I tisdags red jag och Birger tillsammans med Anne (på Oli) och Amanda (på Safir). De visade, för oss en ny väg, som går genom skogen. Det har börjat tina så fint nu att det går bra och ta den vägen till både Fångstvägen och Piettarasjärvivägen.
Varken jag eller Birger har ridit där tidigare så det var inte underligt att Dísa upptäckte ett "döds-dike"! Jodå, diken kan sluka en häst hel, anfalla underifrån och vara vääääääldigt svåra att gå över. *ler*
Anne tog täten över diket, Amanda efter, Birger hängde på och kvar stod jag med Dísa. Ja, alltså nu stod ju inte jag och Dísa still på vägen utan jag jobbade som bara den för att få min häst att gå framåt. Men nää, "dödens-dike" hade uppenbarat sig för Dísa!
Jag ropade åt de andra, som inte alls hade koll på att vi blev kvar, att de kanske kunde vänta lite. Birra vände tillbaka med Tindur och var nästan framme vid mig när Dísa bestämde sig för att "våga livet".
Hon sattsade gärnet och tog ett språng över diket, som höll på att få mig ur sadeln, och landade på alla fyra strax framför Birra och Tindur. Jamen jösses! Jag skrattade och Birger funderade vad vi höll på med. Tindur tittade med stora ögon på Dísa men tyckte nog mest att det såg jobbigt ut.
Det var/är inget stort dike, inte mycket snö, bara lite vatten och inga för mig synbara konstigheter.
Tillbaka i "ledet" undrade Anne hur det skulle gå när vi strax var framme vid en bro. Jag funderade inte så mycket på det utan konstaterade bara att det lär visa sig. Dísa har gått över broar förr. Men det är klart, ingen bro är ju den andra lik.
Men det var inga problem. Dísa gick över utan att ens fundera. Klapprade på med hovarna och struntade totalt i att ljudet under fötterna lät annorlunda. "Det där gick bra!" hörde jag Anne ropa, längst fram. "Jodå!" ropade jag tillbaka. "Det är diken vi har problem med, broar är helt ok!"
När vi sedan kom upp på Piettaras-vägen blev det lite fart på hästarna. Varken Safir eller Oli har någon direkt kondis att prata om så vi tog det lite försiktit. Men lite rulle blev det allt. Oli ville springa. Anne fick tala om för honom att han inte kunde rusa på hur som helst. Pigg var han. Roligt att se!
Safir höll sig lite mittimellan. Men även han hade fart när vi lät de allesammans gasa på i en galopp.
Vi tog samma väg tillbaka från Piettras-vägen till stallet, dvs genom skogen. Bron gick fint på hemvägen också men så kom vi till diket. Jodå, "döds-diket" var kvar!
Dísa gick/trippade i sidled för att inte behöva gå över. Jag drev på henne och .......skutt-hopp-språng-ner, så var vi över.
Birger, som var bakom oss skrattade, precis som jag (kunde inte göra annat) när han såg hur hon hoppade. Tur att det inte fanns någon stildommare i närheten. *ler stort*
