Ingen "rytm"!

Den här sommaren är nog den som upplevs mest "stökig". Det har liksom inte blivit någon "rytm" i någonting. Eller tja, jag tänker först och främst på hästarna. *ler lite*

Nu har det väl inte gått någon nöd på varken Dísa eller Tindur men att ha en "sommar-idyll" med betande hästar i stor härlig sommarhage, utan annat än härliga lata dagar, verkar inte bli denna sommars mening.
Och jag skyller allt på vädret. Japp, framför allt på åskan.

Tror inte jag vart med om att det åskat så mycket som just detta år. Iallafall är det ingenting jag kommer ihåg. Hur som helst tycker jag det varit ovanligt mycket av den varan. Och just åska skapar för oss, stressade hästar.

Nu är det ju tur att vi har möjlighet att nyttja stall även under sommarmånaderna. För i går kväll var det dax igen.
Vi lät D&T sova ute från måndag till tisdag för då var det riktigt fint. Dísa var så pass bra i sitt ben att det nog var skönt för de "små liven" att få återgå till utevistelse även under natten. Vi tog ner de till betet som ligger en bit nedanför stallet och lät de husera där. Hade en plan på att dra upp de till Fjällnäs igen men vi valde att avvakta lite. Och bra var väl det....

Igår tisdag drog åskan fram igen...Och jösses vad det small! For ner till Jukkas efter att Birra slutat jobbet och himlen var nästan helt svart. Hämtade Dísa och Tindur från beteshagen och promenerade upp med de till stallet. Precis då började ös-regna.
Fick in de i stallet, sedan tog det inte många minuter förrän det började mullra. Dísa tittade med STORA ögon ut mot dörren men behöll sig ändå lugn.

Hon gick runt lite i boxen men till synes ändå inte "uppe i varv". Tindur tog det lugnt och såg mest ut att tycka det var skönt att få komma in i sin box. Han stod och halvsov men höjde lite på huvudet när det small som värst.

Behöver jag skriva att de fick sova inne?

Det är det jag menar med "rytm".... en natt inne - en natt ute, en dag utan åska - en dag med åska, två veckor i Fjällnäs - två veckor i Jukkas osv, osv.

Men jag klagar inte, oj nejdå. Jag bara skriver av mig lite. *ler* För hur mycket "orytmik" det än må vara denna sommar, skulle jag aldrig välja bort att umgås och "hjälpa" våra djur.

Så ska det se ut!

På lördag morgon när vi släppte ut hästarna rullade sig Dísa i hagen. Kan det vara ett bättre tecken på att hon känner sig bra i benet? Det var skönt att se. Och inte var det några som helst problem för henne att ta sig upp heller. Mitt hjärta blev varmt av glädje.

Så både lördag och söndag kväll har vi varit ute på promenad. På lördag var vi ute ca 20-minuter och igår, söndag, tog vi en prommis på nästan en timme.

Försökte gå på underlag som inte skulle vara varken halt eller "knöligt" för Dísa och jag tycker vi lyckades ganska bra. Även Birger och Tindur promenerade. Birra hade så klart kunnat rida men han sa själv att det kunde behövas lite egen rörelse av kroppen som variation. Och han gör ju som han vill, nästan iallafall. *ler*

Zorro har givetvis också varit med när vi "rört på oss". Och det är så himla fint hos Inger för det är skog precis bakom husknuten. Koppel till vovven är inte ens med när vi "luffsar" iväg.


Håller på att inreda lite i sadelkammaren...om någon läser detta och har ett litet bord till salu (eller vill ge bort) hör av dig/er! Ungefärliga mått 80x70 och av mat-/köksbords modell. Inte större än 90x90. Kanske finns det någon som har ett bord som bara står i vägen? Släng det inte! Jag hämtar! Förutsatt att det finns inom Kiruna kommun (ler).

Bättre ben och låd-flyttning!

Till min stora glädje är Dísas ben bättre. Redan igår morse gick hon betydligt bättre ut från boxen till hagen. En aning stel och så var hon men inte alls som dagarna innan. Sedan var det som om hon blev bättre allt eftersom dagen gick, för på eftermiddagen när vi kom till stallet gick hon jätte fint.

Nu gör ju Dísa inte några "hundra-knop" i hagen men hon rör sig på ett helt annat sätt än vad hon gjort sedan i söndags. I dag, torsdag, såg det också ganska hyfsat ut på morgonen. Inte 100% men kanske 80-90% och det gör mig så glad.

Klart och tydligt är också att min lilla häst legat ner och sovit i boxen. Både i går morse och idag finns tydliga spår i spånet (totalt tillplattat där hon legat) plus att hela Dísa är full med spån. Tindur har vi "tagit på sängen" både tisdag, onsdag och idag. Han har legat i boxen när vi kommit och klivit upp efter att jag pratat med honom inne i stallet. Han tar det coolt, det är liksom inte så bråttom för honom! *ler*


Eftersom aktivering av hästarna inte är så aktuellet blir det annat att göra i stallet. Förutom att sitta och titta samt gosa med alla djur, hund-katt-häst-sambo (ler stort) så blir det att snickra lite.
Och faktiskt, för en gångs skull var det inte snöstorm, -30*C eller ösregn när vi gjorde något. Vi (jag och Birger) brukar ju kunna lyckas med att göra saker och ting när vädret är som sämst och då så klart utomhus-jobb.
Men igår var det fint. Möööörka moln på himlen men ingenting som drabbade oss på något sätt. Så vi passade på att flytta hö-lådan.

Tror att jag tidigare skrivit om just denna hö-låda. Hur fint det ser ut på tillverkarens hemsida och hur enkelt allt är med och fylla på den osv. Men jag tror inte att just denna tillverkare varit med om hästar som inte kan vänta på sin lunch.

Hö-lådan är alltså en låda som skruvas/sätts fast på väggen. En timer sätts i eluttaget och styr på så sätt en magnet som sitter inuti själva lådan. Magneten håller uppe locket som sitter nertill och löser ut när strömen bryts. Höet läggs i uppifrån genom det övre locket och lådan är då "laddad". Hö-lådan går under namnet Lunchbox och finns bla att köpa här: http://www.hasttema.se

Som jag tror att jag tidigare skrivit går denna hö-låda inte att sätta hur som helst när Dísa och Tindur bor i hagen. *ler* Den kan inte sitta inom räckhåll för de och gör den det måste den helt klart "D&T-säkras".
Dísa är helt otrolig på att öppna denna låda. Jag vet inte hur hon gör men upp får hon den. Och det är ju liksom inte meningen. Vill ju gärna att hästarna ska få sitt hö utspritt över dagen och att lunchen blir just lunch.
Min lilla Dísa har dock sett till att hon och Tindur inte har "behövt" vänta till lunch. När Inger var hemma hade hon hört luckan öppnas (den låter lite när den faller mot väggen) ungefär vid 9-tiden...hrmm. Inger hade haft dörren öppen in till sitt hus och på så sätt hört luckan. Trodde väl inte riktigt först att det var den men johodå, där stod Dísa och Tindur och åt hö!

Birra och jag har gjort vad vi kunnat för att "säkra" lådan innan vi tog D&T på bete. Vi konstaterade dock att den behövde komma upp högre på väggen. Vilket vi skulle fixa inpå höstkanten när vi tänkte komma tillbaka till stallet. Men nu är det alltså redan gjort. Känns bra. Och eftersom hästarna behöver denna lunchbox/hö-låda nu ett par dagar, var det lika bra att ta tag i det.
Nu sitter lådan så pass högt upp på väggen att "stege-och-fallskärm" inte är fel. Stege iallafall, annars når man inte över huvudtaget. För även om lådan nu sitter högt, så är det ju ännu lite högre att komma åt och fylla på höet (alltså uppifrån). Men nu vore det väl f*n om Dísa ska kunna komma åt den.
Men vi tänker faktist sätta en liten "ram" runt nedre kanten ändå. Bara för att hon inte ska ställa sig på bakbenen och knuffa till locket underifrån (vilket i sin tur gör att locket släpper, magneten orkar inte hålla imot om den bli tilltryckt). Jodå, det skulle hon helt klart kunna fixa men inte just nu då, pga benet. Men till vintern...med lite snö som gör att hon skulle kunna komma upp lite närmare...ja då kan man ju räkna ut vad som händer. *ler*

Och Tindur, ja han är säkert glad över att ha en så bra kompis som sin Dísa. Jag menar, varför liksom behöva vänta på maten när den kan serveras tidigare. Och just serveras gör den ju, för det är inte han som gör jobbet, nää det är det Dísa som fixar. Men det är klart...nu när hon är "justerad" kanske han är där i stället och "gör jobbet". Hmm, nåväl vi kommer göra det ännu mer besvärligt för de att lyckas. Och Tindur är, som den söta pojk-häst han faktiskt är, inte så värst sugen på att göra mer än vad han behöver. *ler*
Men det är klart, han stod ju hela kvällen igår med mulen bland alla våra saker för att se vad vi höll på med, så han kanske redan har räknat ut hur han ska lösa "problemet"! :-)

Bröllop & "Jäkelskap"!

Elin som köpte Sida av Monika&Lina Carlsson, har i helgen som gick gift sig nere på Gotland. Stort GRATTIS!
Elin är även svärdotter till Lena som äger Oli.

Elin med sin Sida!


Elin och Magnus, bröllopsbild från Gotland!


Långt ifrån den "fars" som komikerna Stefan&Krister gör är titeln till detta inlägg. Eller ja, det är klart att bröllpet mellan Elin och Magnus givetvis är ett roligt och trevligt inslag, men det där med "jäkelskap".... ja det är inte alls åt det roliga hållet.

I lördags (när jag för övrigt fyllde år) skulle jag och Birra ut och åka häst&vagn. Tänkte vi. Men åskan kom farandes och eftermiddagen ute hos hästarna i Fjällnäs blev inte som vi tänkt.
Gosade med "de små liven" och såg till att smörja samt spraya de med myggmedel ordentligt. Aldrig är väl mygg och knott så ihärdiga som när det ska till att regna?

Vi stannade kvar ett tag och kollade av vad som hände när åskan kom. Vi satt i bilen och kunde konstatera att allt gick lugnt till. Hade hört av Birgers arbetkompis (som bor alldeles brevid hagen) att Dísa och Tindur sprungit en del när åskan tidigare gått.
Men nu var det alltså lugnt.
De extremt mörka molnen drog förbi och vi kunde inte längre höra att det mullrade. Inte heller såg vi några blixtar. Regna gjorde det fortfarande så vi valde att åka hemmåt.

Tindur på bete i Fjällnäs! En dag då det inte regnade *ler*.


Åskan gick "hårt" på lördag kväll inne i stan. Jag och Birger tyckte det var rätt bra att den höll till här och inte ute hos hästarna.

Söndag eftermiddag kommer vi ut till D&T...
Hämtar de i hagen och börjar göra iordning de för att nu äntligen få komma ut och köra lite kärra.

Dísa står snällt stilla och jag flätar hennes man för att den inte ska vara ivägen för tömmarna. Hon står och "gungar" på ett konstigt sätt. Ungefär som hon ibland kan göra när hon skos på framhovarna. Liksom flyttar tyngden bakåt men sedan fram igen utan att flytta på sig själv. Hmm...jag tänkte inte mer på det.
Jag la selen på henne och spännde fast den. Tog fram bettet, ja jag tänkte köra med bett eftersom hon inte gått på ett par dagar och det kunde bli lite väl spännande annars.
Gav min häst bettet och hon vägrade ta det i munnen (!!). Dísa brukar inte göra så. När jag erbjuder henne bettet från min hand brukar hon snällt och villigt ta det. Men inte nu! Jag reagerade men inte mer än att jag tyckte hon kunde öppna munnen. Birra stod brevid och log lite...kunde det vara så att Dísa faktiskt inte gjorde som hennes matte sa???

Jag körde den där "stoppa-fingret-på-lanen" tekniken varpå Dísa givetvis öppnade munnen och tog bettet. Jag satte fast tömmarna och öppnade grinden för att leda bort henne till kärran. Dísa tog ett steg och hoppade liksom till lite för att sedan inte kunna gå!!!
Förbannat! Hon var ju halt!!!!! Min älskade stackars lilla häst lirkade sig framåt men markerade extremt på ena frambenet. Hjälp!

Visst hon kunde gå men det var inte mer heller. Det var bara att lirka tillbaka henne till hagen och ta bort allt hon hade på sig för att sedan noooooga undersöka hela henne.
Jag hade ju visiterat henne innan vi började gå. Det gör jag alltid, givetvis även Tindur. Därför var det så konstigt att jag inte sett något...Men det syntes verkligen ingenting på henne. Ingenstans! Ingen värme, ingen svullnad, ingen reaktion på tryck...INGENTING! *suck*

Jaha, vad gör vi nu?

Jag ville inte lämna henne i hagen i Fjällnäs. Det behövde jag aldrig säga. Birra började ganska omgående att tömma transporten, som var full med grejjer eftersom den "huserar" som "stall" när vi är på bete. Ut med allt. Packa om alla saker, ta med elaggrigatet (eftersom den behövs i stall-hagen) samt gjordspetten och så lasta.

Dísa kunde ju stå. Och hon kunde väldigt försiktigt gå. Så då kändes det ändå bäst att få ner henne till stallet i Jukkas för att kunna ha henne inne i boxen. Den hältan såg inte ut att må bra av rundvandring i en stor hage med stora grästuvor osv.

Tindur var inte så sugen på att gå in i transporten. Kan man väl förstå. Varför behöva lämna gräset när det finns kvar? Men han klev sedan snällt in efter lite övertalning.
Dísa gick in efter Tindur och jag tittade på henne och funderade om det igentligen var så smart att åka iväg. Men jag behövde inte fundera.
Dísa gick själv raka vägen in i transporten. Jag hant inte ens upp på rampen så var hon inne. DET var för mig ett tecken på hur hon ville ha det.

Väl tillbaka i Jukkasjärvi var det inte bara att lasta ur hästarna och ställa in de i boxarna. Nähädå, så enkelt ska det givetvis inte vara.

Vi har för ungefär en vecka sedan fått hö (läs gräs) av en man i Jukkas. Han hade slagit gräset men inte tagit rätt på det. Vi gjorde det istället. Men det var/är/blev ju tvunget till att torka...och hur gör man då när man själv inte är "bonde"?
Jo, vi tog sk lastpallar och ställde på kant. Över träplankorna hängde vi höet. Blev ungefär som på "härsjor" men ändå lite annorlunda. Helsmart tyckte vi.
Det var det också men nu hade vi ställt dessa lastpallar med höet, ca 8st, plus hö över boxkanterna inne i Dísas box.
Vi hade även tömt boxen på spån innan och nu var där alltså fullt med hö i stället.

Det var "bara" att flytta alla pallar, hö och annat som var i vägen. In med nytt spån och sedan låta D&T få komma in.

Det är tur att inte någon annan behövde/behöver se hur det såg/ser ut i stallet just nu. *ler lite* Och jag håller alla tummar jag har att Fidde (allas-vår-hovslagare) inte behöver låna stallet för att sko någon häst de närmaste dagarna.

Dísa lirkade in i boxen men såg ändå ut att inte gå så himla dåligt från transporten och in. Men väl inne såg det inte så roligt ut. *suck*


Måndag morgon, upp tidigt och ner till Jukkas för att släppa ut de små liven. Dísa var ingen vacker syn. Det såg väldigt besvärligt ut för henne men det var som om det blev bättre när hon rört på sig lite. Hon gick mellan hö-tussarna och för varje gång jag såg henne gå tyckte jag det var liiiiiite, lite bättre. Det var också det som gjorde att jag valde och ha henne (och T) ute istället för att stå inne i boxen. Dessutom är hagen vid stallet väldigt slät och fin. Inga gropar och liknande.

Åkte sedan ner till lunch och hon gick mer obehindrat samt såg inte alls lika halt ut.
Jag som pratat med veterinären på morgonen valde att avvakta ett besök från henne. Och när jag och Birra kom ner till stallet på eftermiddagen såg Dísa ännu lite bättre ut.

Tog in D&T lite tidigare i går kväll/em eftersom de ändå varit ute från tidiga morgonen. Ville även att Dísa skulle få chans att vila. Och det gjorde hon. Hon tog stöd med rumpan mot boxväggen och såg ut att tycka det var jätte skönt.

Efter att jag granskat min häst suuuper, suuuper noga kan det enda (för mig) tänkbara vara att hon sträckt sig. Hennes högra framben, uppe vid bogfästet är något mer hård över muskeln än den vänstra. Tycker mig känna/se en lite mer svälld muskel där. Men jag vet inte....hmm.
Masserade med liniment en stund just där och Dísa tyckte det var väldigt, väldigt, väääldigt skönt. Hon stod och blundade, fibblade med mulen och sänkte halsen. Kanske är det ändå där hon har känningar?


Jag kan bara gissa vad som hänt. Jag tror att Dísa kan ha sprungit under lördag kvällen/natten för att åskan gick (att den kommit tillbaka och stressat henne) och på något sätt sträckt sig/ramlat/överanstängt en muskel. Men det är som sagt bara vad jag tror.

I dag tisdag var hon lite stel igen när hon gick ut till hagen på morgonen. Men då har hon ju också stått still hela natten. Återstår att se hur hon ser ut i eftermiddag. Givetvis tar jag ut veterinären om detta inte ser ut att ge med sig men tänkte ändå att "Lilla-D" skulle få någon dag på sig. Hela Dísa såg dock ut att vara mer energisk idag än tidigare och det...lovar väl ändå gott!?!


Zorro och Lily!

Lily "jagade" pinnen när Zorro rörde på den!

Zorro är liiiite fundersam över om Lily verkligen ska stryka sig mot honom!???

Ingers (som äger stallet) yngsta dotter, Lina har en katt som heter Lily. Henne tycker Zorro om. Och Lily tycker om Zorro! *ler* När vi nu kom tillbaka med hästarna i söndags var Lily där och jag tror hon har saknat oss. Eller iallafall Zorro.

Och igår kväll, när Z låg i sin bilbur med dörren öppen, ja då hoppade Lily dit. Birra skyndade sig fram med telefonkameran och förevigade ögonblicket.


Zorro tar det lugnt, Lily kan väl få hälsa på i hans bil om hon nu vill det!

Ett livstecken!

Så där lagom till det att jag fyller år (i morgon) kommer här ett inlägg som bevis på livstecken från oss! *ler lite*

Det blev aldrig någon tävling. Min älskade pappa blev akut sjuk torsdagen innan tävlingshelgen (vi skulle ha åkt på fredagen, alltså dagen därpå) och att lämna stan var inte ett allternativ.
Själv blev jag mest förvånad över mitt egna "lugn" när ambulansen hämtade honom. Men det föll en tår senare på kvällen när alla spänningar släppte.

I dag mår min pappa bra. Han ser ut och är som vanligt. Dock sätter det givetvis sina spår, om inte annat så hos mig, som nu ett tag oroat mig enormt för att det ska hända igen.


Dísa och Tindur är på bete. Vi har kört upp de till Fjällnäs och de har blivit så där lagom runda och goa´. Hrmm, helst skulle jag velat köra med en gräsklippare innan vi släppte ut de på ängen, för det var hur mycket gräs som helst där. Men vad gör man?
Och de har ju faktiskt gått ganska hårt innan betessläppet. Varken Dísa eller Tindur har varit i så bra form som de var innan vi tänkte åka och tävla.
Nåväl, det syns det inga spår av nu...*ler*. Eller ja, så klart är de fortfarande pigga och glada. Men kroppsformen tänkte jag på...är ju inte som för några veckor sedan.

Hur som helst mår alla "fyrfotingar" bra. Zorro mår fint även han men har väl inte så där jätte många kompisar just nu. Kanske saknar han Gissa och Lilly. Men han kommer ju tillbaka till de så han får vackert lov att stå ut.
Dessutom kommer vi åka ner till Jukkasjärvi och stallet ibland ändå, även fast hästarna inte är där. Måste fixa lite inför hösten osv. Och har då Z lite tur kanske han kan få träffa sina kompisar vid de tillfällena.


Av ägaren till stallet i Poikkijärvi där vi tidigare stod har vi fått köpa en rockard/kärra. Det är alltså den kärra vi fick låna och köra Dísa med tidigare sommrar (när vi stod i Poikki). Jätte kul! Tack, Anna!
Så nu blir det att köra lite kärra med både D&T. Eftersom vi gjorde inkörningen av Tindur "klar" förra vintern blir det även för honom att "leda spannet".
Vi har tagit upp kärran till Fjällnäs och i morgon tänkte vi fara ut med den en stund. Återstår ju och se vad det är för väder, känns inte så roligt att sitta i den om det öser ner regn. Men helt klart super kul att nu kunna variera ridningen med lite körning (även sommar-tid).


En nära bekants hus har brunnit! Känns så tråkigt för de. Vad kan man göra annat än konstatera vad som hänt? Finnas där, så klart, men kan man vara mer maktlös? Som tur är gick det bra med de själva och deras vovve.


Jaa nu pendlar vi alltså efter Nikkaluokta vägen varje dag. Lite ombyte så där eftersom hästarna befinner sig efter den vägen. Besvärligt dock med det vägarbete/järnvägsarbete som LKAB håller på med efter vägen.
Men vad gör det...så länge alla nära och kära få leva och må bra!?!

Två veckor till tävling & Snart kommer björnen!

I går lördag visade kalendern att det är exakt två veckor till det att vi ska stå på startlinjen i Gällivare. Bifrost Islandshästförening har då tävling och både jag samt Birger har anmält oss. Återstår ju att se hur det går.

Själv har jag inte kännt mig i from alls de senaste dagarna. Vaknat med täppt näsa och nyst om vart annat. Birra låter ungefär likadant. Fast han har klagat på känningar i bihålorna.


Som de flesta säkert sett av de tidigare bilderna är vi alltså tillbaka i Jukkasjärvi med D&T. Vi hyr hela Inger Keisus stall med tillhörande hage. Underbara Inger (och givetvis resten av hennes familj) är så himla snälla och goa. Och vi trivs, hästarna, jag, Birra och Zorro!

Jukkasjärvi erbjuder mycket variation ridmässigt. Många, många stigar i skogen, en del grusvägar osv. Plus att Inger har en jätte fin "grus-volt" på gården. Den är helt perfekt att träna förflyttningar och sådana övningar på. Dessutom står där två tallar som liksom bildar en naturlig "ått-volt" om man vill det.

Förr använda vi också en hel del fotbollsplanen som finns i Jukkas. Numera hyrs den tillsammans med närliggande klubbstuga av en hundförening. En ganska nystartad hundklubb som heter just, Jukkasjärvi hundklubb. De har satt upp agilityhinder där och ofta är det någon där med sin vovve och tränar. Dock använder de inte hela fotbollsplanen så det finns plats att rida om man inte stör.
Jag och Birra har varit dit och ridit en sväng och det blir säkert fler. Dock var det ju bra att jag satt och kollade runt lite på de lokala sidorna härom dagen.


Den lokala annons sidan www.kiruna.cc visade en bild på en björn! Jag höll på att sätta i halsen när där stod Permobjörnen kommer till Jukkas!

Att läsa björn och Jukkasjärvi i samma mening är INTE kul. Jag har en enorm björn-nojja och skulle rätt och slätt garanterat dö om vi mötte en under en ridtur.

Jag förstod inte vad "Permo" betydde och givetvis gick jag in och tittade på annonsen. Tänkte först att det var en björn någon "döpt". Ungefär som när en björn kommer nära ett samhälle. Då händer det ju att tidningar osv "döper" björnen till något.

www.jukkasjarvihundklubb.se/38728350

Kan ju säga att det var fint att bli upplyst om detta. Det hade kunnat gå riktigt, riktigt fort tillbaka till stallet. *ler lite*

Myspys visar trivsel!

Att en häst kan ligga ner när den känner sig trygg vet väl de flesta. I Poikkijärvi låg både Dísa och Tindur ibland när de var ute. Även i Annes stall hade de båda legat vid något tillfälle. I förra stallet låg de aldrig.

I dag på förmiddagen när vi kom till stallet såg det ut så här!

Visst ser de ut att ha det skönt?!?

Dísa!

Tindur!

Birger passade på att sola en stund med "Lille-man"!

"Myser du, så myser jag!"

"Stall-husse" Anders hälsade på Tindur, som lugnt och tryggt låg kvar!

Söta och fina vovven, Gissa (hon heter så *ler*), ville gärna visa upp sin boll!

Dísa har riktigt, riktigt skönt!

Det finns ingen som helst tvekan över att de trivs! Och jag behöver väl knappast skriva att jag (vi) gör det samma?!

Jag kan sova igen!

Djuren betyder allt för mig. Jag har alltid varit djur intresserad och när det kommer till mina egna djur drar jag mig inte för att gå genom både eld och vatten för de. Att andra tycker detta är konstigt eller upplever mig som jobbig/besvärlig bryr jag mig inte om. Birger delar mitt starka djurintresse och tur är väl det *ler*.

Lite har jag ändras med åren, den första tiden med egen häst var jag extremt överbeskyddande. Visst är jag det idag också men numera kan jag iallafall resonera och prata om saker och ting utan att "flyga i luften" för att andra inte tycker och tänker likadant. Men jag är fortfarande inte rädd för att tala om hur jag vill att mina djur ska skötas. Och givetvis kan jag fortfarande bli både arg och upprörd när det kommer till folk som inte förstår sig på djurens bästa. Jag har dock lärt mig att inte fortsätta kämpa i "motvind-uppförsbacke-och-vatten-till-knäna" utan inser när det inte går att hitta en lösning.

Därför kändes det lite extra trist när vi nu flyttade Dísa och Tindur i tisdags-kväll. För i det stallet sa man när vi kom att "inga problem är för stora för att hitta en lösning på"!

För en del verkar det fungera bra att ha sin häst där, antagligen eftersom inte de haft synpunker över hur saker och ting sköts. Samtidigt var det svårt att få folk att förstå hur man kan ändra skötsel osv till det bättre. De var "vana" vid att göra på ett visst sätt och jag hade svårt att se mina djur skötas så. Det skapade problem.

När vi kom dit med D&T i november var det snö. Ta bara en sådan sak som att när hästarna kommer in i stallet borstas de inte av från snön som ligger på ryggen! Inte heller tas snö-styltor/klumpar bort från hovarna! Hästarna står då inne hela natten och "gungar" på kotorna och i vissa fall även bryter i kotleden. Visst det tinar men det tar ju ett tag i sågspån som isolerar. (Behöver jag skriva att D&T har snösulor som förhindrar detta bildande av klumpar under fötterna?)

Sedan var det inte någon som kollade av hästarna när de kom in på kvällen. Dvs det var ingen som gick igenom de och tittade ifall det uppkommit någon skada eller liknande. Likväl kan någon ha tappat en sko och det är som sagt ingenting som kollades av på kvällen.

Vi gick dock ihop några stycken och kom vi överrens om att hjälpas åt med varandras hästar. Det ingick igentligen i stallhyran att få de inttagna osv men efter att ha sett hur det gått till, var det inte aktuellt för mig och Birra (och några fler som ändå kände att vi hade lite rätt).

Och ja det hittades sår på hästarna, som var i behov av "vård". Tack vare att vi gjorde så tillsammans gick det ju bra. Vi tittade givetvis även till de andra innan vi for hem för kvällen.

Under veckodagarna sköttes utsläpp och intag av de som jobbade på gården. Helgerna samt fredag kväll sköttes av oss som hade hästarna. Men under veckorna var det då "personal" som skötte stallet och ibland var mockningen under all kritik. Och när vi (jodå, det var fler än jag) sa till om detta, ja då hände det inte så mycket. Stallägaren lyssnade men inte mer än så. Resten av veckans mockning såg likadan ut ändå.

När jag på ett stallmöte tog upp om andra tänker på att titta ifall alla hästar skitit i boxarna på morgonen, ja då tittade folk på mig som om jag var den största idiot de sett. Jag fick till svar att det väl självklart att hästarna skiter under natten....!!! Men nähädå, det är faktsikt inte så självklart. Om en häst är sjuk och drabbats av kolik eller liknande kan den mycket väl ha stått hela natten utan att ha gjort ifrån sig. Kommer det då en person och bara släpper ut den hästen till mer mat ute i hagen, ja vad händer då??? Den hästen ska ju absolut inte ha i sig mer mat!! Och deffenitivt ha dit en veterinär snabbt!

Det här var det inte många som tänkt på, och det kan man ju förstå. Men reaktionen som kom...nja, den fick mig att höjja på ögonbrynen. Någon menade på att man mockar ju direkt på morgonen och då även upptäcker detta, men är man ensam och mockar 11 boxar tar det ju ett tag. Har då den sista hästen inte skitit, ja då har det ju gått några timmar. Timmar som är super viktiga att hjälpa en sjuk häst. Det samma gäller under veckorna. "Personalen" släpper oftast ut hästarna och går sedan för att mata hundarna och gör lite annat. Det är väl helt ok men INTE ifall en häst är dålig.

Nåväl, någon blev väl kanske lite mer medveten om vad som kan hända.

Över huvudtaget verkade som om de som hade sina hästar i stallet inte varit med om, sett eller hört så mycket om vad som kan hända en häst. Givetvis är det bra att man inte haft skadade eller sjuka hästar, jag önskar ingen att få sitt djur skadat eller sjukt. Men jag menar just VETSKAPEN om vad som kan ske. Varför ska det liksom behöva hända något innan man gör något åt det??????

Sedan kan man ju så klart inte förbereda sig på allt. Inte heller kan man skydda sig mot alla skador och sjukdomar som kan drabba ens häst. Men att inte lära sig vad som kan hända, ja det är faktiskt svårt för mig att förstå. Än mindre att inte vilja!

Ja, ja alla är vi olika.

Sedan har jag svårt att förstå hur man inte kan få till det att ge hästarna mat. Nu sista veckorna fick hästarna torr-hö och utfodrats då klockan åtta på morgonen, två på dagen och vid åtta på kvällen.

Utfodringen runt klockan två hade vid flertalet tillfällen skjutits upp. Det hade t o m hänt att de inte fått sin mat förrän närmare klockan fyra!

Givetvis förstår jag att man måste ta en sjuk hund till veterinären och jag förstår även att man inte kan fodra hästarna om man är ute och kör turister i skogen...men samtidigt har jag ingen som helst förståelse för att hästarna ska behöva lida av detta.

Och jaa, jag skriver lida. För det är faktiskt det de gör när de inte får tillgodo se sig tuggbehovet på så många timmar.

Inte heller förstår jag varför man inte ringer ut "jouren" en sådan dag. Alla hästägare hade stall-jour samma vecka som man hade sin helg. Och skulle inte "jouren" kunna åka ut och fixa lunchen, ja då hade väl den personen i sin tur fått kolla av med någon annan. Vi var som sagt 11 hästägare i stallet.

Jag har väldigt lite förstelse för den mänskliga faktorn när det kommer till djuren. Jag skulle inte säga något om det var te x en lunch-box (som går på ström) eller en lunch-grind (som också går på ström) som av någon anledning inte fungerat. Men när en människa med fungerande hjärnverksamhet inte kan lösa "problem" som uppstår, som här mat-giva, ja då blir jag faktiskt en aning irriterad.

Som ni läser är det mycket "jag inte förstår". Det var också det som fick oss att tillslut flytta. Stallägaren sa att hästarna inte kommer få stå inne under natten från första maj (!!). Japp, ute ska de vara och det spelar ingen roll ifall de är svettiga eller blöta. "Det är bara att lägga täcke på de så klarar de sig!"

Jaha, vadå klarar sig????? För oss som ligger och tränar inför tävling fungerar det INTE att hästen ska klara sig! De ska må bra! Ingenting annat!

Här fanns ingenting att resonera om. I stallkontraktet står att hästarna ska vara ute f o m första maj. Jag vet inte vad jag tänkte på när vi skrev på detta avtal. Jag måste ha varit helt borta. För i Kiruna "finns det inte på kartan" att man lämnar sin häst ute under nätterna i maj månad. Glöm det!

Ska också tillägga att detta gäller i hage utan ligghall eller vindskjul som skydd!

Under sommarmånaderna när det är varmt, torrt och skönt ute är det givetvis mysigt att kunna ligga och vila!

(Gammal bild på Birra och Tindur som myser på betet)


Men stallägaren menade på att så har man alltid tidigare gjort. Samt att man kommit överrens med de som länge haft hästar på gården hur det ska fungera. Och allt hade ju varit så bra tidigare så de kunde inte förstå varför jag (och Birger) nu skulle komma och "tjorva" om detta. Jag/vi berätta om det här med att träna och hur blöt de kan bli av svett osv, hur "illa det rimmar" med att då släppa ut en häst i hagen under natten när det är kallt. Jodå, det är faktiskt fortfarande (idag) minusgrader ute under nätterna.

Det var som att tala med en vägg. Det fanns inte en chans att vi skulle kunna få sköta våra hästar som vi själva ville. Alla hästar skulle vara ute! Började vi ta in våra, ja då är det säkert fler som vill göra likadant. Tro f*n det! Men ingen annan tordes säga till om detta. Jag vet, inte alla är som jag. Men när jag och Birger inte fick någon "backupp" ja men självklart blev det ju bara vi som upplevdes som besvärliga.

Så nu är vi borta därifrån. Det finns mer att skriva om men jag känner att jag inte orkar just nu. Dísa och Tindur får komma in under nätterna. De får sova i egna sköna boxar med spån och gummimatta. De får vila utan att bli störda och ta igen sig utan att behöva fundera på vad som kan komma farandes. De kan känna lugn med närhet av varandra och vi kan rida och träna de i vetskap om att de efteråt kan få samla de krafter som behövs. Och ingen, just precis...ingen (!) kan komma och säga att "så får vi inte göra".

Efter veckor med orolig och nästintill obefintlig sömn, kan jag sova igen!

Bild-bomb!

Här kommer nu lite bilder från olika tillfällen den senaste tiden!

Vägen upp mot slalombacken är, som jag tidigare skrev, väldigt fin att rida. Birger tog fram mobilkameran och tog dessa två bilder första gången vi var upp dit. I dagsläget har det försvunnit ännu mer snö!
(Alla bilder går att klicka på för att få upp i större format)
Dísa spanar mot gården, som syns i bakgrunden! (Hrmm, ursäkta min "lagomt" skitiga jacka!)

Tindur med spetsade öron! Birger hade roligt när han red, tog ett foto från sin plats i sadeln! *ler*


I skogen bakom stallet blev snön riktigt mjuk och fin. Perfekt ställe för hästarna att träna sig och lyfta på benen. Tyvärr har jag inte hunnit med att rida Dísa där pga hennes sår. Snön har försvunnit fort så den träningen som Birra och Tindur fick får jag och Dísa se oss "snuvade" på.

Birger och Tindur kliver på! Var väl inte någon direkt "fin"-ridning utan mer att låta "Lille-man" få luffsa runt och lyfta på benen.

Tindur spanar! Här syns hur mycket snö det var. Dock var den väääääldigt mjuk.

Vilka kliv han fick, Tindur! Tyvärr var jag helt värdelös med kameran och fick inte till någon riktigt bra bild på själva stegen. Och så höll de inte på så jätte länge, jobbigt för Tindur att traska runt i detta.

(Bilderna skvallrar om smutsig snö, men är det vår så är det!)


Förra helgen åkte jag och Birra till mamma och pappas husvagn. Den har de ställt upp hos Maj-Britt (som äger Gyllir) och Uffe som bor i Alalahti (ca 4,5 mil upp efter Nikkaluoktavägen). Fiske turer med skoter är vad de för det mesta gör och vi fick hänga med.

Jag och Birger äger ingen egen skoter, vi håller inte på med sådana "hästkrafter" *ler* utan fick låna en av Uffes. Den vi fick låna var av modell "jag-startar-går-frammåt-men-är-gammal"-Yamaha.

Hur som helst var det ändå roligt, för hade vi inte fått låna "klenoden" skulle vi inte kunnat följa med.

Uffe och Maj-Britt hade även en kälke av modell "glid-runt-i-mig-utan-stötdämpning" som en av oss fick lov att åka i. Jag började där...och fick även hålla i Zorro eftersom han inte orkade springa så långt. Det var blött och mjukt, även på isen, så Z fick åka skoterkälke även han.

Jag (justerar huvan), Zorro, Maj-Britt, Uffe, pappa och mamma!

Maj-Britt, Uffe, jag (här syns hur mycket/stor kälken var, kolla utrymmet framför mina ben!), pappa och mamma! Och så "klenoden"! Som t o m hade spännband för att hålla huven på plats! *ler stort* Men som jag skrev...den tog oss fram.

Pappa pekar upp mot fjället, som vi sedan begav oss upp på. Jag och Birra bytte även plats, han fick åka i kälken med Z och jag fick köra skoter.

Att jag sedan lyckades med att få skotta upp "eländet" (dock helt och hållet mitt eget fel) gjorde ju bara hela skoterturen mer händelserik. Att det hände efter markerad skoterled, behöver vi ju kanske inte tala så mycket om! *ler*

Det blev dock inget fiske...vädret satte stopp för oss. Det blåste för hårt uppe på fjället och den sjö vi skulle till såg vi aldrig.

Jag, Birra och Zorro sov i husvagnen från lördag till söndag. Det var på lördag vi var ut med skotrarna. På söndag åkte vi bil (skönt för oss som fått "jobba" dagen innan) till byn Pirttivuopio. Där har de under några veckor, ett segelflygplans-läger. Vädret var extremt växlande och inga plan var uppe men vi knallade i allafall runt på isen och tittade lite.

Solen sken i "Pirtti" när vi var där men som synes var storm-molnen inte långt borta. Mot Nikkaluokta och Kebnekaise såg det riktigt hotfullt ut.

På isen fanns inget vindskydd, bara att dra på sig huvan!

Jag, mamma, Z och Maj-Britt! Zorro skuttar iväg efter en snöklimp! Oj vad jag gillar (ironi) min "kast-stil"! Tack Birra för att du lyckades fånga den så fint! *ler*

Ett utav motorplanen som drar upp segelflygen! Kolla in vinflöjen....det var lite vind!

Så efter två dagar hos mamma och pappa (samt M-B och Uffe) for vi hem igen. Roligt hade vi och jätte god mat åt vi. Nästa år hoppas vi kunna åka upp till de tidigare på våren/vintern. Då är isarna bättre och vädret något mer stabilt.

Och så skickar vi så klart ett stort TACK! till Lena och Elin som tog hand om Dísa och Tindur!

Två bilder på Zorro och hans bästaste-bästa-vän, Alice! Dessa två skulle kunna leka hur länge som helst!

Zorro och Alice!

Bästa som finns är ju att få leka med en kompis!

Alice är Eva´s (som äger Lipertá) vovve och är en blandras mellan Border Collie och Australien Shepherd.

Klantig Dísa & Glad Påsk!

Ingen annan vinter har väl Dísa lyckats med att trampa sig själv så mycket som i år. Och det är med brodden som sitter i den motsatta bakhoven dessutom. Brodd ger ju lite mer "effekt". Suck!

Jodå, hon har nu lyckas trampa upp såret vid kronranden igen. Precis på samma ställe och det gör ju inte saken bättre. Hennes hud får aldrig chansen att läka ordentligt och jag gör allt för att hålla det rent.
Tyvärr är enda möjligheten att hålla smuts borta, att linda henne. Vanligtvis kan det ju vara bra om sår får luftas osv men nu måste hon hållas lindad. De allra flesta vet väl hur en hästhage ser ut vid den här årstiden?!?

Jag vill gärna hålla hennes ben torrt, vilket innebär att varje kväll byter jag bandaget. Men eftersom jag även vill ha henne lindad när vi rider innebär det lite extra arbete. Behöver jag skriva att jag längtar till dess att broddarna är borta?

Allt detta med Dísa skapar en liten frustration inom mig när det gäller tävlandet. Första helgen i juni är det tävling i Gällivare. Detta är den närmaste tävlingen för oss, både avstånds mässigt och sesongsmässigt. I flera år har vi åkt dit för att delta men frågan är nu om jag kommer kunna tävla min piga detta år?
Birger är därimot riktigt duktig med Tindur och håller igång. Våran förhoppning är att de iallafall kommer kunna tävla. Hade varit så roligt eftersom "Lille-man" just nu går så fint.

Vi har ju hela maj-månad på oss. Och med vägar som tinar fram och ger oss stora variationsmöjligheter försöker jag se positivt på veckorna som kommer. Men har man en klantig häst så har man. *ler* Om inte annat får Dísa lov att följa med som "sällskapsdam" åt Tindur.

Vägen upp till slalombacken har tinat fram och den är riktigt fin att rida. Delar av vägen är en gammal truck-väg och den har användes av LKAB nu ett par veckor. Därför har vägen plogats och plantas till med både traktorer och plogbilar. De har även lagt nytt underlag, i form av någon sand-grus-sand blandning och det är helt perfekt att rida på.
Hela vägen upp till toppen på slalombacken har dock inte kommit fram än så vi tar oss inte ända upp. Men till ungefär halva backen kommer vi och det räcker ju gott och väl.

Lägger in lite bilder i nästa inlägg, jag måste plocka fram de på datorn och det tar en stund... Vi har en aaaaaannnniiiiiing många bilder i våran dator just nu och ibland lägger de sig inte i "ordning" när man laddar över de. Men givetvis kommer det blider! *ler*

Vill passa på att önska er alla en Glad Påsk!
Själv har jag pyntat påskriset, borstat katten och dammat av sopkvasten. Drar därmed till Blåkulla och lever loppan med de andra häxorna!

Det går bra nu!

Jag ska väl kanske inte äventyra allt med att skriva som rubriken lyder men det kan ju vara lite roligt att få skriva någon gång hur bra allt är. *ler*

Dísas sår i pannan har praktiskt taget lägt ihop helt och hållet. Det finns fortfarande en liten, liiiiiten sårskorpa kvar. Smörjer med AloeVera salva ibland men vill inte vara där och peta för mycket. Nu får hon också vara utan sin "inbakade" fläta i pannluggen.


Rakat hästarna har jag också hunnit med att göra. Dísa mer än Tindur och detta så klart för att de är så olika. Dísa svettas i massor medans Tindur endast blir lite varm på halsen. Dísa torkar inte från kvällen till morgonen därpå (alltså under natten) medans Tindur inte på något sätt är varm eller blöt i pälsen dagen efter. Så Dísa har fått sin "vanliga" vår-frisyr medans jag gjorde en lite annan variant på Tindur.

Dísa, rakad och här fortfarande med sin flätade lugg!

Tindur, myser i solen! Rakad lätt, endast på halsen.

Båda "frisyrerna" fungerar alldeles jätte bra! Och både "Lille-man" och "Lill-Fia" var så snälla att klippa. In med bomull i öronen och sedan bara att köra på. *ler* En liten morot efteråt hör ju också till förståss.


Nya stoet, Maesa har flyttat ihop med de andra. Allt eftersom har det gått bättre och bättre. Hon hade det lite tufft där i början men nu går det fint för henne. Hon har hittat vänner som är snäll med henne och fortsätter att känna av vem som är vem. Hon i sin tur är verkligen snäll, ingen häst som "söker bråk" eller liknande. Snarare tvärt om men som sagt, hon kommer mer och mer in i flocken.

Maesa!

Maesa, en social tjej som gärna kommer och hälsar!

Och Tindur gillar ju "sina" tjejer, här med tre av de: Dísa, Lipertá, Maesa och Tindur!


Har ju hunnit med att rida en del också. Igår kväll blev det en riktig vända. Jag och Birra var ute ganska länge och det var jätte roligt. Det verkade även hästarna tycka. Jösses, vilka fina och pigga hästar vi hade.

Vi red upp från stallet med Zorro till mina föräldrar. Där lämnade vi honom och fortsatte sedan utan vovve bort mot Kiruna Ridklubb. Vi red aldrig ända fram till stora ridklubben men vi hade inte långt kvar.
Helt underbara gångbanor (ja vi får rida där) med perfekt underlag. Inte mycket folk. Toppen väder. Och så hästar med luft under fötterna. Underbart!

Varken Dísa eller Tindur var trött när vi var tillbaka i eget stall igen. De börjar få bättre kondis de små liven. *ler*
Birger var så nöjd med Tindur och kunde knappt sluta prata om hur fint de hade töltat. Det var roligt att höra. Jag hade ju som vanligt inte sett hur det gått "där bakom". Jag börjar fundera på att installera en kamera baktill på min hjälm för att få lite koll på de. *ler stort* Dísa har verkligen inte en tanke på att låta de vara före oss.

Nåväl, vi ska nu iallafall börja med att Birger och Tindur rider på banan en dag/kväll i veckan för mig. Så får jag kika lite. Jag vill ju också se, för jag vet hur fint Tindur kan gå. Ja alltså även hur fint Birger kan rida honom, men ni förstår hur jag menar.

Dísa gick också fint igår. Ja hon har faktiskt börjat gå bättre och bättre nu. Kan ju bero på att jag är mer konsentrerad på att få henne "i form". Detta i alla gångarter och det tar sig. Galoppen är väl det som är sämst just nu men det kommer det också.

Jag kan väl säga att...det går bra nu!


Och sist men inte minst måste jag ju visa mamma och pappas nya granne, Conrad!
Conrad och Zorro!

Söt vovve, roligt aktivitet och en hel skön Oli!

Vill börja med och visa två bilder på Zorros just nu yngsta lek-kompis, Akko! Han är ju bara för söt!

Ville gärna titta nääääära på kameran!

Akko! Söt som en liten nallebjörn!

Akko ägs av familjen som numera även äger Logi.


Sedan tänkte jag även visa lite bilder på hur bra Tindur har det. Eller ja alltså alla hästar har det ju bra men jag tänkte visa att det inte bara är Tindur som gillar stona, utan att även Lipertá (som är ett sto) tycker om Tindur!

(Ursäkta oborstad Tindur, men han hade som synes legat ner och sovit och jag i min tur borstade inte av honom innan han gick ut. Vet att det förstör bilderna lite men ni får ha överseende!)

Lipertá sticker in sitt huvud mellan Tindurs ben och naffsar honom lite kärvänligt!

Tindur tycks inte bry sig nämnvärt över vad Lipertá håller på med utan står kvar och låter henne hållas! Visst ser det lite grann ut som om han står och myser?!?
Sedan gick Lipertá runt Tindur och tillsammans gick de iväg, bort till de andra hästarna!

Dísa är fortfarande Tindurs absoluta favvorit men Lipertá har han fått ett riktigt "gott öga" till, som synes. Blir intressant och se var det nya stoet, Maesa, hamnar på Tindurs "topp lista". *ler*

Dísa!

I går redan jag och Birger upp mot stan. Dísa var pigg. Så där pigg som bara hon kan vara. Hon har ju inte den kondis hon brukar så det blev inga långa rusningarn men roligt hade hon i allafall.

Det var roligt att rida. Det tyckte Tindur också. Han var lätt och fin och Birra sken som en sol när han berättade hur fint det gått att tölta. Birger och Tindur var bakom mig och Dísa mest hela tiden så jag såg ju liksom inte hur det gick. Dísa vägrade låta de komma förbi oss, det humöret var hon på. *ler stort*

I måndags tog hela våran lilla familj en kvälls promenad. Kändes som om vi kunde mjukstarta lite så vi tog oss en "prommis". Birger, Tindur, Dísa, jag och Zorro.

Vi gick från stallet upp på stan till mina föräldrar. Det tog ungefär en halvtimme. Vi lämnade Zorro hos de och gick sedan tillbaka till stallet med hästarna. En riktigt skön promenad och alla djur (inkl sambon *ler*) var nöjda på kvällen efteråt.


Så måste jag ju bara få berätta om Oli! Han är bara för skön!

Idag har en tjej, Malin varit ute och ridit honom tillsammans med en annan tjej på Sida. De red i skogen och där kan man bara följa de upptrampade stigarna. Så fort du hamnar utanför blir det för djupt för hästarna = de sjunker.

Båda tjejerna bestämde sig för att vända vid ett ställe, nästan längst bort på ridslingan. Tror det berodde på för mycket snö på själva stigen.

Oli hade hamnat utanför spåret när de skulle vända så Malin som red honom hade hoppat av. Hon i sin tur hamnar efter/bakom Oli på stigen, varpå Oli helt enkelt går hem!

Ha,ha,ha han går alltså framför henne på stigen och hon kommer inte förbi för att ta fast honom!

Tjejen på Sida försöker rida förbi för att få tag på Olis tyglar men då ökar Oli lite på takten och det finns helt enkelt inte plats att rida två i bredd.
Malin "på" Oli fick gå bakom honom hela vägen tillbaka till stallet!

Oli, en häst som inte behöver någon ryttare! *ler stort*

Ja, vad säger man?!!?

Dísas sår i pannan har läkt fint. Det har skyddats bra med hjälp av en inbakad fläta som jag gjort i pannluggen. Tror även att det har hållit henne ifrån att klia sig just där. *ler* Litet sår är det fortfarande men nu pratar vi i storlek av en 50-öring.

Vinterkräksjukan drabbade oss för en vecka sedan. Först Birger och sedan jag. Bläh! Fy vad jag tycker det är äckligt att spy. Ja alltså jag tror ju inte att någon tycker det är roligt/mysigt men en del har ju mindre problem med det. Inte jag!
Men det gick över ganska snabbt. Dock blir man ju ganska matt och orkeslös av det hela och det höll i sig ganska länge.
Förkyld var vi också, både Birra och jag. Innan magsjukan var det halsen och feber som "spökade". Men, men det har som sagt gått åt rätt håll.


Till stallet har nu den nya hästen Maesa kommit. Det är ett sto som blir 4 år till sommaren. Svart-vit skäck och ägs av Anette Andersson. Maesa kom i tisdags och har rest ända ifrån Island.
Ett litet sto, jösses vad hon ser pluttig ut. Resan har ju säkert tagit mycket på henne men man ser att hon har mycket kvar att växa.
Tindur tycker redan om henne. Som den "sto-tjusare" han är. *ler* Han har redan kliat henne på halsen och hon honom. Logi har också kliat på henne och jag tror grabbarna kommer få en ny favvorit.

"Majsan" går i egen hage. Hon går i lekhagen brevid de andra som får vara i mathagen. Det störde mig enormt här tidigare i veckan. Givetvis ska inte "Majsan" gå med de andra direkt. Och så klart behöver hon få vila efter sin långa resa, samt få nödvändig vaccinering innan hon sätts ihop med de andra. Så hade jag också velat ha det. Men...

...Innan Maesa kom sa Anette att det inte skulle bli några prolem med allt runt omkring. Att våra hästar inte skulle behöva stå i mathagen hela dagen utan att Maesa skulle kunna vara där när de andra går i lekhagen osv. Precis som Dísa har gjort när hon varit skadad. Det enda skulle vara att vi inte kom att kunna flytta över hästarna vid 17-tiden som vi brukar. Men det gör inte så mycket eftersom vi ändå kommer ner till stallet och då kan ta bort de från maten och göra någon form av aktivitet istället.

...Tisdag kväll gick och plötsligt säger Anette att Maesa inte alls ska gå i mathagen utan endast i lekhagen. Hon skulle inte få stå och äta hela dagen(!). Vilket drabbade våra hästar med just det..att de fick stå och äta HELA dagen. Maesa hade hamnat i mathagen mellan 10-14 men det sa nu Anette inte gick.
Våra hästar hade fått komma ifrån maten i fyra timmar men fick nu inte det. Jag blev upprörd! Kanske något småaktigt men Dísa och Tindur kan verkligen inte stå och äta hela dagarna. De blir alldeles för tjocka och redan nu ser de ut som två små bollar. Suck!

Dessutom är risken för fång överhängande och att drabbas av det "bara" för att hästarna inte kan få lov att komma ifrån maten (som det utlovats) gjorde/gör mig arg! Och jaa, hästar kan drabbas av fång även av hösilage, det gäller inte bara gräs på sommaren.

...Onsdag gick och våra hästar fick inte byta hage. Jag och Birra åkte ut två gånger till stallet och red bara för att göra något åt saken. Birger var ledig.

Maesa är inte skodd, det har hon aldrig varit. Anette sa innan hon kom att skor ska hon inte få förrän framåt sommaren. Det ändrades under onsdagen! Plötsligt ska Maesa nu ha skor innan hon får gå ihop med de andra. Inget att säga om det. Kan ju vara bra eftersom hon då får fäste att hålla imot om någon ställer sig och trycker mot henne osv. Det var ju så jag och Birra vill ha det när Tindur tappade sin sko (när vi kom till detta stall).
Men min oro blev nu ännu större...Maesa skulle inte skos förrän om en vecka! Skulle det innebära att våra hästar blev stående i mathagen så länge??? Det verkade så!

...Torsdag gick och veterinären var ut och vaccinerade Maesa samt någon fler häst. Nu kom "order" från veterinären att Maesa inte kan gå ihop med de andra på någon vecka för stelkramp vaccinet inte börjar verka förrän då. Givetvis ska men följa det veterinären säger, absolut och jag hade gjort precis likadant som Anette. Men....ingen sa till mig hur det skulle bli med våra hästar!

Jag såg framför mig hur det kommer gå flera, flera dagar och våra hästar blir bara större och större. Jag mådde jätte dåligt över detta! Och det enda jag fick till svar var att Maesa inte kan gå med de andra. Att hon åkt så långt, inte har skor, inte har vaccin och inte är van vid maten! Ja men jag vet det!!!! Men våra hästar då????
Frustration på hög nivå!

Det här kan väl tyckas vara hur löjligt som helst. Kanske t o m småaktigt av mig men jag kan inte rå för det. När det kommer till mina djur, mår jag inte bra när de drabbas av något som inte känns ok.

När vi kom med D&T till detta stall fick de gå tre dagar i lekhagen. Det var i smäll-kalla december men då fick de andra hästarna gå i mathagen hela dagarna. Ingen tippsade oss då om att vi kunnat "byta" hage under dagen. Så som Dísa fått göra nu när hon varit skadad. Det är en riktigt smart idé. Oli gjorde så när han kom...gick upp när de andra gick ner och tvärt om (för då var denna idé kläckt).

När vi kom med D&T var det en kvinna som fräste åt mig att hon minsan INTE gillade att hennes häst åt hela dagen. Det kan jag förstå men som helt ny på platsen visste vi ju inte hur vi annat kunde göra.
Samma kvinna har nu när Maesa kommit inte alls brytt sig(!). Hon i sin tur säger att Jag varit den som upplevts "tjorvig" när det gäller hästarna och hagarna. Denna "kvinna" tycker att Anette inte alls ska ha någon brådska utan ta det lugnt med hopsläppet osv.
Vad är skillnaden????? Hennes häst blir väl precis lika fet nu som då?!! Och nu är det dessutom inte kallt.
(Märk väl att detta hände innan Lotta och Elin löst problemet och jag inget visst om hur det skulle bli!)

Ja, vad säger man?!!?

Efter att jag sms:at med Elin (som jobbar i stallet) och Lotta (som äger gården) fick jag tillslut veta att Maesa tas in i stallet mellan 10-14 varje dag så våra hästar kan få komma ifrån maten. Det hade de kommit överrens med Anette om. Jätte bra, det har löst sig!!

Tyvärr saknar gården fler än två hagar. Det är hur dumt som helst. Som sådana här gånger, kan en tredje hage vara bra att tillgå. Likadant om en häst blir skadad. Och nu tänker jag faktiskt inte bara på mina egna utan på alla i stallet. Vilket jag även menat hela detta inlägg när jag skrivit våra hästar.

Hoppet det sista som överger en människa!???

Har ni hört uttrycker:"Hoppet är det sista som överger en människa!??"
Det har jag, hört uttrycket alltså...men nu börjar jag starkt att tvivla på detta. För hos mig har hoppet sakta men säkert börjat övergå till någon annan.

Som så många vet kan Dísa vara en riktig "arg-bigga". Hon är allt annat än snäll när det gäller mat. Och om någon häst kommer och bossar över henne krävs det en del för att hon ska ge sig. Och hon kan se ut så här:

Arg Dísa!

Men jag tycker det har gått så himla bra med alla hästar tillsammans. Och det med Dísa inräknat i flocken. Visst har det varit en del "gruff-å-puff" men ingenting allvarligt. Jag har sett att min lilla häst faktiskt även kan gå undan ifall en annan häst säger åt henne på skarpen.

Logi "hotar" Dísa som i detta ögonblick är påväg bort från honom! (jag gillar D´s fotparad *ler*)

Glad har jag även varit över att det fungerat så bra mellan Dísa och de andra stona. Det var ett stort orosmoment innan vi kom till Karhuniemi, hur Dísa skulle "tackla" de andra stona... Detta med tanke på hur det gick när lilla-D gick med ett sto de första åren vi hade henne.

Lite snabbt kan jag ju skriva att det gick inte alls. Vi fick dela hagen då Dísa, trotts en ålder av bara 3, inte gav med sig när det andra stoet skulle tala om vem som bestämde. Dísa fick då en skada som än idag syns på hennes ben.

Nåväl, allt har ju fungerat så bra nu. Och t o m Lipertá som i mina ögon varit/är ett starkt sto, tycker om och fungerar ihop med Dísa.

Lipertá och Dísa, fungerar fint tillsammans!

Men trotts all positiv utveckling har det de senaste veckorna inte alls gått bra för min Dísa. Hon har fått mer och mer sår. Dels brodd-såret på kronranden (som läkte), djupt skär-sår på läppen, ett typ av skär-sår under svansen, trampat upp såret på kronranden, höger bakben svälld (av någon annledning)....och så igår kväll....ett hål i pannan!!!

Jag var så nära till tårarna igår kväll. Mest som en uppgivenhet över allt som nu verkar drabba min häst.
Mellan Dísas öron, lite ner i pannan och mer i mitten, under pannluggen hade hon fått sig ett "hål". En ca 3 cm lång reva där hårsäckar, hud och pannlugg rivits upp hittade jag på henne. (!!!) Såret var ca 1 cm bred och jag kunde knappt tro att det var sant.

Vad gör man??? Det var ju liksom bara att ta tag i saken. Att ställa sig och gråta över alltihop skulle ju bara vara helt lönlöst, dessutom kände jag mig hel dum som över huvudtaget kände mig så ledsen.

Kavlade upp ärmarna, på med en pannlampa och fram med "sjuklådan". Jaa, vi har en "sjuklåda" som endast innehåller sådant man kan behöva när en skada är framme. Ganska smart tycker jag eftersom allt då är på samma ställe.

Jag klippte bort den skinnflik som gått upp. Spolade ur såret med koksaltlösning och tyckte det såg riktigt fint ut. Dísa tyckte jag var fruktansvärt jobbig och slängde med huvudet åt alla håll på en gång. Birger gjorde sitt bästa med att hålla i henne.
Jag sprayade sedan på såret med något som heter "Tar-plaster". Det är en form av sår plast som bildar en hinna över det man sprayar. Det innehåller lite kära och ska hålla sår rena från smuts. Det var INTE poppulärt att sätta det i pannan på min häst! Men med lite hjälp av flera vänliga händer och armar fick jag tillslut tillräckligt med "plaster" där det verkligen skulle göra nytta.

Men kan ju fundera på om detta inte skulle ha behövt sys...men nej, jag bedömde det inte så. I förra stallet vi stod, hos Anne, fick ju hennes häst Tvifari halva pannluggen uppryckt. Han blev ju nästan "skalperad" och med hjälp av att hålla det rent osv fick Anne till det. Utan att behöva sy.
Nu kanske jag inte ska jämföra skadorna mellan varandra men om man kan undvika att ge hästen Finadyn eller Metacam (som oftast ges för att förhindra infektioner osv när en veterinär syr eller liknande) så är det ju bra. För ett tag sedan stod det mycket om detta i hästtidningar och jag tror även det togs upp i Islandshästen (?). Givetvis ska man inte riskera hästens "liv och lem" över detta men det hoppas jag inte någon gör eller tror att jag gör heller.

Hur som helst, drog jag ihop såret med hjälp av pannluggen. Tog snoddar och lite av pannluggen på var sin sida om såret och satte ihop. Sedan gjorde jag en "inbakad" fläta över alltihop för att det inte ska kunna komma in något skräp dit.


Idag, på dagen öppnade jag upp flätan och tog bort snoddarna. Såret ser jätte fint ut. Visst, det är fortfarande ganska öppet men det kommer inte blod därifrån och det ser inte infekterat ut. Det är rosa hud på sidor om själva såret och får det "bara" vara ifred kommer det nog bli bra.
Jag sprayade på lite mer/ny "plaster" och gjorde en ny fläta över. Dísa är numera väääääldigt misstänksam så fort jag närmar mig hennes lugg. Nåväl...

Dísa får nu gå själv i hagen. När de andra går i foderhagen får hon gå i lekhagen och tvärt om. Känns bra att få göra så nu någon dag eftersom det inte vore så lyckat ifall någon av de andra kommer åt hennes lugg.

Jag tror faktiskt inte att det är någon annan häst som gjort detta på D. Jag tror mer att hon fått in en gren eller kvist i luggen och det har gått illa. Jag tror inte att något av det som drabbat min älskade lilla häst är gjort av någon annan häst. Och skulle det så vara är det givetvis bara av ren och skär olycksamhet.

Dísa, just nu med väldigt mycket otur!

Skratta eller gråta!??

Vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta just nu... eller så gör jag lite av båda.

Skratta gjorde jag dock i onsdgas kväll. Och det var av ren och skär glädje. Detta eftersom min vän Mattias fick igång våran bil. Ingen blev gladare än jag!

Birger hittade ett företag som säljer startmotorer i Gällivare och de i sin tur skickade upp en till oss. Den hant komma på onsdag och det var tur för oss eftersom Mattias skulle resa bort på torsdag morgon.
Snälla, snälla och duktiga Mattias fixade alltså in den nya startmotorn under huven på våran bil och efter det startade den. Jag drog en suck av lättnad eftersom ingen av oss kunde vara helt hundra på att det var just startmotorn det var fel på. Ja alltså, att det kunde vara något mer, utöver startmotorn...men se det var det inte.

Glädjen var stor och jag log hela kvällen!

Men säg den lycka som varar!

Igår jobbade Birra kväll. Det gjorde att vi var ute hos hästarna på morgonen. Vi la täcke på Oli, Dísa och Tindur. Kylan har gett sig temperaturmässigt men nu blåser det storm istället. Vind och runt -18'C gör ju att det ändå känns riktigt, riktigt kallt. Detta väder gjorde att vi avstod från ridning.
Gjorde allt klart för Lena som på kvällen skulle se till att D&T kom in och fick av sig sina täcken samt att ge de deras kraftfoder.

Kvällen gick och vid 20,30 ringde Lena mig. Dísa hade trampat upp sitt sår på kronranden!!!
Precis på samma ställe som tidigare, hade Dísa nu ett öppet sår. Snälla och duktiga Lena hade lagt om såret och sett till att fått det rent. Men upp hade det gått och det som hade läkt så himla fint! Suck!
Jag kunde inte annat än konstatera att det hänt och att jag idag på morgonen fick åka ut till stallet för att bandagera min häst.

Väl ute i stallet idag på morgonen funderade jag om jag skulle skratta eller gråta. Såret såg jätte fint ut. Lena hade lagt en kompress över och jag kunde se att den hade dragit åt sig en hel del blod. Men själva såret var liksom inte öppet utan såg tort och fint ut nästan som om det hade läkt. Glad blev jag och log lite för mig själv...
...men när jag satt där på huk brevid det högra bakbenet kunde jag konstatera att det motsatta benet inte såg så fint ut...
Dísas vänstra bakben var svälld! Jag såg det med blotta ögat och kunde sedan även känna det när jag strök med handen över benet.
Från hasen och ner till karleden var/är hon svälld. Givetvis sökte jag efter något "bevis" på vad som orsakade detta men kunde inte hitta varken sår eller värme(!??). *dubbel-suck!*

Glädjen över det ena benet övergick alltså till misstänksamhet/sorg/fundersamhet över det andra. Jag la om såret på höger bak, mest som skydd för att det inte ska hända något under dagen. Sedan valde jag att även linda henne på vänster bakben...
Ska ner till stallet i eftermiddag/kväll igen och får lov att återkomma med vad som händer...roligt är det i allafall inte.


Tindur är pigg och glad! Han tycker mycket om de andra stona i hagen och håller sig gärna nära Sprengja och Lipertá. Sida tycker han också om men hon i sin tur tycker bättre om att vara nära Oli.
"Lille-man" kommer snart få en till brud att hålla reda på. Någon gång mellan den 6-9:e mars kommer ett sto från Island till gården. Det är Anette Anderssons nya kompis. Ett skäck sto vid namn Measa.
Givetvis har Tindur även vänner bland valackerna men som den "sto-tjusare" han är, faller tjejjerna mer i smaken! *ler stort*

Kyla, tjockisar och trasig bil!

Så efter att jag spenderat sex dagar hemma från hästarna fick jag äääääntligen åka till stallet. Det har hänt en gång tidigare att jag varit hemma så länge från hästarna pga sjukdom. Visst har det hänt att jag inte varit hos hästarna på någon dag men inte så länge som nästan en vecka.

Äntligen tillbaka i stallet kunde jag se att både Dísa och Tindur mådde toppen. Det hade inte gått någon nöd på de. Så klart, jag menar alla som ställt upp och hjälpt till under dessa dagar har sett till att både "Prinsen" och "Prinsessan" mått precis så, som en prins och en prinsessa. *ler*

Men när nu förkylningen tacksamt gav med sig kom en sträng kyla istället. Ja men jösses, vad kallt det blev. T o m jag tyckte det av lite väl kallt! Trotts att jag läste på nätet att det var närmare -40'C i Jukkasjärvi och Poikkijärvi kunde jag inte se det med fördel till oss. Vi hade ju "bara" -29'C ute hos hästarna så det var ju "varmt". Det kändes inte så! Kanske berodde det på att jag precis legat sjuk.

Hur som helst blev det flera dagar då hästarna inte fick någon aktivitet. Stressad blev jag av vetskapen om att de små liven stod och åt hela dagarna dessutom. Hästarna har fri tillgång på hö men flyttas till en annan hage utan mat under några timmar varje dag. Detta görs dock inte om det är kallare än -20'C. Det fungerar ju alldels utmärkt men känslan av att de står och äter hela dagen är inte opptimalt.

Fyra hästar brukar vi flytta på eftermiddagen också, runt 17-18 tiden från maten. Det är Dísa och Tindur samt Svalur och Pjakkur. Då blir det lite fler timmar de inte kommer åt att äta. (Dessa fyra får dock hö i boxen på kvällen innan nattning för att inte stå utan mat alltför många timmar) Denna eftermiddags flyttning har heller inte gjorts nu när det varit så extremt kallt. Därimot har de fått komma in tidigare i stallet på kvällen.

Kanske låter det illa/dumt/elakt att vi tar bort de från maten men jag tycker det är ännu mer elakt att låta hästarna bli för kraftiga/tjocka. Att sedan rida och ställa krav på de med en kroppshydda som är allt för stor känns allt annat än bra. Dessutom måste det ju slita på leder och hjärta.
Och det är inte bara Dísa som lägger på hullet, Tindur gör det också. Och detta trotts att han är valack. Ston har en större tendens till att bli tjocka än valacker men ingen "regel utan undantag".
Så vi gör på det sättet, flyttar bort de från maten alltså. Och hemska tanke om de skulle vara lika stora innan betet som efter...det hade INTE varit bra.

Men faktiskt så har de små liven inte blivit så tjocka. Det är klart att den stränga kylan kanske har gjort så att de "brännt" maten och inte lagt allt på hullet. Så jag kan faktiskt inte säga att de är några tjockisar. *ler*


Kylan ja...den har ställt till med en del elände. Säkert för många fler än oss. Och vi har drabbats av att bilen gått sönder. Birra kom hem vid lunch-tid från jobbet i fredags och skulle sedan iväg med bilen igen. Då startade den inte! Det fanns inget liv i den över huvudtaget. Suck!
Pappa kom och bogserade våran bil hem till sig och där fick batteriet ladda. Vi trodde så klart att det var just batteriet som inte orkade när det var så kallt.
Batteriet laddades men bilen hoppade inte igång för det. Nähädå, ingenting hände! Pappa öppnade "cellerna" i batteriet och där var fruset. Han misstänkte att batteriet nu var förstört och ett nytt måste i bilen.

Jahaja, batteribyte. Jo säkert! Jag, Birra och min far öppnade huven på bilen, såg vart batteriet satt men sedan var det stopp. Hur skulle vi få upp batteriet???? Den satt under luftfilterintaget och hur vi än vände och vred kom vi inte på hur vi skulle få ut batteriet. Vi tordes ju så klart inte dra och bända alltför mycket i själva luftfiltret, så där stod vi... Hur får man ut ett batteri från en Nissan X-trail?

En gammal klasskompis till mig, vi gick i samma klass upp till 9:an, jobbar som bilmekaniker. Mattias heter han och han kan sin sak. *ler* Jag och Mattias har återskapat kontakten på Facebook sedan en tid tillbaka och han var den första jag tänkte på när vi nu stod med detta problem. Så jag ringde honom.
Tyvärr var han inte i stan men på väg hem. Jag ringde på lördag kväll vid 22,30 så att börja med bilen när han väl kommit hem var inte aktuellt. Det fick bli på söndag istället.

Mattias kom ut och tittade på bilen. Fick givetvis ut batteriet och till våran stora glädje hade han ett liknande batteri som vi skulle få låna. Han tog med sig vårt batteri, för han ville gärna prova om det gick att göra något åt det, och for sedan för att hämta det vi skulle få låna.
Väl tillbaka och ett fungerande batteri på plats, sattes nyckeln i tändningen och....nää, ingenting hände!

Mattias såg lite rolig ut när jag sa att så där har det "låtit" hela tiden. Bilen gav ifrån sig ett visst ljud när nyckeln vreds om. "Jaha, ja men det där är inte batteri-fel...det är startmotorn det är fel på!" ...............................
Jag såg framför mig hur jag aldrig mer skulle få köra denna bil. Att det liksom bara var och skrota hela alltiohopa.
Mattias plockade dock ur startmotorn och berättade att sådana kan man köpa nya, eller bättre begagnade. Det är ju bra! Men fy f*n vilka "underbara" priser!

Ja, vad gör man? Birra och jag har letat startmotor och tillslut lyckats hitta en. Till någorlunda hyffsat pris och rätt snabb leverans. Snäll som min vän Mattias är, ska han även sätta i den nya startmotorn när den kommer. Det är bara det att han åker bort på torsdag och kommer hem först på söndag. Han är ju inte borta så länge men för oss, som behöver bilen är det inte bra.
Så nu hoppas vi, allt vi kan, att startmotorn hinner komma till oss i morgon. För då hinner Mattias sätta i den före han åker. Det hade varit bra!

Nu står ju hästarna rellativt nära så för att ta sig till de kan man ju faktiskt promenera. Men problemet är Zorro. Vad gör vi av honom? Han får inte följa med in i stallet och utanför kan han ju inte sitta när det är runt -20'C. Att lämna honom hemma går ju men vi har liksom stället till det lite för oss med det. Vi har inte lärt honom att vara själv hemma. Han har ju alltid fått följa med.
Några dagar nu har vi fått låna mamma och pappas bil men i morgon behöver de den och till helgen åker de bort. Zorro har kunnat stanna hemma hos de men nu blir det lite bekymmer. Nåväl, vi håller alla tummar vi har att allt löser sig.

Bättre ben, bättre mun men sjuk matte!

Det tog ett par dagar men sakta blev Dísas skavsår samt det sår hon lyckades få vid kronranden bättre. Men så fick hon ett sår på överläppen i stället!
Ett ordentligt sår... men det har också börjat läka fint.

För min egen del är också på bättringsvägen men jag har varit förkyld ett tag nu. Jag har inte varit i stallet sedan i fredags förmiddag och nu håller jag på att bli tokig. Men vad gör man? Har man feber, hosta och ingen röst, så är det väl det enda rätta att hålla sig lugn hemma.

Som tur är har jag ju Birger! Han har fixat och donat med allt runtomkring. Köpt hostmedecin till mig plus nässpray osv, kommit hem på fm-rasten från jobbet och rastat Zorro och så har han ju givetvis varit i stallet och tagit hand om Dísa och Tindur.

Sådana här gånger är jag mycket glad över att även ha duktiga och trevliga människor i stallet också, förutom Birra (då förståss *ler*). Allt går ju så mycket lättare när man får hjälp. Och jag som är extremt noga och rädd om mina djur (D&T och så klart även Z) har ändå kunna känna ett lugn inom mig.
Ni underbara människor kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta!

Så jaa, det blir inte mycket mer skrivet här just nu...kanske håller jag mig hemma även i morgon och tar mig ut på torsdag, vi får se, om jag inte har feber vill säga. Just nu känns det ändå hyffsat... jag har ingen röst men vem behöver prata? Eller ja det är klart, åker jag ut till stallet blir det ju inte att vara tyst... det är ju så roligt att få träffa alla igen. *ler*

Tindur mår bra, Dísa mår bra, Zorro mår fint och Birra också (han hostar lite men är ändå ok) och jag är på bättringsvägen.
Och efter Birgers information varje kväll är nu Dísas ben bättre och mun-såret lika så. Man kan väl säga att det går åt rätt håll!