Igår stack jag och Birger med Dísa och Tindur och red tillsammans med Cilla och Tinni. Jag som i vanliga fall inte är van vid att få någon "draghjälp" fick en hel del av den varan. Så himla roligt!
Vi red efter Piettarasjävi-vägen. Jodå, vi krånglade oss förbi väg-bommen men hade det inte varit för Cilla och Tinni, så hade jag nog vänt.
Vi fick vackert lov att sitta av hästarna och kliva ut i diket för att komma runt bommen. Bussig som jag är (ironisk) skickade jag Birra och Tindur först. Tindur har faktiskt längst ben av de tre som vi red. *ler* En massa snö ligger kvar och det har börjat bli mjukt. Men Tindur plumsade på och tog sig upp på vägen igen. Sjönk gjorde han så klart men det var ingenting som bekymrade honom.
Så skulle jag och Dísa gå samma väg. Hon tog ett kliv ut i snön och sjönk så nosen for i snön. Nåå, stackars liten! Jag vände runt henne och tillbaka till vägen. Vi kom alltså inte så långt. Det var här jag nog hade vänt om det inte varit så att vi hade med oss Cilla och Tinni. Tinni har kortare ben än Dísa och han plumsade på bakom Cilla som lugnt ledde honom bakom sig.
Inte kunde jag och Dísa bli kvar på "fel" sida om bommen! Birra gav Tindurs tyglar till Cilla och kom för att hjälpa mig driva på Dísa. Jag ledde henne framtill och Birra manade på baktill. Efter lite kravlande och sprattlande så kom även vi runt.
Sedan var det fritt fram att rida. Inga bilar att tänka på och bred fin väg att rida. Jag som är ganska van vid att få rida först fick äntligen någon som ville ta täten. Eller ja, nu hade ju Cilla Tinni och han är inte den som drar fötterna efter sig. Även Tindur fick lite fart under hovarna och höll sig faktist framför oss i mellanåt. :-)
Vi vände efter att ridit på en bit. Och nu blev det fart. Birra drog iväg med Tindur och lät honom sträcka ut i en galopp. Cilla var inte sen att föreslå det samma och jag hakade på.
Dísa som är van vid att "jaga ikapp" Tindur blev ganska förvånad när hon helt plötsligt inte han ifatt Tinni. Jösses, villken rulle! Tinni och Cilla for iväg och jag med Dísa efter. Det var hur roligt som helst. Det bara sprutade grus om hovarna på hästarna.
Birger hade stannat en bit bort med Tindur och stod och väntade på oss. Han hade ryggen mot vårat håll och hörde bara hur vi kom dundrandes. "Jag tänkte bara att om jag står still så får ni ta er förbi på villken sida ni kan!" sa han åt mig senare. Han hade parkerat Tindur mitt på vägen och där kom vi farandes.
Nu var ju Tinni så pass mycket längre fram än vad jag och Dísa var så det var inga bekymmer att ta sig förbi "hindret på vägen". Tindur därimot, han ville fortsätta att springa. Så klart! Tinni flög förbi honom och Dísa efter, inte ville ju han vara sämre. :-)
Vi saktade av efter en stund och jag skrattade så tårarna forsade. Jag hade så roligt, både åt mig själv (som säkert såg ut som en flaxande-pelikan) och åt Dísa som inte hann ikapp Tinni.
Ska ju kanske tillägga att vi alla hade full koll på våra hästar. Det är det som också är så positivt när man är ute och rider så här. Jag vet att respektive ryttare "kan sin häst" och behöver inte tänka på att sitta och hålla in Dísa. Fritt fram för alla, liksom. För första gången på väldigt länge fick jag/Dísa "draghjälp", och det.....var hur roligt som helst.
