, kan han väl vara värd med sina 27 år? Tvifari ska få ta Safir gamla box, den brevid dubbelboxen och sin bäste-vän Oli.

Dísa och Tindur får vi ställa som vi vill i tidigare "Fari" och Oli boxarna. Förmodligen ställer vi Dísa i Tvifaris tidigare box och Tindur där Oli stått. Tindur kommer bättre överrens med "Fari" änn vad Dísa gör. Och där vi tänkt placera Dísa finns endast en box-granne och det blir då Tindur. Ställer vi Dísa i Olis gamla box blir hon granne med både Tindur och Tvifari. Vilket kanske kan fungera toppen men jag tror mig känna min lilla fröken-häst bättre änn så.
Tindur känner vi så klart också väldigt väl, men skulle de små liven visa oss motsattsen är det inte värre änn att de får byta plats.

Sår vid ögat & Två tikar var en för mycket!

Jag tyckte det såg lite svullet ut vid Tindurs ena öga när vi hämtade hästarna från hagen på tisdag kväll. Givetvis undersökte jag ögat noga när vi tagit upp hästarna till "transport-hagen" (en hage vi gjort brevid transporten där de kan gå medans vi sadlar osv).

Det var ingen fara med själva ögat men ögonlocket hade fått sig en reva. Förmodligen har han stoppat huvudet i någon buske eller liknande och rivit sig lite. Nu har ju buskarna inte längre några löv som skyddar grenarna så det är klart att det kan ha varit en kvist ivägen. Tindur är, som det felsta kanske vet, inte så brydd över vart han sätter sitt huvud. Finns det mat eller annat som är intressant, stoppar "Lille-man" sin mule (och hela huvud) dit oavsett vad som är ivägen. Totalt obrydd med andra ord.

Ögonlocket tvättades rent och jag la en tunn hinna med aleo-vera salva över själva revan (som inte var stor). Ögonen är ju känsliga, lika så ögonlocken, så det är klart att det blev en svullnad när revan uppkom. Nu hoppas jag inte att någon tror att Tindur gick med ögonlocket hängade och med en storlek av en tennisboll....oj, nej självklart inte!!! Utan det var mer en "lätt" svullnad men som ändå gjorde mig uppmärksam när jag la på honom grimman.

Hur som helst såg ögonlocket på Tindur jätte fint ut i går kväll. Svullnaden hade lagt sig och man kunde bara skymta en nyans av revan. Jag tvättade ändå rent och lag dit lite ny salva. Tror han tyckte det var lite skönt för han stod alldels still.

Dísa såg mest ut att fundera över vad vi höll på med. Kikade nyfiket men såg nöjd ut över att det inte var hon som behövde uppmärksamheten.

Dock är både Dísa och Tindur ganska vana vid att jag tvättar de runt ögonen. Jag brukar tvätta de runt ögat och i ögonvrån ibland med egen gjord koksaltlösning. En "blöt" bomullsrondell och en torr efteråt och det blir toppen. Ser till och med ut som om hästarna tycker det är lite skönt att få ögonen tvättade. Och det gör jag givetvis inte varje dag men så fort det syns lite "klet" i ögonvrån och liknande. Inte för ofta men heller inte för sällan. *ler*


Jag och Birra for upp till Puoltsa igår kväll och hälsade på hos Matti och Kerstin. Zorro blev överlycklig och både Nova och Skuolfi var ute på gården. Båda tjej-vovvarna blev glada åt att träffa Zorro men det var ändå inte helt bra.

Skuolfi som varit längst på gården och som är Zorro kompis sedan Z var valp är inte helt överrens med att även Nova vill vara kompis med Zorro.
Skuolfi har dessutom blivit något skällig och skäller praktiskt taget hela tiden när Nova är med och alla tre ska leka. Zorro blev olycklig och förstod inte alls varför Skuolfi skällde så han började också. Och när Zorro skällde och visade osäkerhet gjorde det att Nova blev sur på "Skolfan". Nova morrade, Zorro morrade och Skuolfo skällde! Jösses!

Det gick inte att höra ett ord av vad Matti sa där han stod. Ändå var vi inte långt ifrån honom. Kerstin visslade på tikarna och alla vovvar försvann. Tillbaka kom Zorro och Skuolfi i full rulle. Och nu var Skuolfi tyst. Hon var tyst så länge hon lekte med Z men började vi prata med henne, ja då skällde hon.
Kerstin hade tagit in Nova i huset och lät Skuolfi få ha "sin" kompis (Z) för sig själv. Konstigt det där, att vovvarna blev så uppjagade av varandra. Zorro tycker jätte mycket om BÅDE Nova och Skuolfi, de är ju tejjer! Men dessa två tikar samtidigt blev en för mycket!

Nu går det bra igen & Ändrad nedräkning!

Tindur spanar!

Ridningen flyter på igen och jag är så glad. Dísa går jätte fint och känns pigg. Hon tycker säkert det är skönt nu när hon inte har så mycket päls att svettas i. Och det är helt underbart att rida en häst som vill frammåt.

Tindur har framåtanda även han men den senaste veckan har han dock varit något lugnare. Trotts att även han har mindre päls på kroppen är det ju ändå så att ny päls håller på att läggas. Lite mindre allerta brukar hästarna vara just denna tid på året så det är inte något konstigt med det.

Jag njuter av vädret också! Helt underbart när det är endast 5 grader varmt. Perfekt rid-väder och inte en mygga/knott/broms eller svidare i närheten. *ler*


Under helgen som gick var det igentligen tänkt att vi skulle flytta hästarna tillbaka till Jukkas och "stalla" de. Det blev flyttat en vecka. Vi har alltså ändrat nedräkningen och siktar nu på måndag den 27 istället.
Hagen i Jukkas hos Anne har varit i stort behov av material som gör den mindre blöt och lerig. Detta har Anne ordnat men tyvärr inte fått någon leverans till gården förrän denna vecka. Att då ha hästarna gåendes i hagen gör jobbet med marken svårare. Det är klart att det hade gått men varför "böka till" det om det inte behövs? *ler*
Så därför går Dísa och Tindur kvar i Fjällnäs en vecka till. Och de ser inte ut att misstycka över det.

Vi fodrar hästarna med hö varje dag och numera även med lite kraftfoder. Enda nackdelen med att ha de på betet en vecka till är att det börjar bli mörkt så tidigt på kvällen. Men så länge hästarna mår bra är väl inte mörker något att känna sig besvärad över.

Något jobbigt är det därimot att åka efter vägen hem när det blivit mörkt. Det är samma väg som vi krockade med älgen. Nu är det ju sommarväglag men ändå, jag ser framför mig hur en älg kliver upp på vägen och vi smäller! Det är jobbigt!
Birger är väldigt duktig på att köra bil, absolut, men jag "ser" älgen ändå. Vi har riktigt bra extra-ljus på bilen och dessutom numera en lampa mer än då vi krockade. Men känslan....vill inte släppa sitt grepp om mig....

Nåväl, vi njuter med hästarna ett par dagar extra i "fjäll världen" och hoppas på bra väder. Vi hämtade hö i lördags, första vändan av två (med min far som chafför av bussen där tyvärr inte allt hö går att få med på en gång) och vi hade tur med vädret. Har vi lite tur med vädret fram till söndag eller måndag morgon (Birra är ledig nästa vecka) så är det helt ok med skitväder sedan. Eller ja alltså, kanske inte skitväder men snön är välkommen iallafall. Och då blir det också liiiiite liiiiite ljusare.

Liten har blivit stor!

Jag märker helt klart att jag inte hinner med att skriva och uppdatera här så mycket som jag borde/vill. De som följer denna blogg får glädja sig åt det lilla som skrivs i stället.


Ner-räkningen har börjat. Vi har börjat fodra hästarna med hö och detta för att vänja in deras magar innan de ska stallas in för vintern. Nu kommer vi inte att ta tillbaka de till Jukkas förrän tidigast helgen 18-19 sep men deras magar måste ju så klart få en chans att vänja sig innan dess.

Det ser kanske lite kul ut för den ovanes ögon att vi tar hästarna från deras betes hage och ger de hö i stället. För det är inte dirket någon brist på mat i deras hage. Men det har inte någon betydelse, magarna är känsliga och det räcker som vetskap. Frågar någon får vi väl bara förklara hur det ligger till. *ler*


Inför lördagen som gick, när det var Sylvia kurs, hade vi inte hunnit ge hästarna hö så länge. Visst de hade fått en liten tuss hö i någon dag men långt ifrån tillräckligt för att övergå direkt till hö under en kurs dag (dessutom skulle de ju tillbaka till betet igen). Därför skulle det till att plocka gräs innan själva kursdagen.

Tanken att gå och plocka gräs för hand lockade inte särskillt. Såg framför mig hur min rygg skulle kännas efter det. Att hålla Birra "frisk och glad" inför lördagen var ett måste då det var han som skulle kursa. Hmm... gräset hoppar ju inte av sig själv i en säck! *ler stort*

Efter att ha bollat idéen med att köra en häck-sax i det höga gräset, kom min far på att en lie borde vara rätt smart att använda.

Birger som i unga år använt en sådan var inte rädd för uppgiften och under fredagkvällen stod han liknande en bonde från år 1900 och slog gräs. Och även om det såg mycket "sten-ålders" aktigt ut, var det effektivt. Birra fick lös mycket gräs ganska enkelt så det gick fort för oss att samla ihop några IKEA-säckar med detta. När gräset var slaget krattade jag ihop det och tröck ner det i säckarna.

Vi vägde påsarna och hade fått ihop ungefär 11kg! Helt perfekt! Hästarna skulle ha mat med sig under hela lördagen (det både räckte och blev över, de åt givetvis inte alla 11 kg under tiden vi var i Karhuniemi på kurs).




Varken Dísa eller Tindur har tidigare varit i Karhuniemi. Ett nytt ställe för de båda men ingenting som bekom de på något sätt. Inne i stallet är det väldigt öppet så där hade de full koll på det mesta som hände. Ute på ridbanan blev det lite små-prat från Tindurs sida men han var ju så klart tvungen att svara när Dísa stod i stallet och ropade efter honom.

Stallet i Karhuniemi är 8-kantigt och ska ge liknelsen av en lapp-kåta.

B&T utanför stallet innan kursstart!

Själva kursen gick jätte bra för Birra och Tindur. Första passet kollades mest av hur läget var mellan häst och ryttare för att sedan jobba det med flytt för skänkeln och att hitta Tindurs fokus på Birger.

Flytta för skänkeln!

Lyssna på husse!

Andra passet gick Tindur så himla fint. Och jag min "nöt" hade då inte kameran framme. Över lag blev det inte så mycket fotat trotts att det var fint väder. Pratade så mycket med alla runt omkring att jag helt och hållet glömde bort att fota. Vi hade ju så mycket att prata om, har ju inte träffat hästfolk sedan innan sommaren.


Vackra lilla Tindur har blivit stor. Han utstrålar sådan glädje när han rids och han förstår vad det är Birger vill ha ut av honom. Han töltar numera med lätthet och det syns på hela hästen att han tycker det är roligt.

Under andra passet för dagen, jobbade Birger på att få Tindur att "gå på tygeln" med eftergift i tölten. Och detta då med det tredelade mässing bettet. Alltså inte stången!

På tal om islandsstången... jamen jösses vilket utskällning jag fick av Sylvia (!!).

Innan Birra började rida på morgonen berättade han för Sylvia hur fint Tindur går på det bettet. Birra kom då inte ihåg vad det bettet hette utan Sylvia ropar och frågar mig vad det är för något vi använt. Jag stod då ungefär mitt på gårdsplan.... jag ropar tillbaka att det är ett tredelat islandsbett och då kom det.......

Att vi absolut inte skulle använda ett sådant bett på Tindur för det får honom bara att knäcka i nacken och inte jobba rätt med kroppen och trampa med bakbenen. Att Tindur absolut inte är redo för att ha ett sådant bett. Att det bettet endast är en genväg och inte skulle sättas på Tindur!

Jösses, jag tror folk hörde Sylvia ända upp på stan. Det är länge sedan jag hört Sylvia så arg. Eller jag vet inte om hon var arg, jag tror det. Det lät så. Eller så höjde hon bara rösten, fast nja liiite arg var hon nog.

Jag valde att hålla tyst. Även om jag vet vad hon menar. Och även om jag vet hur det ser ut när vi är ute och rider. Som jag tidigare skrivit är jag fullt medveten om vad som kan hända när man rider med ett stångbett. Och när Birger med Tindur rider tillsammans med mig och Dísa ute efter vägarna ser det inte ut som det gör på en kurs.

Hur som helst blev det en jätte bra kurs. För nu blev det stort fokus på att få Tindur att gå lika bra på det "vanliga" tredelade bettet som han kan gå på stångbettet. Och faktiskt, innan kursen var slut gjorde han just det, gick lika fint på det tredelade bettet som med stången. Sylvia uppmade Birger till hur han skulle göra och sedan bara lossnade det. All respekt till vår ridlärare/fröken, även om hon kan låta liiiite arg. *ler*

Sylvia! Hård, rättvis och duktig! *ler*


Nu när Tindur ska gå kurs under hösten ska givetvis även han få bli av med lite päls. Både Dísa och Tindur har redan satt ganska ordentligt med päls och med det blir det så klart jobbigt/svettigt att springa. Att klippa de små liven redan nu är ganska smart för att de ska slippa få alltför tjock päls under vintern.

"Hej, hej!"

Dísa svettas jätte lätt. Hon blir enormt varm i kroppen snabbt men jag har alltid klippt henne under våren. För att slippa behöva lägga täcke på henne alltför ofta i vinter men ändå inte låta henne bli överhettad vid ridning är hon nu klippt/rakad redan idag.
På så sätt hinner hon sätta ny päls under vintern men som inte blir så tjock och lång. Sedan får vi väl se till våren om hon ändå behöver klippas men det är då det.

Denna klippning fick Dísa idag!

Som sagt, liten har blivit stor, Tindur har också blivit klippt idag. Han har aldrig tidigare blivit rakad så det var lite intressant att se vad han tyckte om det. Lite funderade han nog men när han fick en godis brydde han sig inte dessto mer. Efter en stund stod han nästan och sov. Tror han tyckte det var lite skönt att bli av med päls. Det är ju dessutom regält varmt ute. När vi åkte från hästarna vid 19-tiden ikväll visade termometern +19'C! Helt otroligt!

"Och vad håller DU på med?"

"Mjaa, det här var ju ganska skönt!"

"Oj, såg du husse att jag blivit röd på mulen?!? Jag var ju bara tvungen att klia mig mot väggen!"

"Tack för gräset husse! Men jag måste ha ett öra mot den där konstiga mojängen!!"

"Så här snygg blev jag!!!!"

Så nu har vi två nyklippta hästar. Men jag räknar med att det ganska snart inte kommer att synas. För känner jag Dísa och Tindur rätt, så kommer deras pälsar att likna mammutar innan sista november. *ler*